Jobbtelefoner.
De är som besvärliga prylar.
Alltså, de är förstås mycket fiffiga grejer att ha då man behöver ringa eller vara anträffbar... Och anträffbar behöver man ju i regel vara då man arbetar. Iallafall i den bransch jag är verksam inom. Men de mobila enheterna tenderar att ställa till besvär för mig i en allt för stor omfattning för att jag ska kunna bortse från det faktum att de, trots sin praktiska funktion, är mycket opraktiska. Opraktiskheten har mycket att göra med deras mobilitet, vilket är en bra egenskap hos en telefon då man inte har möjlighet att befinna sig på ett och samma ställe hela tiden. Samtidigt är det i vissa situationer en ytterst opassande egenskap hos en telefon.
Med "vissa situationer" menar jag de fall då de är under mitt ansvar. Det är nämligen så att jag av någon anledning har ofantligt lätt för att förtränga telefoners existens från mitt medvetande. Det, i sin tur, medför att jag ofta får köra extra mycket bil: Antingen för att köra tillbaka och hämta telefonen, eller för att köra tillbaka och lämna telefonen.
För att få bukt med dessa onödiga bilturer, har jag bestämt mig för att få en ändring i mitt beteende! Hädanefter kommer jag alltså att ha en liten lapp fast-tejpad på insidan av glasögonen. På denna ska det stå "Glöm inte telefon-jäveln!". Det måste ju funka lika bra som att ha en "Du släckte väl ljusen?"-skylt på dörren..?
Då gäller det bara att inte glömma glasögonen! Fast det märker jag i och för sig rätt snabbt, eftersom att jag inte ser så mycket utan dem (okej, en gång trodde jag att det var pissdåligt väder och fattade inte att det var jag som hade pissdålig syn. Det var inte alls någon dimma ute, när allt kom omkring, men jag tror att jag lärde mig något av den gången).
