Efter en natt med tre timmars sömn (läste min bok lite för länge och blev väckt på tok för tidigt) är man verkligen i sitt esse -vad gäller tröghet på morgonkvisten, iallafall.
Efter att ha tagit just under fem år på mig att göra mig och lillsmulan redo för avfärd bar det av till dagis och arbetsintervju (ni får gissa vem som for vart, men det hade kanske varit taktiskt med omvänd ordning, med tanke på att lilla E hade smartare utlägg än jag vid frukosten).
På vägen till intervjun handlade jag en Loka och hade fullt sjå med att öppna den. Det blev nämligen förvånansvärt få händer över för ett sådant uppdrag då jag hade CV:t i ena kardan och väskan i den andra (varför jag inte hade det förstnämnda i den sistnämnda kan man ju fundera över, men tanken var väl att inte skrynkla papprena). Ja... Så jag tryckte förstås fast den lätt omskakade flaskan mellan knäna och skruvade loss korken med väsk-handen. Det kolsyrade vattnet sprutade lyckligt upp ur sin fångenskap och över mina byxor, på båda sidor för jämställdhetens skull. "Ååh nejj!" utbrast jag högt och oroade på så vis ett förbipasserande äldre par som tittade på mig som om de funderade på bästa flyktväg från denna galning med blöta brallor.
Jag borde naturligtvis ha packat ner ett par reservbyxor, såsom jag har för vana att göra med strumpbyxor (det fanns faktiskt ett par i min väska även denna gång, trots att jag inte hade kjol på mig. De hade bland annat sällskap av ett paraply, trots molnfri himmel, och en blöja, trots att lilla E inte skulle med)... Som notorisk klant borde jag vid det här laget vara mer rutinerad... Men det är ju svårt att kunna förutspå precis varenda klanteri man kan råka ut för, så jag fick gå med mina surbyxor till mötesplatsen. Jag hade förstås kunnat byta till de där nylonstrumporna... De hade varit torra, men samtidigt en aning kalla och eventuellt en smula stötande.
Hur det än bar sig så torkade brallorna lagom till intervjun, så jag slapp använda mig av den lustiga förklaringen som jag i mitt huvud hade gjort i ordning för att de (de var två intervjuare) inte skulle tänka att jag kissat ner mig av nervositet eller så. Förvånande nog klarade jag mig utan alldeles för mycket svammel genom den drygt två timmar långa intervjun (fast jag måste ha svamlat lite ändå, för den skulle bara vara i 1, 5 timmar).
Nu är jag helt slut i kålen för ikväll var det föräldramöte på dagis, varefter mamma tränade lite MI på mig (hon går en kurs gällande motiverande arbetssätt och ska öva på någon som vill få till en förändring). Jag vill få bukt på mitt kolhydratsbegär, så det var ett ypperligt tillfälle att få lite nya tankar kring det... Men nu har hjärnan satt upp "stör ej"-skylten så det är bäst att låta den vara i fred. Ifall man besvärar den då denna skylt är uppsatt så blir det livat värre och jag vill försöka ha en bra relation med den... Så gonatt! Nu ska jag göra en tidig kväll för en gångs skull!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar