Hon sover nu, min lilla ängel.
Jag har just smugit mig ut från hennes rum och satt mig i soffan för att göra ingenting ett tag.
Hon vill alltid att pappa ska sitta med henne den sista stunden, men han lirar med sitt band ikväll, så jag har fått rå om henne. Bara mamma och lilla E. Då vill hon alltid läsa samma två böcker. Sedan vill hon ha vatten. Sedan vill hon hålla mig i handen. Sedan vänder hon sig ett par gånger och sedan vill hon hålla min hand igen. Hennes hand är så liten, trots att hon känns så stor. Tre år har min lilla vän hunnit bli. Hon håller i min tumme och somnar.
Hon är tre år. Så stor, men fortfarande så liten. Hon lär sig något nytt varje dag och jag får vara med och upptäcka världen tillsammans med henne.
-Världen! Det finns så mycket att upptäcka. Både gott och ont. Jag får panik då jag tänker på hur mycket hon ännu inte vet om det onda. Det finns så mycket jag inte kommer att kunna skydda henne från, som hon kommer att tvingas upptäcka själv. Det får mig att bäva inför framtiden. Hennes lilla hand kommer att bli större och större, tills den är lika stor som min egen. Min lilla ängel kommer att växa upp.
Jag kommer inte att kunna hindra andra från att ge henne elaka kommentarer. Jag kommer inte att kunna hålla för hennes ögon varje gång hon ser något som gör henne illa till mods. Jag kommer inte att kunna undanhålla henne det faktum, att människor inte alltid är snälla. Jag kommer inte att kunna kontrollera vad som finns i hennes glas ute på krogen.
Hur ska man hantera en sådan sak; att man inte kommer att kunna skydda den lilla ängeln från allt? -Att de vita små vingarna kommer att färgas grå av världens smuts och damm?
Detta är det svåra med kärlek: Man kan inte förhindra att den man älskar någon gång ska ha ont.
Det enda jag kan göra, är att försöka ge henne verktyg för att kunna klara sig, samt finnas där då det gör ont. Detta är också en källa till existensiell ångest: Vetskapen om att jag inte kommer att finnas där för alltid, samt rädslan att jag inte ska kunna finnas där imorgon. Det får inte hända mig något ont heller. För jag är den enda mamman hon har och den enda kvinnan som kan älska henne exakt så mycket som jag gör.
Att få vara förälder är verkligen det mest fantastiska som kan hända en person, men det är samtidigt det mest skrämmande.
Just nu sover min lilla ängel.
Just nu är hon trygg. Exakt nu är hon skyddad från allt ont.
Jag antar att det är bäst att börja där:
Just nu.
