Sista dagen

Människor möts, gör sina avtryck i sanden och fortsätter att vandra längs livets strand.

Igår var min sista dag på boendet och jag känner mig otroligt tacksam för allt jag har lärt mig av både ungdomar och personal. Samtidigt har jag insett hur mycket jag har kvar att lära.

På måndag börjar jag på det nya jobbet och ser fram emot att se vad det kommer att innefatta! Nya möten, nya avtryck och nya erfarenheter. Spännande!

Tunga grejer

Jag och lilla E begravde idag en fågel som flugit in i en ruta på inglasningen. Mamma och pappa kom på besök och fick höra om händelsen:

Mamma: "Jaså..? Vad var det för sorts fågel då?"

Lilla E: "En död fågel".

Sedan fick lilla E frågan om vad som händer på söndag (hon fyller år).

Lilla E: "Då ska jag bajsa!!"

I enkla ordalag förklarar hon alltså att döden är definitiv på det viset, att en varelse inte längre kan kategoriseras genom att jämföra den med levande ting. Det vi var under vårt liv, upphör att existera då vi dör och därmed kan vi endast kategoriseras enligt det vi är då vi inte längre är något, dvs. döda. Sedan fortsätter hon med ett utlägg om att det som kan anses som en trivialitet, jämfört med något mer sällsynt, ändå kan vara något centralt för att allting annat ska fungera. Vi får, med andra ord, inte glömma bort vikten av det vardagliga, i vår entusiasm över det mindre frekvent förekommande.

Tunga grejer, lilla E.

Tunga grejer.

Ledig och så

Hösten! Jag gillar den! Iallafall den här delen av den, då det fortfarande är en behaglig temperatur ute och naturen skiftar i olika varma nyanser.

Idag har jag varit ledig. Jag och lilla E har passat på att njuta av septembervädret genom att leka i lekparken. En av oss tyckte att det var superkul att kasta upp en massa löv, så att det blev en massa skräp i håret, som i princip är omöjligt att få bort. Lilla E tyckte också att det var rätt kul, men lyckades kasta dem framför sig istället. Hon är smart.

C har åkt på en liten Sverigeturné med bandet och kommer att vara borta några dagar. Jag hoppas att de får mycket publik på spelningarna och att de öser arslena av sig på scenen. Det brukar inte vara ett problem (förutom den där gången då de spelade på en liten restaurang och C höll på att peta ut ögat på en dinerande pensionär varje gång han skulle byta ackord). Ikväll spelar de i självaste huvudstaden, Estockholmo. "Brake a leg!", skulle jag säga om jag var engelsman... Ibland känns det bra att inte vara engelsman, för i min värld är det inte särskilt tursamt att bryta benet... Fast vad vet jag? Man kanske får värsta coola gipsningen i England, som får alla ungdomar att snegla avundsjukt på kompisen som lyckats ha sådan tur med fallet nerför trappan, att det resulterade i ett klockrent benbrott?

Wow! Rainbow-coloured plaster with stardust sprinkles!! -Daaad! Can you pleease run me over with the car again??!!

Hur som helst, så hoppas jag att det går bra för grabbarna! Själv ska jag göra mitt bästa för att lägga mig lite tidigare, så att jag pallar med lilla E:s tempo på egen hand.

Vi gillar olika?

Ja, vi pratar mycket om politik nu. Men det är svårt att låta bli, såhär efter valet. Jag har bland annat funderat lite över det här med "Vi gillar olika", som verkar vara tänkt som ett demonstrativt ställningstagande mot SD. Det är väl bra, men jag kan inte låta bli att vara lite kritisk mot vissa aspekter i det hela...

"Vi gillar olika", menar folk... Folk som till stor del består av medelklass-Svenssons som bor i medelklass-Svensson-områden med medelklass-Svenssons som umgängeskrets.

"Vi gillar olika!" (men vi bjuder aldrig in en främling i vårt hem).

På Facebook skriker de om att den som röstade på SD kan ta bort sig som vän omedelbums!!!

"Vi gillar olika!" (men avskyr dem som inte tänker som oss!).

Facebook-vännerna består till 90 procent av likasinnade medelklass-Svenssons.

"Vi gillar olika!" (men vet inte riktigt vad "olika" innefattar).

Jag kategoriserar mig själv som en (finsk) medelklass-Svensson. Jag är bekväm i min introverta tillvaro och blir misstänksam om en främling knackar på min dörr. Under mitt liv har jag haft få kontakter med andra kulturer, borträknat från de utlandsvistelser jag, som medelklass-Svensson, har haft förmånen att genomföra. För ungefär 10 månader sedan fick jag privilegiet att börja arbeta med ensamkommande barn. Jag har varit på ett stödboende samt ett boende för ungdomar som fått asyl och nu senast ett gruppboende för dem som fått permanent uppehållstillstånd.

Jag måste erkänna att jag hade en del förutfattade meningar innan jag började. Framförallt trodde jag att alla skulle vara traumatiserade och ha svårt att anpassa sig till den nya kulturen i ett land som är så annorlunda jämfört med hemlandet...

Jag hade fel.

De flesta visar inte upp några symptom på upplevda trauman, utan lever i nuet. De flesta gör sitt bästa för att integrera sig i det nya samhället och försöker lära sig svenska så fort som möjligt. De har planer på att lyckas få ett bättre liv här, än vad de hade haft möjlighet till i sina hemländer. Problemen de har, liknar till stor del de problem som många svenskfödda ungdomar har... Med undantag för att de saknar sin familj.

Sedan finns det ett specifikt bekymmer som skiljer dem från svenskfödda tonåringar: De har svårt att skaffa svenska kompisar. Oavsett om de går i en svensk klass eller inte, så uttrycker flera av dem en önskan om att kunna lära känna några svenska ungdomar. Det skulle bland annat bli enklare att lära sig tala bra svenska då, menar de. Det skulle även bidra till en bättre integrering i samhället.

"Vi gillar olika!" (men vi lär inte våra barn att öppna sina hem för nya bekantskaper).

Det här med att gilla olika är en jättebra idé.

Nu återstår bara att göra samma sak i praktiken, som i teorin.