Norrlandsunderkläder

Det finns karlar som gillar då frun klär sig i tunna negligéer av silke, det finns de som uppskattar raffiga raffset eller svarta spetsunderkläder och stay-up-strumpor...

Sedan finns det karlar som C, som har ett lite annorlunda synsätt på vad som är hett på en kvinnokropp. Det som får denna man ur gängorna, det jag inte kan ha på mig om jag vill föra en vettig dialog utan att känna mig som en bit princesstårta på fat-camp, är något så sensuellt som:

Ett tvådelat, heltäckande underställ i materialet polypropylene.

"I'm too sexy for Milan, too sexy for Milan, New York and Japan"

Fiskmås och livscoach

Det finns stunder då jag tänker att C inte alls förstår mig. Det finns tillfällen då jag tänker "Eeh..?" och tittar på honom som att han var en fiskmås, särskilt då han drar något dåligt farfars-skämt, som han sedan skrattar åt i två timmar trots att det var pinsamt dåligt...

*Fiskmås-farfars-skämt*

Ibland tänker jag att våra hjärnor är på olika våglängder, helt enkelt. Det här är okej att säga, för jag vet att han, med all rätt, tänker likadant om mig ibland. Vissa dagar går vår kommunikation åt skogen, där den sedan stannar för att plocka blommor eller svamp eller kissa på ett träd... Ja, vad vet jag egentligen om vad den gör där, men åt skogen går den iallafall.

Sedan finns det stunder då C förstår mig bättre än vad jag själv förstår mig. Igår, till exempel, var han min livscoach. Jag har lite kasst självförtroende för tillfället och har lite svårt att se positivt på mig själv. Det känns som att jag är korkad och att jag bara gör en massa tokigheter hela tiden... För att säga sanningen så känner jag mig som en fiskmås: Tomma stirrande ögon bakom vilka den enda verksamhet som sker kretsar kring choklad (ja, jag är en klyscha: choklad blir det då jag är lite nere). Igår kväll lade jag mig alltså på (terapi-) soffan och berättade för C hur det känns just nu och han sa så många kloka saker och coachade mig så bra att jag nästan trodde att han skulle skicka en räkning efteråt (få inga idéer nu, C! Det blir ju du som får betala den).

Det är det som gör att jag älskar denne karl så mycket: Han överraskar mig ständigt! Trots att jag vid detta laget borde förvänta mig att han ska komma med klokheter ibland, så blir jag alltid fascinerad då han säger precis rätt saker och låter som att han har gjort en doktorsavhandling i Piritta-förståelse. Så idag känns det lite bättre, faktiskt! Och vet ni vad: Jag har lite jobb på gång snart! Det är ju hur fantastiskt som helst! Något måste jag alltså ha gjort rätt också... Ja, förutom att gifta mig med den nämnda coachen och skapat en liten ängel tillsammans med honom, förstås! Det är ju det smartaste draget jag någonsin gjort!

Jämställdhet

Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen... Samtidigt upphör jag aldrig att förvånas över en del saker... Som exempelvis att tjejer och killar fortfarande förväntas vara på ett visst sätt redan som små.

Min lilla tjej älskar bebisar. Hon leker hela tiden att hon är en bebis och att alla gosedjuren är bebisar (hon är inte lika förtjust i sina dockor som i sina gosedjur). "Åh!" säger en del då, "där ser man att tjejer föds med modersinstinkten". Sedan ignorerar de totalt att hon leker med traktorer och kör omkring i sin leksaksbil, att hon är fascinerad av allehanda borrmaskiner och verktyg, att hon alltid ber om att få åka med då C kör traktor, att hon vill se på då sopbilen kommer, att hon vill veta hur myror smakar... Ja, det finns mycket som hon är fascinerad av, den lilla krabaten... Hon är så nyfiken på livet och allt som har med det att göra, men det folk lägger märke till är att hon är intresserad av bebisar (som för tillfället florerar i ett stort antal i hennes närmsta omgivning och därmed är en naturlig källa till kuriositet och fascination). Sådant kan störa mig en aning. Jag vill inte att hon får en stämpel med en rosa rosett där det står "flicka". Jag vill att hon ska ses som den unika individ hon är, med alla hennes underbara egenskaper.

Könsstereotypa föreställningar finns överallt. De följer en vart man än går. Det kan röra sig om små vardagliga antaganden... Ett exempel: Jag blev less på att det inte gick att köra vagnen på de oplogade vägarna i byn och designade en lösning där jag förvandlade bob-skidor till medar. Kommentaren: "Jaha... Är det C som har suttit vid ritbordet?". Va?! Varför ska man anta en sån grej: Vet inte alla att en hjärna även ingår i den kvinnliga anatomin?

Det görs antaganden om allt möjligt, såsom att kvinnor talar i gåtor och exempelvis säger "det skulle vara trevligt om du kunde ta ut soporna någon gång", varpå mannen antas vara helt oförstående och säga "okej... Jag ska göra det" utan att förstå att någon gång betyder nu, varpå kvinnan antas sura utan att berätta att hon är arg för att han inte tar ut soporna trots att hon så tydligt bett om detta. Alla skrattar i samförstånd då det pratas om sådana könsskillnader, men jag ställer mig oförstående till sådant snack. Om jag vill att C ska ta ut soporna nu, så säger jag "kan du vara snäll och ta ut soporna...nu?". Om han inte gör det så tar jag ut dem själv, varpå jag kanske säger att jag är less på att alltid vara den som tar ut dem och därför skulle uppskatta om även han höll koll i fortsättningen. Och vet ni vad: Han förstår precis vad jag säger. Ingen tolk behöver hyras in. Nästa gång soporna stinker tar han ut dem. Samma gäller förstås i omvänd ordning, ifall det är något som stör honom.

Fler exempel på konstiga icke-jämställda kommentarer:

(En granne)

(En kompis till C)

Nä, vi må ha kommit långt i jämställdhetsfrågor, men jämställda är vi ännu inte. Något som glädjer mig är att jag får leva i ett jämställt förhållande, där vi delar på såväl ansvar och arbete som glädjeämnen och skratt. Vi har olika kön, vilket råkar vara passade då vi har en sådan läggning, men det är de unika individerna som lever med varandra; inte könen (nu fick jag förstås en bild i huvudet om hur det skulle se ut...).

Det ultimata preventivmedlet

Hon liknar en liten ängel, en sån där som fanns på bokmärken som man samlade på då jag var liten: Blå ögon med långa ögonfransar, runda kinder och en blond kalufs med stora runda lockar. Hon ser ut som en glittrande bokmärkesängel och i mina ögon är hon det vackraste som någonsin skapats. En förälder är aldrig opartisk och det egna barnet är alltid lite mer fantastiskt än alla andra barn. Därför ser jag hos min lilla ängel, förutom skönhet av en annan värld, en ovanligt intelligent läggning samt en särdeles trevlig och lustig humor. Hon är helt enkelt den mest underbara varelsen som universum någonsin skådat, såsom de flesta barn tenderar att vara ifall föräldrarna får vara med i den avgörande juryn...

Därför kan det uppfattas som en aning märkligt att jag ibland benämner henne som det ultimata preventivmedlet... Men faktum är att hon har ett mycket effektivare förfaringssätt än många andra metoder som kan användas för att förhindra att oväntade syskon plötsligt uppenbarar sig i det hus som den lilla bokmärkesängeln har som habitat. Genom att se till att de vuxna personerna i residenset under dygnets alla timmar aldrig får tid över till annat än sådant som har den lilla guldlocken i fokus, försäkrar hon sin framtid som enda arvtagerska. Det hon inte har tagit med i sin beräkning (förutom det faktum att hon inte kommer att ärva några miljonbelopp sin plan till trots), är att detta förfarande kan sätta hennes nuvarande habitat i risk.

Då små bokmärkesänglar smider planer kan de ibland missa viktiga detaljer. En sådan detalj är att de vuxna i hushållet kan behöva lite tid över för varandra samt för sig själva för att orka fortsätta att bo tillsammans. Nu råkar dock de två vuxna individer som den lilla bor tillsammans med vara så lyckligt lottade att de har andra (ännu mer vuxna) personer i närheten som de kan konspirera med. Dessa kan ibland ta hand om den lilla vackra varelsen så att de vuxna i hennes hushåll kan göra annat än guldlocks-relaterade saker.

Som den ena av dessa två vuxna individer tackar jag den lilla bokmärkesängelns mor- och farföräldrar för att de ställer upp som de gör, samt gratulerar mig själv och C (den andra vuxenpersonen i hushållet) för att vi valt att bo i samma stad som dem!

Fru och man-tid

Ibland kommer man till en punkt då man måste erkänna för sig själv att man inte är stålmannen/kvinnan som orkar vad som helst utan att ens säga "attans, så tungt!" (För stålis svär inte så han skulle aldrig säga "fan, va tungt" som de flesta andra... Men eftersom att han inte tycker att något är tungt så är detta helt irrelevant).

Jag och C har kommit till denna punkt. Vi har nu erkänt för oss själva och varandra att vi behöver hjälp ibland. Annars kommer vårt äktenskap att så småningom krackelera som ett kex mellan mina tänder. Sömnbrist och begränsade möjligheter att göra saker tillsammans kan ställa till det lite, ifall någon inte visste det.

Så ikväll har vi lämnat lilla E hos hennes farmor och käkat 3-rätters middag på restaurang 6:e våningen. Vi funderade på bio efter detta men bestämde oss för att istället svänga förbi Hemmakväll för att köpa karra och en film. Det finns trots allt mer möjligheter att vara social då man ser film hemma. Nu ska vi sova en natt utan avbrott och sedan vakna av oss själva imorgon.

*Snyft!* Det var rörande vackra ord i den där sista meningen!

An offer we couldn't refuse.

Stöttade mina landsmän och köpte denna film.

BF

Inatt har lilla E för första gången sovit utan någon av oss i närheten. Igår eftermiddag kände vi att det var dags att få sova en hel natt och känna lugnet en morgon, så vi skjutsade henne till farmor för övernattning. Då kan man ju undra vad vi gjorde på kvällen, då vi hade huset för oss själva en hel natt...

Tog vi en barrunda och dansade på köksbordet efteråt (för man får ju inte vara på bordet i vanliga fall)? Eller spenderade vi hela kvällen i sängen med choklad-doppade jordgubbar och tända ljus? Eller hade vi röjarfest hemma med stans alla partydjur inbjudna?

-Nej, faktiskt inget av dessa alternativ blev det. Vi spenderade kvällen med något så spännande som att jobba tillsammans ute på gården. Tro det eller ej, men det var något mycket speciellt! För annars har vi inte tid att göra sådant tillsammans, då en av oss alltid måste hålla koll på lilla E. Så medan solen gick ner, med doften av blommande hägg omkring oss och svalor flygande ovanför oss, krattade vi och grävde i harmoni med varandra. Så nu är vi ett steg närmare gräsmatta och uteplats. Det är bättre än choklad-doppade jordgubbar just nu!

Sa jag förresten att jag hade knytkalas igår för familjen? Nähä... Jamen jag hade det iallafall! Och jag fick fina presenter! Bland annat fick jag ett äppelträd och det ska jag plantera här ute idag! Jippiii!

Vårkänslor

Det regnar ute. Det är helt okej, förutom att mina joggingstråk blir till lervälling och snöblask... Men det handlar om en kort period! Snart är det barmark igen! *Längtar!!* Jag älskar våren med bäckar som porlar och liv som spirar!

Redan nu har våren börjat inverka på mitt känsloliv, för trots att jag har en del issues med framtidspanik och 30-årskris, så känner jag hur det spritter av glädje inombords! Den spralliga tönten, som med strumpbyxor på huvudet och sugrör i näsan fuldansar till sin egen version av "I like to move it" är tillbaka. Jag gillar henne och jag har saknat henne! Allt blir så mycket trevligare när hon är närvarande! Det blir mindre tjat om oväsentligheter och mycket mer bus och skratt. Jag känner mig även nykär igen! Och vi har så trevligt, jag och C! Det är som det var från början igen! Vilken tur att vi inte gav upp då det kändes mörkt!

 Eftersom det känns som att sommaren är på intåg blev jag tvungen att inhandla en sommardoft. Bara en sån liten förändring, som en ny parfym, kan göra att man känner sig som en ny människa!

Ny period: Ny doft!

Livet är en dans på rosor

Det där talesättet, ni vet: ”Livet är inte alltid en dans på rosor”… Det har jag aldrig riktigt förstått. För det är ju just vad det är. Livet är en dans på rosor och ibland trampar vi på vassa taggar. Det är vid dessa tillfällen vi behöver någon som hjälper oss att få ut taggen från foten, en som stödjer oss då det gör för ont att gå själv.

Ibland vissnar rosorna så att allting verkar trist och grått. Det vi måste komma ihåg är att ta vara på den tid då rosorna slår ut i blom, för även efter en lång tids vissenhet blommar de åter och doftar. Det gäller att även dela dessa stunder med den som funnits där vid svåra stunder.

Så nu dansar vi, mina vänner! Nu dansar vi, mina älskade! För vi måste ju våga dansa även om det kan finnas taggar därunder. Det är ju det livet också handlar om!