Mamma-ångest en tisdagskväll

Hon sover nu, min lilla ängel. 

Jag har just smugit mig ut från hennes rum och satt mig i soffan för att göra ingenting ett tag.

Hon vill alltid att pappa ska sitta med henne den sista stunden, men han lirar med sitt band ikväll, så jag har fått rå om henne. Bara mamma och lilla E. Då vill hon alltid läsa samma två böcker. Sedan vill hon ha vatten. Sedan vill hon hålla mig i handen. Sedan vänder hon sig ett par gånger och sedan vill hon hålla min hand igen. Hennes hand är så liten, trots att hon känns så stor. Tre år har min lilla vän hunnit bli. Hon håller i min tumme och somnar.

Hon är tre år. Så stor, men fortfarande så liten. Hon lär sig något nytt varje dag och jag får vara med och upptäcka världen tillsammans med henne.

-Världen! Det finns så mycket att upptäcka. Både gott och ont. Jag får panik då jag tänker på hur mycket hon ännu inte vet om det onda. Det finns så mycket jag inte kommer att kunna skydda henne från, som hon kommer att tvingas upptäcka själv. Det får mig att bäva inför framtiden. Hennes lilla hand kommer att bli större och större, tills den är lika stor som min egen. Min lilla ängel kommer att växa upp.

Jag kommer inte att kunna hindra andra från att ge henne elaka kommentarer. Jag kommer inte att kunna hålla för hennes ögon varje gång hon ser något som gör henne illa till mods. Jag kommer inte att kunna undanhålla henne det faktum, att människor inte alltid är snälla. Jag kommer inte att kunna kontrollera vad som finns i hennes glas ute på krogen.

Hur ska man hantera en sådan sak; att man inte kommer att kunna skydda den lilla ängeln från allt? -Att de vita små vingarna kommer att färgas grå av världens smuts och damm?

Detta är det svåra med kärlek: Man kan inte förhindra att den man älskar någon gång ska ha ont.

Det enda jag kan göra, är att försöka ge henne verktyg för att kunna klara sig, samt finnas där då det gör ont. Detta är också en källa till existensiell ångest: Vetskapen om att jag inte kommer att finnas där för alltid, samt rädslan att jag inte ska kunna finnas där imorgon. Det får inte hända mig något ont heller. För jag är den enda mamman hon har och den enda kvinnan som kan älska henne exakt så mycket som jag gör.

Att få vara förälder är verkligen det mest fantastiska som kan hända en person, men det är samtidigt det mest skrämmande.

Just nu sover min lilla ängel.

Just nu är hon trygg. Exakt nu är hon skyddad från allt ont.

Jag antar att det är bäst att börja där:

Just nu.

Sista dagen

Människor möts, gör sina avtryck i sanden och fortsätter att vandra längs livets strand.

Igår var min sista dag på boendet och jag känner mig otroligt tacksam för allt jag har lärt mig av både ungdomar och personal. Samtidigt har jag insett hur mycket jag har kvar att lära.

På måndag börjar jag på det nya jobbet och ser fram emot att se vad det kommer att innefatta! Nya möten, nya avtryck och nya erfarenheter. Spännande!

Tunga grejer

Jag och lilla E begravde idag en fågel som flugit in i en ruta på inglasningen. Mamma och pappa kom på besök och fick höra om händelsen:

Mamma: "Jaså..? Vad var det för sorts fågel då?"

Lilla E: "En död fågel".

Sedan fick lilla E frågan om vad som händer på söndag (hon fyller år).

Lilla E: "Då ska jag bajsa!!"

I enkla ordalag förklarar hon alltså att döden är definitiv på det viset, att en varelse inte längre kan kategoriseras genom att jämföra den med levande ting. Det vi var under vårt liv, upphör att existera då vi dör och därmed kan vi endast kategoriseras enligt det vi är då vi inte längre är något, dvs. döda. Sedan fortsätter hon med ett utlägg om att det som kan anses som en trivialitet, jämfört med något mer sällsynt, ändå kan vara något centralt för att allting annat ska fungera. Vi får, med andra ord, inte glömma bort vikten av det vardagliga, i vår entusiasm över det mindre frekvent förekommande.

Tunga grejer, lilla E.

Tunga grejer.

Ledig och så

Hösten! Jag gillar den! Iallafall den här delen av den, då det fortfarande är en behaglig temperatur ute och naturen skiftar i olika varma nyanser.

Idag har jag varit ledig. Jag och lilla E har passat på att njuta av septembervädret genom att leka i lekparken. En av oss tyckte att det var superkul att kasta upp en massa löv, så att det blev en massa skräp i håret, som i princip är omöjligt att få bort. Lilla E tyckte också att det var rätt kul, men lyckades kasta dem framför sig istället. Hon är smart.

C har åkt på en liten Sverigeturné med bandet och kommer att vara borta några dagar. Jag hoppas att de får mycket publik på spelningarna och att de öser arslena av sig på scenen. Det brukar inte vara ett problem (förutom den där gången då de spelade på en liten restaurang och C höll på att peta ut ögat på en dinerande pensionär varje gång han skulle byta ackord). Ikväll spelar de i självaste huvudstaden, Estockholmo. "Brake a leg!", skulle jag säga om jag var engelsman... Ibland känns det bra att inte vara engelsman, för i min värld är det inte särskilt tursamt att bryta benet... Fast vad vet jag? Man kanske får värsta coola gipsningen i England, som får alla ungdomar att snegla avundsjukt på kompisen som lyckats ha sådan tur med fallet nerför trappan, att det resulterade i ett klockrent benbrott?

Wow! Rainbow-coloured plaster with stardust sprinkles!! -Daaad! Can you pleease run me over with the car again??!!

Hur som helst, så hoppas jag att det går bra för grabbarna! Själv ska jag göra mitt bästa för att lägga mig lite tidigare, så att jag pallar med lilla E:s tempo på egen hand.

Vi gillar olika?

Ja, vi pratar mycket om politik nu. Men det är svårt att låta bli, såhär efter valet. Jag har bland annat funderat lite över det här med "Vi gillar olika", som verkar vara tänkt som ett demonstrativt ställningstagande mot SD. Det är väl bra, men jag kan inte låta bli att vara lite kritisk mot vissa aspekter i det hela...

"Vi gillar olika", menar folk... Folk som till stor del består av medelklass-Svenssons som bor i medelklass-Svensson-områden med medelklass-Svenssons som umgängeskrets.

"Vi gillar olika!" (men vi bjuder aldrig in en främling i vårt hem).

På Facebook skriker de om att den som röstade på SD kan ta bort sig som vän omedelbums!!!

"Vi gillar olika!" (men avskyr dem som inte tänker som oss!).

Facebook-vännerna består till 90 procent av likasinnade medelklass-Svenssons.

"Vi gillar olika!" (men vet inte riktigt vad "olika" innefattar).

Jag kategoriserar mig själv som en (finsk) medelklass-Svensson. Jag är bekväm i min introverta tillvaro och blir misstänksam om en främling knackar på min dörr. Under mitt liv har jag haft få kontakter med andra kulturer, borträknat från de utlandsvistelser jag, som medelklass-Svensson, har haft förmånen att genomföra. För ungefär 10 månader sedan fick jag privilegiet att börja arbeta med ensamkommande barn. Jag har varit på ett stödboende samt ett boende för ungdomar som fått asyl och nu senast ett gruppboende för dem som fått permanent uppehållstillstånd.

Jag måste erkänna att jag hade en del förutfattade meningar innan jag började. Framförallt trodde jag att alla skulle vara traumatiserade och ha svårt att anpassa sig till den nya kulturen i ett land som är så annorlunda jämfört med hemlandet...

Jag hade fel.

De flesta visar inte upp några symptom på upplevda trauman, utan lever i nuet. De flesta gör sitt bästa för att integrera sig i det nya samhället och försöker lära sig svenska så fort som möjligt. De har planer på att lyckas få ett bättre liv här, än vad de hade haft möjlighet till i sina hemländer. Problemen de har, liknar till stor del de problem som många svenskfödda ungdomar har... Med undantag för att de saknar sin familj.

Sedan finns det ett specifikt bekymmer som skiljer dem från svenskfödda tonåringar: De har svårt att skaffa svenska kompisar. Oavsett om de går i en svensk klass eller inte, så uttrycker flera av dem en önskan om att kunna lära känna några svenska ungdomar. Det skulle bland annat bli enklare att lära sig tala bra svenska då, menar de. Det skulle även bidra till en bättre integrering i samhället.

"Vi gillar olika!" (men vi lär inte våra barn att öppna sina hem för nya bekantskaper).

Det här med att gilla olika är en jättebra idé.

Nu återstår bara att göra samma sak i praktiken, som i teorin.

Raw food brownies

Serri!

Jag är helt såld! Såg ett tips om raw food brownies på Facebook. Tänkte att jag måste testa, då det alltid känns bra med nyttigare alternativ... Förutsatt att det ändå smakar gott, alltså...Och detta smakar gotteligottgott!! Jag har använt mig av två recept (det här och det här). Jag ville inte göra en botten med jordnötssmör (som det med frostingen har), då det finns ännu nyttigare alternativ. Däremot ville jag ha lite frosting på, så jag gjorde en kombo av dessa. Testa ni också! Do it!

Botten:
3,5 dl mandel
12 dadlar utan kärnor
3 msk cocosolja
1 tsk vaniljpulver
1 nypa flingsalt
1 dl cacao
3-6msk vatten (testa dig fram)

Mixa mandlarna i matberedare ett tag, häll ner resten och mixa allt till en deg. Häll i så mycket vatten att degen blir fast men kletig. Bred ut i en bakplåtsklädd form.

Frosting:
1 mogen avocado
0,5 tsk vaniljpulver
3 msk honung
1 msk cocosolja
3 msk cacao

Strössel:
1 nypa flingsalt (krossas i handen till mindre partiklar)
cocosflingor

Ner med alla frosting-ingredienser i en mixer och kör tills det blir en slät smet utan några klumpar. Bred ut över bottenlagret och strö över flingsalt samt cocosflingor. Ställ in i frysen en stund och skär sedan rutor. Förvara i frysen och ta fram en liten stund innan mums-time.

Tagna ur frysen för ett tag sen (Haha! Lura dig själv att du kan nöja dig med tre. Gör det!)

Sötsug

"JAAAA!!!!!" -Ett uttryck som kommer väl till användning då man har ett grymt sug efter någonting sött (för att man har det hela förbenade tiden då man slutat snusa och jo, jag har slutat snusa igen) och upptäcker en bortglömd låda med småkakor i frysen.

"Det gööör inget!!!!" -Ett uttryck som med fördel används då man upptäcker att det man hittat i frysen härstammar från efterkrigstiden och har blivit torra och vita, på det där viset att man blir misstänksam mot frysen: Står den och smyg-suger på det man lägger i den? -Tar upp kakor ur burkar, slickar på dem och lägger tillbaka dem igen i förhoppning om att ingen ska märka någon skillnad? Jag märker faktiskt,  frysen! Jag märker skillnad, men jag kanske inte orkar bry mig om precis allt alla gånger.

De verkar innehålla (spår av) choklad!!! Yes!!!

Botten är inte nådd. Jag har hittat kakor (iallafall något som har varit kakor) i frysen. Botten är nådd först när man hittar en halväten chokladkaka i soporna... Och äter den. Inte för att jag skulle äta något ur soporna. Inte ens om det var papper kvar på den och de andra soporna bestod av kuvert och plast från reklam.

Okej, en gång har det hänt. Men det var värt det. Just då var det såå värt det! Det var jag som hade ätit på den dagen innan (sjukt dumt att i en liten aldrig-mera-godis-ångest-atack slänga något som man kan vara ganska säker på att man kommer att ångra att man slängt).

Hur som helst: Botten är inte nådd denna gång! Kakorna smakar faktiskt choklad!

Sweet!!!

Jobbtelefoner. Del två.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, så har jag en tendens att förtränga jobbtelefoners existens. Igår var inget undantag.

Jag sätter oftast fast den bärbara telefonen i byxlinningen bak, så att den hänger med dit jag går utan att jag märker av den... Förutom då den ringer och jag funderar var ljudet kommer ifrån, tills jag hör att det kommer från min rumpa och förstår att det är dags att svara, istället för att titta frågande på alla runt omkring.

Där var den igår kväll med, telefonstackaren. Den satt i byxlinningen även då jag skulle sätta mig på toaletten.

"Fluntsch!" lät det.

Jag förstod först ingenting. Vad var det som lät "fluntsch!"??

Ganska länge stirrade jag ner i toalettstolen innan jag till sist förstod vad det var för silver-svart pryl som, surmulet och högst ofrivilligt, badade där nere.

Nämnde jag att det bara för ett par veckor sedan inhandlades en sprillans ny telefon? Jepp! Det gjordes det! Och det är inget billigt skräp vi snackar om heller! Nepp, det är det inte. Men vattentät är den inte, luren. Inte det minsta.

Jag gillar inte jobbtelefoner. Det krävs en person med övernaturligt bra minne för att kunna hantera dem. Super-elit-minne och fullständig närvaro varje nanosekund av arbetsdagen. Jag är duktig, men så  duktig är jag inte!

(Jag har en känsla av att arbetstelefoner inte gillar mig så mycket heller).

Impuls-inköp nr. 343

Impulsivitet.

Det är bra ibland, men vissa gånger är det inte så jättebra.

Som då man tänker att det vore kul för barnet med ett lektorn på gården och beställer ett på nätet.

-För att sedan upptäcka att man beställt ett komplett gör-det-själv-paket... Där man alltså måste såga till alla delar samt borra alla hål. Ett litet projekt, med andra ord.

Det är inte det, att jag inte tror att jag klarar av jobbet, men vi har väldigt mycket annat som ska sågas, spikas och målas. Som exempelvis panel på huset. Det kanske borde vara prio ett. Typ. Sen har vi lite annat småfix som ska göras, som exempelvis fyllning av bakgården och anläggning av gräsmatta... Och plattläggning... Och så var det det där med plantering av nytt äppelträd... Och så 20 meter kantsten längs med infarten... Och så ska vi plantera en häck på ca 30 meter.

Lite småfix, alltså.

Nämnde jag att jag inte kommer att ha någon semester i sommar? Och ni minns kanske att jag jobbar en del helger?

Så... Det här med impulsivitet är inte alltid så bra. Men det blir mer jobb, iallafall. Så vi behöver inte känna att vi måste vara sysslolösa på vår fritid.

Hurraa?

Tandläkarbesök

Idag var lilla E hos tandläkaren för första gången. Det gick faktiskt över förväntan! Kanske beroende på att tandläkaren endast räknade hennes tänder och kontrollerade borstningen, som tydligen var exemplariskt skött... Var är mina hängslen? Jag behöver dem för att kunna sprätta lite med dem! (Note to self: Införskaffa hängslen asap!).

Innan tandräkningen skulle det förstås ställas sedvanliga frågor, som exempelvis huruvida telefonnumret stämmer och så (-Nej, ni har helt fel nummer. Vi kom hit efter att ha mottagit ett telepatiskt meddelande under frukosten). Under denna tid hann lilla E bli både supernyfiken och superless. Hon försökte kontrollbesikta en borr och provöppna ett par lådor, varefter hon klättrade upp i tandläkarstolen och åkte rutschkana nerför fotstödet ett par gånger. Sedan gick hon ut ur rummet. Två gånger fick vi hämta tillbaka henne och övertala henne att sätta sig igen.

Efter att hennes gaddar äntligen blivit inspekterade fick hon välja en leksak. Jag var av den starka åsikten att föräldrarna också skulle få välja en leksak, eftersom besöket uppenbarligen fick oss att svettas mer än barnet. Jag höll dock min tanke för mig själv och nöjde mig med att snegla lite avundsjukt på en miniödla i korgen. Lilla E valde en studsboll. Sedan ville hon stanna kvar och leka i väntrummet, trots att hon ifrågasatte valet att inte ha någon slags vagn till förfogande. Hon gillar verkligen vagnar.

Till sist fick vi med oss henne hem och målet som vi hade med besöket blev nått: Hon tycker att det är kul att vara hos tandläkaren!

Men nästa gång ska jag fan ha en miniödla!