Jobbtelefoner. Del två.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, så har jag en tendens att förtränga jobbtelefoners existens. Igår var inget undantag.

Jag sätter oftast fast den bärbara telefonen i byxlinningen bak, så att den hänger med dit jag går utan att jag märker av den... Förutom då den ringer och jag funderar var ljudet kommer ifrån, tills jag hör att det kommer från min rumpa och förstår att det är dags att svara, istället för att titta frågande på alla runt omkring.

Där var den igår kväll med, telefonstackaren. Den satt i byxlinningen även då jag skulle sätta mig på toaletten.

"Fluntsch!" lät det.

Jag förstod först ingenting. Vad var det som lät "fluntsch!"??

Ganska länge stirrade jag ner i toalettstolen innan jag till sist förstod vad det var för silver-svart pryl som, surmulet och högst ofrivilligt, badade där nere.

Nämnde jag att det bara för ett par veckor sedan inhandlades en sprillans ny telefon? Jepp! Det gjordes det! Och det är inget billigt skräp vi snackar om heller! Nepp, det är det inte. Men vattentät är den inte, luren. Inte det minsta.

Jag gillar inte jobbtelefoner. Det krävs en person med övernaturligt bra minne för att kunna hantera dem. Super-elit-minne och fullständig närvaro varje nanosekund av arbetsdagen. Jag är duktig, men så  duktig är jag inte!

(Jag har en känsla av att arbetstelefoner inte gillar mig så mycket heller).

Vår-beskärning

Lånade en sekatör av grannen och tänkte att jag skulle beskära äppelträdet lite... Har jag nämnt att jag inte har någon koll alls på det här med växter och trädgård..? Min meritlista innehåller såväl uttorkade kaktusar som ruttna garderobsblommor (när folk säger "den här kan inte ens du råka ha ihjäl!", så förstår de inte hur fantastiskt bra jag är på att vara kass på att sköta om blommor. Jag har försökt, men det blir bara allmänt dåligt resultat. Det har kommit till den punkt att blommorna väljer att självdö direkt, för att slippa lida. C fick exempelvis en blomma av sin farmor i födelsedagspresent. Dagen efter var den vissen. Jag vattnade två dagar i rad,  men den hade redan åkt till andra sidan).

Så jag är inte så mycket till trädgårdstomte. Men jag vill vara en, så jag kollade på nätet och tyckte att det här med att beskära måste ju vara en enkel grej. Det stod på nätet att det var en enkel grej. Bara att knipsa här och där.

Det är inte en enkel grej.

Jag blev lite för ivrig och knipsade bort lite för mycket här och där... Så nu har äppelträdet inga grenar kvar. Typ.

Jag gillar inte när Google säger att något är enkelt och så är det skitsvårt! Det är inte okej! Jag ska kräva Google på pengar för ett nytt träd! Sen ska jag säga "google this!" och så ska jag göra en obscen gest som antyder om att en näve ska riktas upp någonstans.

För det är helt klart Googles fel att jag inte får några äpplen i sommar. Jag har inget att göra med det, förutom att jag höll i sekatören. Men det var Google som klippte, kan man säga.

Jag tycker faktiskt att man kan säga det.

Nybörjar-morgon

Som nybörjare på en arbetsplats är det inte helt ovanligt att man beter sig som en nybörjare. Jag är inget undantagsfall.

Imorse låste jag exempelvis in mina nycklar i det rum jag hade sovit i. Detta kan beskrivas som en aningen problematisk situation, då dörröppnarmanickerna behövs för att kunna komma in i rum där arbetet ska utföras... Som tur var, hade jag öppnat fönstret för att vädra lite, så det var ett enkelt problem att lösa! Jag undrar bara en aning vad grannarna kan ha tänkt då de sett en kvinna klättra in genom fönstret på det närliggande huset klockan 7:15 på morgonen... Kan hända att de tänkte att den där, hon har nog glömt nycklarna i det där rummet... Kan hända att de funderade på att ringa 112 och anmäla ett inbrott, alternativt begära en påhälsning av psykjouren... Det kan också vara så att de noterade tilltagelsen i en sömnig vrå i hjärnan, tog en klunk kaffe och bläddrade ett blad i sin morgontidning.

När min kollega sedan kom, förstod jag att jag hade missat att göra en hel del grejer som jag borde ha förstått att jag borde ha förstått... Att jag skulle ha gjort... Även i dessa fall hade jag turen på min sida, för allting ordnade sig ändå!

Det som är så bra med att vara nybörjare, är att man inte kan förväntas vara fulländad och att man lär sig av misstagen så att man inte gör samma fel nästa gång!

Norrmejeriers humor

Men alltså! Seriöst, Norrmejerier?! Är det en del av ett avancerat practical joke, det här med mjölk- och filpaketen?

Jag har tidigare berättat om vilka bryderier jag har haft med filmjölken och mellanmjölken här hemma. Nu har jag löst problemet med att switcha till Norrskensfil (ekologiskt, dessutom! Bara vinster!). Jag har känt mig lite av ett geni varje morgon, då jag efter detta ofattbart smarta byte har lyckats låta bli att hälla fil i mitt morgonkaffe...

Nu har jag dock börjat jobba journätter på ett ställe som av någon anledning anser att lättprodukter är grymma grejer... Och vad tror ni händer då jag, med längtansfull blick bakom kisande ögonlock,  häller upp en kopp rykande färskt kaffe i morgonens viktigaste (dvs första) köpp?

Jo, fil. Fil och kaffe united again!

Vilket antiklimax!

Varför?

*Händer upp mot skyn*

Vaarföör?!

Jag är inte den sortens person som uppskattar practical jokes. Särskilt inte på morgonen. I synnerhet inte då det kommer till kaffe.

"Hehe! Det här kommer att bli årtiondets practical joke!" Kul, Norrmejerier. Jättekul.

Ouch!

Jag halkade utanför huset häromdagen. Resultat: Ajaj! Slog armbågen och höften i isen samt fick sträckningar i arm, magmuskler, käke och nacke. Som tur var blev det inte värre än så. Hade varit höjden av otur att bryta något när jag äntligen fått möjlighet att jobba! Jag hade även tur med glajjerna. De flög av och gled över isen utan att gå sönder. Puh!

Igår hade jag fortfarande en stor upphöjning på höften, men idag har den lagt sig... Fast jag måste säga att det inte gör mindre ont då lilla E klättrar över mig på morgonen. Två gånger kravlade hon över blåmärket imorse innan jag sa "Okej okej! Jag är vaken!"

Sen kommer hon och slänger sig för att krama om mig. Mot höften. Jättemysigt, men ouch! Varför är det så, att då man har gjort illa sig någonstans, så är det alltid det stället som blir utsatt?

Min höft, den har ett märke, ett märke har min höft, och har den ej ett märke, så är det ej min höft.

Underbart!

Inatt har lilla E kört med sömntortyr. Hon föreslog att det skulle vara morgon klockan 03:00, eftersom hon ändå inte kunde sova utan att väcka oss med sparkar och skrik. Då hennes förslag inte togs emot med de förtjusta applåder hon förväntat sig,  så såg hon det som ett lämpligt straff att bråka och göra uppror i en halvtimme. Sedan somnade hon om för att kunna vakna klockan 05:45. Underbart!

För denna typ av natt krävs ett stort antal kaffekoppar. Jag tog med mig en sådan till hennes rum då vi skulle leka lite efter frukosten. Sedan blev jag kissnödig (en naturlig följd av alla koppar). Jag ställde kaffekoppen på en relativt hög möbel i hennes rum och sprang iväg. Under denna lilla stund hade hon förstås hunnit hälla (det ljumna) kaffet i sängen,  på mattan och över sig själv. Underbart!

Jo... Det for förstås igenom till påslakan och täcke... Nämnde jag att jag bytte sängkläder igår..? Underbart!

Det som imponerade mig mest var att hon hade lyckats ställa tillbaka koppen efteråt.

Iallafall, så var det tur i oturen att kaffet inte var varmt! Jag har lärt mig att jag ska ta med mig koppen hädanefter!

Rådjursspår?

Jag var ute på en joggingtur. Det var jobbigt (har haft otur med en efterhängsen förkylning med halsont, så jag har hållit mig borta från joggingstråken ett tag), men ack! Så uppfriskande och härligt! Skogen är så vacker med snötäckta grenar och luften är fylld av stora dalande snöflingor! Äntligen kanske vintern har kommit för att stanna! *Hoppas!*

Det finns rådjur i skogen och i nyfallen snö brukar man se deras spår. Det tycker jag är mysigt! Men kan ni tänka er så förvånad jag blev då jag upptäckte rådjursspår inomhus också?! Brunröda spår av små klövar var det i alla rum jag hade vistats i efter turen. Det var mycket märkligt. Då slog det mig att det kanske inte var rådjursspår, utan renspår. Tomten!!

Efter att ha funderat lite på saken och ropat "Dancer, Prancer... Rudolf?" utan svar, så tog jag en kik under mina sockar. Det visade sig att rådjuret/renen var jag. Jag hade visst fått skavsår mellan två tår och lämnat blodiga tå-spår efter mig.

Nu blir det skurning av golv, vilket det ändå är hög tid för... Men jag måste erkänna att jag känner mig lite besviken över att det inte var jultomten som hade varit här med sitt ekipage. Ett tag där hann jag ju hoppas på att han skulle ha anlänt med den julklapp jag har önskat mig så intensivt: Ett jobb. Men det är ju trots allt ett tag kvar fram till julafton, så jag har förtröstan.

Vixen..? Blitzen..?

Perfekt för joggingtur?

Hmm... Någonting kändes inte riktigt hundra då jag hade gjort mig i ordning för en joggingtur. Inte så konstigt, kanske,  för jag hade ju glömt braxorna! Nog för att mina långkalsonger är sexy nanting, men det känns bättre att ha på sig byxor också. Jag hann iallafall inte längre än till att öppna dörren innan jag kom på vad som var tokigt.

Oh no!

Ojsan! Jag hade glömt bort att jag hade lilla E:s sommartofflor av plast i bilen (hade lagt dem på golvet och ni vet: Out of sight, out of mind). Den ena hade visst gjort sig lite väl bekant med kupévärmaren... Det hela påminde om den gången jag i min ungdom värmde fötterna vid lägerelden och mina supersnygga (tyckte jag iallafall) platåskor av plastigt material smälte. Besvikelsen var stor.

Den här gången hade jag nog ändå tur. Det hade ju kunnat bli en värre förödelse i bilen än en förkrympt sandal (för detta var resultatet av den nämnda bekantskapen).

Sandal+kupévärmare=ny storlek

Arbetsintervju

Efter en natt med tre timmars sömn (läste min bok lite för länge och blev väckt på tok för tidigt) är man verkligen i sitt esse -vad gäller tröghet på morgonkvisten, iallafall.

Efter att ha tagit just under fem år på mig att göra mig och lillsmulan redo för avfärd bar det av till dagis och arbetsintervju (ni får gissa vem som for vart, men det hade kanske varit taktiskt med omvänd ordning, med tanke på att lilla E hade smartare utlägg än jag vid frukosten).

På vägen till intervjun handlade jag en Loka och hade fullt sjå med att öppna den. Det blev nämligen förvånansvärt få händer över för ett sådant uppdrag då jag hade CV:t i ena kardan och väskan i den andra (varför jag inte hade det förstnämnda i den sistnämnda kan man ju fundera över, men tanken var väl att inte skrynkla papprena). Ja... Så jag tryckte förstås fast den lätt omskakade flaskan mellan knäna och skruvade loss korken med väsk-handen. Det kolsyrade vattnet sprutade lyckligt upp ur sin fångenskap och över mina byxor, på båda sidor för jämställdhetens skull. "Ååh nejj!" utbrast jag högt och oroade på så vis ett förbipasserande äldre par som tittade på mig som om de funderade på bästa flyktväg från denna galning med blöta brallor.

Jag borde naturligtvis ha packat ner ett par reservbyxor, såsom jag har för vana att göra med strumpbyxor (det fanns faktiskt ett par i min väska även denna gång, trots att jag inte hade kjol på mig. De hade bland annat sällskap av ett paraply, trots molnfri himmel, och en blöja, trots att lilla E inte skulle med)... Som notorisk klant borde jag vid det här laget vara mer rutinerad... Men det är ju svårt att kunna förutspå precis varenda klanteri man kan råka ut för, så jag fick gå med mina surbyxor till mötesplatsen. Jag hade förstås kunnat byta till de där nylonstrumporna... De hade varit torra, men samtidigt en aning kalla och eventuellt en smula stötande.

Hur det än bar sig så torkade brallorna lagom till intervjun, så jag slapp använda mig av den lustiga förklaringen som jag i mitt huvud hade gjort i ordning för att de (de var två intervjuare) inte skulle tänka att jag kissat ner mig av nervositet eller så. Förvånande nog klarade jag mig utan alldeles för mycket svammel genom den drygt två timmar långa intervjun (fast jag måste ha svamlat lite ändå, för den skulle bara vara i 1, 5 timmar).

Nu är jag helt slut i kålen för ikväll var det föräldramöte på dagis, varefter mamma tränade lite MI på mig (hon går en kurs gällande motiverande arbetssätt och ska öva på någon som vill få till en förändring). Jag vill få bukt på mitt kolhydratsbegär, så det var ett ypperligt tillfälle att få lite nya tankar kring det... Men nu har hjärnan satt upp "stör ej"-skylten så det är bäst att låta den vara i fred. Ifall man besvärar den då denna skylt är uppsatt så blir det livat värre och jag vill försöka ha en bra relation med den... Så gonatt! Nu ska jag göra en tidig kväll för en gångs skull!

Rosa intentioner?

Jag är, som sagt, inte för det här med att tillskriva barn vissa egenskaper beroende på könstillhörighet. Tanken att klä min lilla Pippi Långstrump i rosa klänningar med volanger och ryschpysch är för mig inte lockande... Det är min intention att hon ska introduceras till alla möjliga färger (inklusive rosa) och sedan, när hon själv vill välja ut sina kläder, får hon ha precis vad hon vill (förutsatt att det funkar med de rådande väderförhållandena). Om hon då vill ha det nämnda skära ryschpyschet får hon såklart ha det, men jag vill inte få henne att tro att hon måste gilla något bara för att hon har två X-kromosomer...

Detta är min tanke, men vad händer..? Jo, jag färgar alla hennes vita grejer rosa. Hela tiden gör jag detta, men utan medvetna intentioner att göra så. Det råkar vara ett faktum att jag gillar rosa. Inte för att jag blivit upplärd till detta under uppväxten (på det glada 80-talet fick man ha precis vilka färger man ville utan att det analyserades djupare av omgivningen), utan för att det helt enkelt är en glad och trevlig färg. Så nu undrar jag ifall jag omedvetet låter något rött slinka ner i vit-tvätten för att sedan färga av sig på alla andra tygsaker och göra dem glada och trevliga..?

Den fina vita pyjjen: Inte så vit numer.

Några av lilla E:s handdukar. En gång i tiden var de alla skinande vita.



Lilla E:s vid inköpet vita lakan och kuddfodral.

...Eller är det helt enkelt så att jag är och förblir en tvätt-marodör?

Målning

Idag har jag och C varit mycket produktiva! Vi har målat lite här och var, närmare bestämt på garaget och panelen till inglasningen (och på marken, stegen samt på oss själva). Jag har som vanligt engagerat mig ordentligt och målat så att jag nästan själv inte hängde med, vilket resulterade i att den första penseln i all hast råkade falla ner i sanden...

...Vad sa vi nu då..? Skulle det vara sandfärgad panel, eller..?

Efter detta höll jag hårt i mitt målarverktyg och målade med sådan kraft att den andra penseln gick av...

...Jaha, det var färgen som skulle vara bruten..? Inte penseln, alltså..?

Det gick ju att måla rätt bra med bara borst-delen,men det blev till slut en tredje och sista pensel. C var lite orolig för att jag skulle ställa till med något värre. "Gör nu inte en Piritta och trampa ner i färghinken!", sa han och pekade på den nämnda behållaren nedanför stegen, "för nu har vi inte råd att köpa mer, vettu!". Jag kan inte förstå vad han kan ha menat med det! Som att jag skulle..? Aha, just det ja... Han tänkte på tapetklister-incidenten...

Den gången satt jag allt i klistret! (Jag var inte riktigt uppmärksam då jag klev ner från trappstegen vid tapetseringen).

...Eller var det kanske väggmålnings-incidenten han hade i åtanke..?

Det blev ljusare tider för mina sockar den gången (Halkade på locket med färg vid målning av en vägg).

Det blev iallafall inget nedtramp denna gång utan det hela flöt på rätt bra i det härliga vädret. Grannen kom över ett tag och hade lite konstruktiva synpunkter. "Så långsamt det går", föreslog han hjälpsamt, och eftersom att han trots allt är en trevlig prick så erbjöd jag honom att visa hur det skulle gå till... Men kan ni tänka er: Då drog han sig till minnes att han skulle äta pizza i stan just den tiden! Vilken tur att jag kunde hjälpa honom att komma ihåg det så att han inte behövde gå hungrig! Han har inget bra närminne, den här grannen, så det är bra att kunna vara till hjälp! Jag kan dock hålla med honom om hans inlägg, för det har tagit sin tid och vi är inte färdiga än. Det blir till att fortsätta imorgon, helt enkelt! Hur som helst är det kul att se att det sker en förändring!

Typiskt!

Åh! Jag hatar när detta händer... Tur det finns vinylhandskar!

Nagelklipparen hoppade ner i toastolen... Hade jag skitiga naglar, tro..?

Bad hair day

"Varför", frågar jag mig själv och frågan är välmotiverad, särskilt eftersom den varit vanligt förekommande i otaliga liknande tidigare situationer.

Vissa misstag gör jag endast en gång, såsom exempelvis att väja för småvilt på en blöt grusväg i hög hastighet (craschelibang) eller att äta kyckling på en ö i Thailand (craschelibang i magen). Sedan finns det misstag jag gör gång på gång utan att någonsin ta lärdom. Ett exempel på detta är min ovana att färga håret själv. Det blir sällan bra och jag får ofta ställa den i början nämnda frågan efter en kulör-session hemma i badrummet.

"Varför?" Svaret på denna frågeställning kan faktiskt skilja sig från en gång till en annan. Den här gången (igår) handlade det dock om den mest frekvent återkommande orsaken till att jag efteråt ifrågasätter mina handlingar: Impuls-styrd idioti. Denna företeelse är inte lätt att ta fasta på, för den kommer förklädd som en superbra idé.

Igår tyckte jag mig alltså få en superbra idé då jag bestämde mig för att "tvärfärga" håret klockan 22:30 på kvällen. Det finns ett flertal anledningar till att jag borde ha förstått att det handlade om en variant av impuls-styrd idioti. Exempelvis borde jag ha tänkt på att en verkligt god idé hade varit att hoppa i snarklådan och hinna sova så mycket som möjligt innan en arbetsdag. Jag kunde även ha bedömt stress-faktorn som en eventuell källa till felbedömning och slarv (för jag kände trots allt pressen att hinna i säng i någorlunda vettig tid).

Men nej: Jag lyssnade inte till några logiska rekommendationer, för min hjärna har en tendens att kasta sådana i soporna då de dyker upp i förslagslådan. Så nu är det dags för hatt-parad igen. Det är dock inte riktigt okej att ha huvudbonad på jobbet (skulle nog uppfattas som oprofessionellt), så jag fick spendera en stor del av morgonen med att försöka dölja mitt hår med mitt hår (en uppgift mycket svårare än man kan tro).

Jasi! I-landsproblemen fortsätter att frodas i min vardag. Det som är bra med sådana problem är att de oftast går att lösa. Med lite tur kan jag fixa barnvakt och åtgärda kalufs-katastrofen redan under helgen.

P.S. För er som undrar: Jag färgar håret själv för att jag inte har bra erfarenheter av frisör-färgning.

Tummen upp för vaxning... Eller så int.

Det är ju inte alltid lätt att vara tjej... Speciellt inte ifall man råkar vara en tidsoptimist och klant. Då kan det bli tokigt ibland... Som igår. Jag hade begränsat med tid (för ovanlighetens skull) inför den inbokade middagen ute på O'Leary's. Vad gör jag då? Jo, jag bestämmer mig för att tvärvaxa bikinilinjen (för detta har jag väldigt sällan tid för, så jag tänkte "nu eller aldrig", och det var dags, om man säger så). Så jag snabbmicrade vaxet, som råkade bli lite för varmt (som alltid) och då jag skulle röra om det för att få det till att svalna (med lätt stressade rörelser) så skvätte det upp över min tumme.

AAJJJ-Ö!!!

Över-upphettat vax: Inte så skönt att få på tummen.

Jag är inte den där typen som tycker att det är spännande att droppa stearin och skit på huden, så det var en ytterst obekväm upplevelse. Sedan, när jag väl fått det att svalna en aning (fast självklart inte tillräckligt), så satte jag igång och bredde ut det på ställen vi inte behöver nämna närmare här. Då tiden kom och vaxet rimligen borde ha stelnat (det är ett sånt där vax som man drar av då det stelnat, utan några remsor), så upptäcker jag till min fasa att det är något fel på formulan i denna burk. Det går inte att dra bort som det brukar, för det stelnar inte till ordentligt.

AWESOME!!!

Vad gör man då? Man provar skölja  med kallvatten först, för att det ska stelna.

BRRR!!!

Sen testar man att dra bort det igen... Nope. Nu har det stelnat för mycket, så det är bara att klösa bort små bitar av vaxet åt gången... Om det var en angenäm upplevelse? -Nej. Till sist fick jag skrubba bort resterna med hjälp av barnolja och en skrubb-handske. På förpackningens varningstext står det förstås att man inte ska gå tillväga på detta sätt, men vad ska man göra? Nu kan man ju fråga sig ifall jag tycker att det är värt att vaxa... Det kan jag inte påstå att jag tycker... Men man får ju en chans att ha rosa plåster med prinsessor på iallafall...

Om man har fått aj-aj på tummen får man ha rosa prinsess-plåster.

Paketöppning

Jag har en dålig ovana. Det är inte så att jag medvetet väljer att fortsätta med beteendet, men vissa saker verkar jag inte kunna lära mig hur mycket jag än skulle försöka. Det är en väldigt irriterande tradition jag har utvecklat, inte minst för mig själv.

Det gäller öppning av allehanda paket. Små som stora, breda som smala, höga som låga: Alla sorter får vara med då det kommer till min beteendeproblematik. Ingen behöver känna sig missräknad eller utanför.

Det som händer är att jag inte ser efter vilken väg paketet ska vara innan jag öppnar det. Inte heller ser jag efter ifall det står "öppnas här" någonstans på förpackningen. Nej, jag river upp kartongen med mina järnklor utan att blinka. Sedan blir det stort missnöje då det upptäcks att detta hets-rivande har orsakat ett mycket mer opraktiskt bruk av det som finns inuti paketet (för oftast finns det en mer finurlig lösning för exempelvis återförslutning på den rätta öppnings-sidan).

Att detta är ett problem kan vem som helst konstatera. Om problemet är stort är upp till den enskilde individen att bedöma. Paketen blir sig iallafall aldrig lika efter denna respektlösa behandling.

Ännu ett missförstått stackars paket anmäler sig till gruppterapin.

Alla lika, alla olika..?

Då man råkar tvätta båda strumporna i ett strump-par i fel tvätt så att de båda färgas är ju lyckosamt... Förutsatt att det är samma tvätt som de hamnar i.

Jag lyckas förstås alltid tvätta endast den ena av strumporna med en annan färg, så att alla ljusa strump-par blir Pippi Långstrump-matchningar. Då brukar jag tvätta den andra med samma färg i ett försök att få den att färgas på samma sätt. Men tror ni att det funkar? Nä-e! Dåå färgar ju inga kläder av sig! Inte då man vill att de ska det!

Nu upptäckte jag att jag råkat färga en av lilla E:s vitrandiga strumpor rosa och den andra blå... Det var som lite av en bedrift, tycker jag.

Nu kan de åka ut i skolor och föreläsa, de här strumporna, och prata om hur de föddes lika för att sedan färgas av omständigheterna.  "Så, ni förstår...", kan de avsluta, "Vi är alla lika trots att vi är olika".

Jag, däremot, funderar på att minska på mångfalden genom att enbart handla svarta strumps i framtiden.

Spottifiering

Ljummen sommarkväll. Moln, men inget regn. Springer på grusvägen som leder genom skogen. Den fräna doften av nygödslade åkrar påminner mig om att jag snart kommer att befinna mig bland öppna fält. Att denna lukt hör sommaren till då man bor på landet tar inte bort det faktum att det luktar urk och jag personligen kommer aldrig att vänja mig! Som tur är försvinner den efter en stund och mina sinnen kan åter ta in andra intryck.

En gök kocko:ar i ett närbeläget träd. Luften susar i mina öron,  så jag vänder huvudet för att höra den bättre. I samma stund hörs ett knak och ett brak från sidan av vägen. Hjärtat slår ett extra slag innan jag ser hur tre rådjur försvinner in bakom skogens gröna ridåer.

Jag känner mig så harmonisk! Det är en obeskrivlig känsla att vara här och nu i den ljumma sommarkvällen på landet. Jag tar ett extra djupt andetag fyllt av belåtenhet. Ett litet kryp tar tillfället i akt och passar på att ta en titt på hur det ser ut på insidan av min mun. Blä! (Tänkte nog krypet också).

Jag samlar ihop saliv och slem längst fram på tungan och slungar iväg krypet härligt inkapslat i en slemmig loska (jag misstänker att det nu börjar ångra valet av flygrutt). Loskan (jag kan med ett hängselsprätt meddela att jag blåser ut sådana som en riktig karl, ifall någon skulle undra) flyger stor och stolt genom luften. Sedan stoppas den av vinden som utan nåd slungar tillbaka den till dess skapare. Krypet möter sitt slutgiltiga slut kladdad mot min kind i ett hölje av kropps-sekret (ett värdigt avslut).

Vad kan vi lära av detta? Jo, att man som kryp inte ska flyga in i andras munnar och att man som människa inte bör spotta i motvind. Vi har även lärt oss att koskit luktar koskit hur mycket man än vill kalla det för "sommardoft".

Can you fiil it?

Norrmejerier har förnyat sig (vilket förstås är positivt) och gjort om sina förpackningar (vilket förstås är trevligt)... Det är ju kul att de vill förändra sig lite... Men varför har de gjort alla förpackningar likadana?? Imorse hällde jag för andra gången fil i mitt kaffe (och jag har varit nära att göra det ett flertal gånger). Inte för att jag tycker att det blir en spännande kombo, utan för att jag tar fel paket hela tiden. Det är ju inte så lätt då man är trött och behöver starthjälp i form av en köpp.

Trots att de båda heter "-mjölk", så har de olika egenskaper då de blandas med kaffe.

Inte enäggstvillingar, kanske, men syskon är de då! Och samma föräldrar har de!

Kisstramp på morgonkvisten

Fredag morgon. Efter en vecka med väldigt stort minus på sömnkontot (lilla E behöver tydligen inte alls så mycket snarktid just nu) kan fredagen bli lite som den blir. Jag började morgonen med att trampa i lillans kissblöja som jag i all hast lagt på toagolvet (utan att vika ihop den). Tog av mig sockorna och tvättade fötterna... För att sedan ta på mig kiss-sockorna igen. Nooh! Bara att tvätta fötterna igen. Nu har jag iallafall rena sockor!  Det är en bra start!

Veckan har i övrigt varit kul och intressant (har börjat på sommarjobbet) men skolan har fått bli lidande då jag inte haft tid att plugga.