Skulle du klä din son i rosa kjol?

Fråga 1: Är det allmänt accepterat för tjejer att gå omkring i killkläder?
 

Fråga 2: Är det allmänt accepterat för killar att gå omkring i tjejkläder?
 

Fråga 3: Skulle du låta din son gå till skolan iklädd en rosa kjol?
 

?
 

Facit från majoriteten:
1: Ja
2: Nej
3: Alltså... Njae... Det skulle ju innebära att han riskerade att bli stämplad/retad... Så nej. Kanske hemma, men inte i skolan.
 

Fråga 4: Varför?
 

Facit till fråga 4:
För att det fortfarande (i vårt "jämställda" samhälle) anses bättre att vara manlig än att vara kvinnlig. Det är mer accepterat att en kvinna är manlig än att en man är kvinnlig, för att det fortfarande är mannen som är normen i vårt samhälle. Det är helt enkelt lite sämre att vara kvinna.
 

"Näee", protesterar nu vissa, "det är ju för att en kille som klär sig som en tjej blir stämplad som homosexuell, vilket ännu inte är accepterat fullt ut".
 

Det är sorgligt, men sant... Men varför gäller inte samma sak för tjejer? De kan istället anses tuffa/coola för att de inte klär sig/beter sig feminint. Det anses mycket sällan att en kille är cool om han inte rättar sig efter det som förväntas av  det manliga könet.
 

För att det är bättre att vara manlig, än att vara kvinnlig.
 

Fundera på saken ett tag, och alla dina invändningar: Fundera på om de verkligen håller innan du skriker att "nu får feministerna fan ta och ge sig!".
 

Det är ett faktum att vi har kommit långt gällande jämställdhet, jämfört med de flesta andra länder. Men det är likafullt ett faktum att typiskt kvinnliga arbeten fortsätter att domineras av kvinnor (för att de är "kvinnliga" arbeten och därför mindre attraktiva för män, än "manliga" arbeten). De kvinnodominerade yrkena har fortfarande lägre löner än mansdominerade yrken.
 

Fortfarande är det fler som skrattar då en man drar ett skämt, än då en kvinna gör det. Fortfarande antar folk att det är kvinnan som lagar maten och mannen som lagar bilen (och det kanske ofta är så, men bör det vara så i ett jämställt land?). Fortfarande är det svårare för en kvinna att bli tagen på allvar, än en man (och om du som man säger att så är det inte, så beror det på att du som man inte upplever det som kvinnor upplever. Den som tillhör den starkare gruppen kan lätt bli blind för de svagare gruppernas verklighet). Fortfarande måste kvinnor vara rädda för att bli våldtagna då de går hem själva i mörkret (hur många män bär på denna rädsla?). Fortfarande är kvinnor det svagare könet.
 

Listan kan göras lång, men då blir detta inlägg också väldigt långt. Vad jag vill, är att fatta mig kort och väcka en fundering hos dem som anser att vi lever i ett fullt jämställt samhälle och att det därmed inte finns någon anledning att fortsätta med någon kvinnokamp eller feminism.
 

Feminism handlar för mig inte om att hata män eller att kvinnor ska ta över världen. Det handlar inte om att sluta raka sig under armarna eller sluta köpa smink. Feminism handlar om att alla ska ha samma rättigheter och värde, oavsett kön. Vi är inte där än.

Därför står jag, med en stekspade i ena handen och en skruvmejsel i den andra, med höga klackar och svart mascara, därför står jag som en helt vanlig kvinna, utan att bränna någon BH, och säger: Feminist? -Javisst! Vi måste fortsätta att erkänna att vi trots stora framsteg gällande jämställdhetsfrågor fortfarande lever i ett patriarkat. Om vi inte erkänner detta, utan nöjer oss med att slå oss för bröstet som ett av världens mest jämställda länder, så kommer vi inte längre än såhär. Ifall samhället blir mer jämställt, så lättar även kraven på män (för de har också krav på sig som baseras på patriarkala strukturer). Det är alltså win-win, det här med feminism.
 

Jag vill ha ett jämställt samhälle, helt enkelt, där vi trots våra biologiska olikheter har samma rättigheter och möjligheter. Vi är inte där än.

Mys-stund

Hon sitter i min famn ett långt tag efter sin eftermiddagslur. Det händer inte så ofta nuförtiden, att jag får hålla om henne och stryka hennes hår. Mitt hjärta fylls av värme.

-Mamma älskar dig mest i världen! Visst vet du det? säger jag och lägger min kind mot hennes. 

-Mm, svarar hon med sin snuttekanins (dvs en av 15 snuttekaniners) öra i munnen.

-Du är bäst i hela världen, min underbara lilla E! Glöm aldrig det!

Jag kramar om henne och känner mig så tacksam över att få ha just den här stunden med min ängel. Hon borrar in huvudet mot min kropp, sedan lyfter hon sin blick så att vi ser in i varandras ögon.  Hon tar ut kaninens öra ur munnen för att säga någonting. Jag väntar med spänning på vad det kan vara. Ska hon säga att mamma är bäst, eller något annat mysigt?

-Jag kissar mammas knä.

Jaha, just det ja. Det är ju mysigt det med,  kan jag tänka mig... Tur att hon har blöja än.

Mamma-stress

Jag älskar verkligen min dotter och är glad för att jag har möjlighet att umgås med henne medan hon fortfarande är såhär liten. Hon växer för varje dag som går!

Hon är fantastisk.

Hon har ett energiöverskott som skulle kunna driva halva Sveriges elförsörjning.

Det är underbart att vara mamma till ett sådant kreativt och livligt barn som min lillsmula!

Jag är så tacksam...

...Men, härr-ä-minn! Så fantastiskt skönt det är att få komma till jobbet ibland och koppla av lite!

Dags att ta tag i saker!

Till mitt försvar har jag haft förkylning efter förkylning och sedan jobbat en massa under en månads tid... Okej, jag kunde kanske ha varit lite mer aktiv... Och jag kunde ha tränat istället för att äta en chokladkaka i soffan vissa kvällar... Men... Alltså... Halkan... Jättehalkigt har det ju varit, skrämmande halt... Och mörkt... Det är ju farligt att springa i mörkret... Kan ju bli överkörd... För att... Va? Jo, jag har en reflexväst, men bilarna kan ju tro att jag är en plogpinne..? Inte troligt?  Nä, kanske inte... Men... Okej, inga fler "men"!

 

Nu ska denna soffpotatis förvandlas till en hurtbulle igen!

 

Och jag gick in starkt i förrgår! Ett tag där försökte jag slinka undan: 24 minus! Hurvens! Det är ju kallt, ju! Det är nog helt okej att vänta med joggningen tills det har blivit mindre än 20 minus, det tycker jag! Det är heeelt okej!

 

Sedan blev det 19 minus: Meen... 19 är ju inte så jättevarmt det heller... Och jag måste kolla om det finns några nya jobb ute. Det är trots allt prio ett...

 

Ja, okej. Det är ju faktiskt prio ett då man är arbetssökande. Så jag kollade i schtaan. Gick igenom alla kategorier och sedan kollade jag Piteå... Och Umeå. Det fanns inga nya jobb. Typiskt! Då jag inte längre kunde komma på något mer att rättfärdiga mig själv och min lathet med, insåg jag mig besegrad och begav mig ut på en tur. Så fantastiskt skönt det kändes! Särskilt trevligt var det att komma hem igen och vara stolt över att ha övervunnit mig själv än en gång!

 

Det är det som är grejen: Om man drivs av en önskan att visa sig själv att man klarar något, så har man en personlig tränare som inte tar vilken bullshit som helst. Man kan helt enkelt inte låtsas, för till sist blir man genomskådad, hur mycket man än försöker luras.

 

 

Norrlandsunderkläder

Det finns karlar som gillar då frun klär sig i tunna negligéer av silke, det finns de som uppskattar raffiga raffset eller svarta spetsunderkläder och stay-up-strumpor...

Sedan finns det karlar som C, som har ett lite annorlunda synsätt på vad som är hett på en kvinnokropp. Det som får denna man ur gängorna, det jag inte kan ha på mig om jag vill föra en vettig dialog utan att känna mig som en bit princesstårta på fat-camp, är något så sensuellt som:

Ett tvådelat, heltäckande underställ i materialet polypropylene.

"I'm too sexy for Milan, too sexy for Milan, New York and Japan"

Socialisering

Jag är (oftast) rätt bra på att socialisera. Jag kan stoltsera med en väl utvecklad förmåga att kunna ta första steget till konversation (-Hej hej!) och en outsinlig källa till samtalsämnen (-Vilket väder vi har, alltså! Har ni mycket snö hos er, eller? Vi har inte alls mycket snö där vi bor.. Men det är inte så mycket i stan, heller...).

Jag är (oftast) mycket social. Men sedan kommer jag alltid till den där punkten, den där då jag tar samtalsämnena till nästa nivå (-Ja  och du vet, då jag sover kan jag ju dregla ibland och då jag var liten var jag sängvätare, jo det var jag. Fram till 6-årsåldern. Det var ju som jobbigt, särskilt om man skulle sova över hos en kompis...). Den nästa nivån kommer ofta lite väl tätt inpå den första, dvs presentationsfasen, då de flesta andra ter sig lite avvaktande och håller sig till ytliga samtalsämnen.

Grejen är den, att jag har svårt att hejda mig själv i tid. Tanken om att sätta stopp för utläggen kommer då mundiarrèn redan satt igång. Sedan får jag ge mig själv ett förberående ögonkast i spegeln i efterhand (då det inte längre går att göra någonting åt saken) medan jag samtidigt får ge mig själv en urskuldande blick (det här momentet blir alltid lite klurigt, men jag har ju tränat länge). Sedan måste jag ta en brottningsmatch med Egot. Måste golva den skurken för att den försöker hävda att jag borde skämmas och ångra mig. Egot blir alltid omotiverat påverkat av sådant, som att jag skämmer ut oss båda genom att låta impulsiviteten få mycket större utrymme i våra liv än reflektiviteten.

Oftast vinner jag matchen och Egot får dra sig tillbaka med slokande öron och sätta kylpåsar på sina skadade delar. Men sedan kommer det stunder då Egot vinner och jag måste erkänna att jag gjort oss en stor orätt. Sådana gånger är det bara den förberående blicken som syns i spegeln. Som då jag berättat för den nya kollegan att jag har funderat på att tatuera in lilla E:s födelsedatum, för att sitt namn kan hon ju ändra,  varefter jag fått veta att kollegan har tatuerat in sina barns namn... Ja... Alltså... Det är klart... Det är ju ändå det namn de har fått... Som man har gett dem...

Nu undrar jag ifall det finns något sätt att få bukt med det hela. Kanske elektriska stötar kan vara något..? Ja, alltså, för att radera minnet på de som tvingats lyssna... Eller kanske det finns något enklare sätt..? Som en tidsmaskin, som jag kan släpa med mig överallt och använda för att åka bakåt i tiden och hindra mig själv från att sväva ut i samtalsvakuumet. Där har vi det: En tidsmaskin! Måste ta och konstruera en sådan asap!

Eller, så får jag lära mig att hantera min impulsivitet... Nä. Det blir så krångligt! En tidsmaskin får det bli!

Ledig morgon

Då man vaknar klockan 06:30 på sin lediga dag av att lilla E skramlar med någonting och upptäcker att det är grejer från kökslådan, som hon lärt sig att öppna trots vårt försök till spärrning av dessa, så blir man lite överraskad... Då man sedan lägger märke till att sängen är full av saker som slängts fram ur våra sängbords-skåp, då tänker man att man måste ha sovit riktigt gott eftersom man inte har vaknat av detta tidigare. Man blir samtidigt lite skraj då man tänker på vad som kunde ha hänt, eftersom det finns både saxar och knivar i kökslådorna... När man sedan släpar iväg till köket för att fixa frulle och den lilla drar ner en tallrik i golvet så att den går sönder, så suckar man lite och drar fram dammsugaren. När man sedan får springa och jaga barnet för att dra på en blöja efter en rump-tvätt och hon skrattandes kryper under bordet, så känner man sig road samtidigt som man blir lite less...

Morgnarna blir så... intressanta nu för tiden! Tänk, så tråkigt man måste ha haft förut, då man typ... sov... och tog det lugnt då man hade en ledig dag!  Jättetråkigt måste det ju ha varit! Verkligen.

H*lvetes j*vla bilj*vel!

Jag har haft nattinskolning på ett av mina jobb inatt. Av tidigare erfarenheter vet jag att det gäller att ha motorvärme ikopplat ett tag innan avfärd,  för annars behagar Saabrina inte att starta. "Brrr!", säger hon då, inte "brrumm!", som hon annars glatt brukar utropa. "Njaa...", fortsätter hon sedan och avslutar med ett "näenäe... Nä".

Så jag har gjort mig stor möda med att skaffa en dygnsbiljett och frågat fyra personer om vart min kräsna bil ska få lov att stå, tills jag slutligen kommer till klarhet om saken (de andra har gångavstånd till jobbet). Jag ställer en timer och går för säkerhets skull ut i morgonkylan för att säkerställa att den har gått igång (det har den inte,  så jag startar den).

Då jag ska åka hem är Saabrina på gott humör till en början, men ångrar sig tvärt: "Brrumm! Nä. Näenäenä". Jag provar några gånger, men hon vägrar. Så det blir till att traska in till chefen och be om starthjälp. Han är mycket behjälplig och det tar bara ett par sekunder innan han står på plats med en bil. Saabrina har dock lagt sig riktigt på tvären och vägrar öppna motorhuven.

Jag letar efter något att bända upp den fastfrusna huven och hittar en lång isskrapa. Efter stora ansträngningar och inre svordomar lyckas jag få upp den. Yes!  Min chef går med raska steg mot sin bil... och halkar på en elak isfläck. Han flyger upp i luften och landar hårt -allt inom bråkdelen av en sekund. Nejnejnej!, tänker jag, jag vill inte vara orsaken till några chefskador! Men det verkar som att det gått bra (eller så är han helt enkelt en hårding). Tack!

Jag går för att ta fram startkablarna ur bagaget... Vars lucka har frusit, även den. Men, kom IGEN!!!"  Luckan vill inte komma igen. Den vill vara igen -igenstängd. Som tur är så finns det kablar i den andra bilen och vi kopplar dem: "Näenäenäe..." envisas Saabrina. Gång på gång gör hon detta läte och jag börjar planera bärgning och känner en ilande smärta i plånboks-området då jag funderar över vad det ska kosta. Då startar hon äntligen! Jaaa!!! Jag gör en inre segerdans (kan hända att det blev en yttre sådan också) och tackar min snälla chef för hjälpen.

Sedan kör jag hemåt (45 minuter senare än planerat) och på vägen tänker jag att det är tur att Saabrina är en sån som reagerar då det börjar handla om att lägga pengar på annat än henne (hon är nog sugen på lite service, misstänker jag).

Vem vare som ryckte??

Jag har jobbat från 7 till 11 idag och ska tillbaka kl 21 för att jobba till 08. Så en behöver förstås snarka lite i mellantiden för att inte somna ståendes klockan 2, spillande den hundrade kaffekoppen över mig själv och eventuellt en annan stackare som råkar befinna sig i närheten.

Jag kände mig, som tidigare nämnt, mycket upprymd och så vidare då jag kom hem, så det tog lite tid för mig att äta choklad och glo på TV... Jag menar somna. "Hem till gården" gjorde susen som sömnpiller, så till sist slumrade jag gott och hade just förberett ett litet sömn-dregel, precis i lagom omfattning för att göra en liten blöt fläck på soffkudden, när jag hörde hur en bil körde in på infarten. Den rullade in i rätt hastig takt och fick mig att kisa lite med ena ögat,  trots att det inte var till så stor nytta då jag inte kan se vare sig infarten eller ytterdörren från soffan. Sedan hörde jag hur någon klampade upp på bron, knackade en gång på dörren och ryckte i handtaget. Nu kisade jag med båda ögonen, fortfarande med samma effekt som tidigare, det vill säga ingen, men det känns som att man är med, på något sätt, då man öppnar ögonen. Iallafall, så hann jag inte röra mig förrän bilen körde ut igen.

Nyvaken och nyfiken släpade jag mig upp från soffan. Jag kände mig relativt övertygad om att dörrknackaren var någon vi känner som hade lämnat någon rolig present på dörrhandtaget, men inte hade haft tid för konversation. Jag såg framför mig hur det hängde en påse med lite smått och gott, kanske för att knapra på inatt på jobbet, och raskade på mina steg.

Ivrigt öppnade jag dörren för att se om något hängde på handtaget: Nope! Ingenting där. Fortfarande hoppfull lät jag min blick svepa över bron i förväntan att upptäcka ett litet paket där: Nope! Inget paket. Besvikelsen var stor. Ingen som helst förklaring till händelsen har jag nu alltså.

Så nu undrar jag förstås:

Vem vare som ryckte??!

Jag kunde förstås inte somna om då jag låg och lyssnade efter fler tecken från denna mystiska gäst, så jag vill omformulera min fråga:

Vem vare som ryckte och väckte mig så att jag inte kunde sova den planerade sömnen??!

...Jo, och eftersom det inte fanns något paket eller påse med godsaker, vill jag förtydliga mig ytterligare:

Vem vare som ryckte, väckte mig, höll mig vaken och inte ens lämnade ett paket eller påse med gosaker för besväret??!

Upp...

Jag är på upptäcktsfärd i arbetslivet och är snart inskolad på tre arbetsplatser! Det känns kul och intressant som bara den! Att få ta del av nya verksamheter som jag inte har någon tidigare erfarenhet av är en fantastisk möjlighet, oavsett vart vinden kommer att föra mig senare!

Just nu känner jag mig upprymd, upptäckande och, framförallt, uppskattad! Både på jobben och hemma har jag fått beröm så att jag kan fylla plånkan i hjärtat och känna mig rik: Rik på känslan att jag duger och är bra. Stolthet över att vara jag (självklart med stor ödmjukhet och en strävan att visa att jag förtjänar det). Det är en härlig känsla, att kunna uppge en massa ord som börjar på "Upp" då man ska beskriva hur man känner sig!

Att vara timvikarie på detta sätt, på flera ställen, är en ny erfarenhet och det är upplyftande och upplysande!

Just nu är allt bara upp!

(Förutom det faktum att lilla E har börjat poopa i blöjan igen, fastän hon har gått på pottan/toan sedan hon var 9 månader. Det känns inte som "upp", men det ska alltid finnas något att störa sig på, förstås... Annars vore det ju oroväckande lustfyllt, allting).

30-årssnack

Som 30-årig kvinna kan jag känna en viss ambivalens gällande min ålder. Det finns tillfällen då det är en fördel att anses som "lite äldre", som det kallas då man inte längre är i 20-årsåldern. Exempelvis är det bra då man söker jobb, då man med stigande ålder automatiskt antas ha en viss livserfarenhet (över 10 års arbetslivserfarenhet och 3,5 års högskoleutbildning verkar ibland vara en sekundär merit jämfört med åldern). Sedan finns det tillfällen då det inte känns lika positivt att vara 30 år. Exempelvis på krogen... Går man ut då åldersgränsen är 22 så förväntar man sig nästan att någon ska komma med en rollator för att man inte ska bryta lårbenshalsen på väg ut. Man känner sig, med andra ord, gammal, rynkig och malplacerad då man jämför sig med de barbiedockor som sitter med små fickspeglar och bättrar på läppglansen medan de väntar på att bli bjudna på en drink (Behöver jag nämna att det var länge sen jag var på krogen?).

Ibland känner man sig yngre än sin ålder (för man är ju nästan samma person nu som då..? Eller kanske inte,  ändå...) och ibland känner man sig som 100 år (som då man inte sovit en hel natt på en månad). Den senaste tiden har jag känt mig lastgammal. Som då en kollega berättade att hon sagt till någon att en ny tjej (jag) skulle skola in sig på arbetsplatsen:

"Visst var jag snäll som kallade dig för tjej? Hihi"

"Mjoo... Men jag är ju en tjej.? Hi... hi..?"

Eller då en kollega skulle ge sig på att gissa min ålder:

"Få se, du är tretti..."

"Jo (stooppp!). Trettio år är jag!"

Efter sådana (med all välmening sagda) kommentarer kan det hända att man kommer hem, tittar sig i spegeln och tänker Ja, huvvaligen!  Vilka djupa rynkor  man har, alltså!  Det kan hända att man drar lite i skinnet och funderar på vad en ansiktslyftning skulle kosta. Alldeles för mycket! Suck!

Sedan kommer det ett tillfälle (som idag), då man är ute på promenad med sin lilla dotter och möter en trevlig ung tjej som stannar och pratar med den lilla:

"...Är du ute på promenad med din storasyster?"

Då kan det hända att man kommer hem, struntar i att kolla sig i spegeln och bestämmer sig för att lita på tjejens omdöme. Skutteliskutt! Är man ung så är man! Hihhii!

Bebisen

Lilla E tar så väl hand om sin bebis. Den får mat och vatten (äntligen får vi användning av nappflaskan som hon själv inte förstod sig på som liten: "Kom igen nu! Det är bara att göra likadant som då du ammar! Jag lovar att det inte är farligt!". "Wää! Vad gör du??! Ta bort den där helvetesmanicken med suspekt innehåll och ge mig maat!!" (Försöket att trappa ner på amningen fick skjutas upp tills hon kunde äta gröt).

Bebisen vyschas och tröstas (efter att ha slängts ner i golvet: "Ooj! Bebisen ledsen!". Inte redo för att vara barnvakt riktigt än). Den får åka i vagnen och blöjbyten sker med täta mellanrum. Hon är så duktig på att ta hand om den... Men det är någonting som gör att jag har svårt att ta bebisen på allvar... Alla har vi våra fördomar och jag antar att min bild av en bebis inte stämmer överens med hennes... Det kan vara leopardslipsen som gör det...

Kaos i hjärnan

Kaos i hjärnan, ja... Det här med sömnen, eller rättare sagt: frånvaron av den, ställer till det för tankeverksamheten. Ikväll har jag verkligen varit förvirrad, vilket inte hade varit någon fara om det inte varit för att jag i mitt förvirrade tillstånd förväntats prestera på en arbetsplats. Jag känner inte att jag har gjort ett gott intryck hos någon och känner mig helt matt, men samtidigt uppe i varv nu, då jag äntligen lagt mig för att sova.

Ifall jag hade varit en sån där "finn fem fel-bild" i en tidning så skulle irriterade läsare höra av sig och klaga då de istället funnit elva fel. "Hur ska man kunna lösa uppgiften", skulle de säga, "då det är omöjligt att endast finna fem fel??!". Det skulle bli en nyhet i Aftonbladet, eftersom de just den veckan inte hade fått in några tips om häpnadsväckande flärp-upptäckter på chokladaskar eller dylikt och därför var på jakt efter nya heta scoop. "Läsare lurade: Fann elva fel!", skulle det stå i rubriken och en bild på mitt ansikte skulle pryda sidan.

Något i den stilen skulle det bli... Jag kan bara trösta mig med att inget av mina misstag rörde livshotande grejer och att man sällan gör samma misstag igen... Imorgon är en ny dag och trots att jag inte kommer att sova så mycket inatt heller, så har jag kommit överens med mig själv om att jag ska visa att jag kan göra bättre ifrån mig än jag visade ikväll!

Sedan kan jag ju stilla hoppas att folk har överseende med en ny vikarie och inte antar att en sådan ska ha full koll på allt...

Törstig bebis

"Kolla mamma! Bebisen ville ha vatten!"
Då man ska göra sig i ordning för att åka någonstans (som till jobbet) händer det alltid något överraskande. Denna gång var det bara vatten som hälldes ut över tygdockan och sängen, så det var ju tur! Då är det ju bara att hänga överkast och täcke på tork... Men det är så skumt, för sist jag kollade så satt bebisen i stolen i köket och blev matad... Hon är snabb, den lilla!

Pappersbruk

"Sitt kvar på toan. Mamma ska bara hämta en blöja!"

Ja... Vad ska man säga..? Hon satt ju snällt kvar på toan... Och var så duktig att hon började torka lite själv...

Nyårs

Det blev inte så mycket till nyårsfirande för familjen Ranta, eftersom jag fick möjligheten att arbeta 8-21:30. Hello, storhelgs-OB-tilägg! Man tackar!

Idag har jag varit ledig, så då fixade jag nyårsfirande idag istället... Iallafall i matväg. Det blev nybakat bröd på morgonen och 3-rättersmiddag på aftonen. Det känns bra att passa på att njuta lite, för nu blir det jobb fram till tisdag! Yes! Det känns riktigt bra!