Mamma-ångest en tisdagskväll

Hon sover nu, min lilla ängel. 

Jag har just smugit mig ut från hennes rum och satt mig i soffan för att göra ingenting ett tag.

Hon vill alltid att pappa ska sitta med henne den sista stunden, men han lirar med sitt band ikväll, så jag har fått rå om henne. Bara mamma och lilla E. Då vill hon alltid läsa samma två böcker. Sedan vill hon ha vatten. Sedan vill hon hålla mig i handen. Sedan vänder hon sig ett par gånger och sedan vill hon hålla min hand igen. Hennes hand är så liten, trots att hon känns så stor. Tre år har min lilla vän hunnit bli. Hon håller i min tumme och somnar.

Hon är tre år. Så stor, men fortfarande så liten. Hon lär sig något nytt varje dag och jag får vara med och upptäcka världen tillsammans med henne.

-Världen! Det finns så mycket att upptäcka. Både gott och ont. Jag får panik då jag tänker på hur mycket hon ännu inte vet om det onda. Det finns så mycket jag inte kommer att kunna skydda henne från, som hon kommer att tvingas upptäcka själv. Det får mig att bäva inför framtiden. Hennes lilla hand kommer att bli större och större, tills den är lika stor som min egen. Min lilla ängel kommer att växa upp.

Jag kommer inte att kunna hindra andra från att ge henne elaka kommentarer. Jag kommer inte att kunna hålla för hennes ögon varje gång hon ser något som gör henne illa till mods. Jag kommer inte att kunna undanhålla henne det faktum, att människor inte alltid är snälla. Jag kommer inte att kunna kontrollera vad som finns i hennes glas ute på krogen.

Hur ska man hantera en sådan sak; att man inte kommer att kunna skydda den lilla ängeln från allt? -Att de vita små vingarna kommer att färgas grå av världens smuts och damm?

Detta är det svåra med kärlek: Man kan inte förhindra att den man älskar någon gång ska ha ont.

Det enda jag kan göra, är att försöka ge henne verktyg för att kunna klara sig, samt finnas där då det gör ont. Detta är också en källa till existensiell ångest: Vetskapen om att jag inte kommer att finnas där för alltid, samt rädslan att jag inte ska kunna finnas där imorgon. Det får inte hända mig något ont heller. För jag är den enda mamman hon har och den enda kvinnan som kan älska henne exakt så mycket som jag gör.

Att få vara förälder är verkligen det mest fantastiska som kan hända en person, men det är samtidigt det mest skrämmande.

Just nu sover min lilla ängel.

Just nu är hon trygg. Exakt nu är hon skyddad från allt ont.

Jag antar att det är bäst att börja där:

Just nu.

Sista dagen

Människor möts, gör sina avtryck i sanden och fortsätter att vandra längs livets strand.

Igår var min sista dag på boendet och jag känner mig otroligt tacksam för allt jag har lärt mig av både ungdomar och personal. Samtidigt har jag insett hur mycket jag har kvar att lära.

På måndag börjar jag på det nya jobbet och ser fram emot att se vad det kommer att innefatta! Nya möten, nya avtryck och nya erfarenheter. Spännande!

Tunga grejer

Jag och lilla E begravde idag en fågel som flugit in i en ruta på inglasningen. Mamma och pappa kom på besök och fick höra om händelsen:

Mamma: "Jaså..? Vad var det för sorts fågel då?"

Lilla E: "En död fågel".

Sedan fick lilla E frågan om vad som händer på söndag (hon fyller år).

Lilla E: "Då ska jag bajsa!!"

I enkla ordalag förklarar hon alltså att döden är definitiv på det viset, att en varelse inte längre kan kategoriseras genom att jämföra den med levande ting. Det vi var under vårt liv, upphör att existera då vi dör och därmed kan vi endast kategoriseras enligt det vi är då vi inte längre är något, dvs. döda. Sedan fortsätter hon med ett utlägg om att det som kan anses som en trivialitet, jämfört med något mer sällsynt, ändå kan vara något centralt för att allting annat ska fungera. Vi får, med andra ord, inte glömma bort vikten av det vardagliga, i vår entusiasm över det mindre frekvent förekommande.

Tunga grejer, lilla E.

Tunga grejer.

Ledig och så

Hösten! Jag gillar den! Iallafall den här delen av den, då det fortfarande är en behaglig temperatur ute och naturen skiftar i olika varma nyanser.

Idag har jag varit ledig. Jag och lilla E har passat på att njuta av septembervädret genom att leka i lekparken. En av oss tyckte att det var superkul att kasta upp en massa löv, så att det blev en massa skräp i håret, som i princip är omöjligt att få bort. Lilla E tyckte också att det var rätt kul, men lyckades kasta dem framför sig istället. Hon är smart.

C har åkt på en liten Sverigeturné med bandet och kommer att vara borta några dagar. Jag hoppas att de får mycket publik på spelningarna och att de öser arslena av sig på scenen. Det brukar inte vara ett problem (förutom den där gången då de spelade på en liten restaurang och C höll på att peta ut ögat på en dinerande pensionär varje gång han skulle byta ackord). Ikväll spelar de i självaste huvudstaden, Estockholmo. "Brake a leg!", skulle jag säga om jag var engelsman... Ibland känns det bra att inte vara engelsman, för i min värld är det inte särskilt tursamt att bryta benet... Fast vad vet jag? Man kanske får värsta coola gipsningen i England, som får alla ungdomar att snegla avundsjukt på kompisen som lyckats ha sådan tur med fallet nerför trappan, att det resulterade i ett klockrent benbrott?

Wow! Rainbow-coloured plaster with stardust sprinkles!! -Daaad! Can you pleease run me over with the car again??!!

Hur som helst, så hoppas jag att det går bra för grabbarna! Själv ska jag göra mitt bästa för att lägga mig lite tidigare, så att jag pallar med lilla E:s tempo på egen hand.

Vi gillar olika?

Ja, vi pratar mycket om politik nu. Men det är svårt att låta bli, såhär efter valet. Jag har bland annat funderat lite över det här med "Vi gillar olika", som verkar vara tänkt som ett demonstrativt ställningstagande mot SD. Det är väl bra, men jag kan inte låta bli att vara lite kritisk mot vissa aspekter i det hela...

"Vi gillar olika", menar folk... Folk som till stor del består av medelklass-Svenssons som bor i medelklass-Svensson-områden med medelklass-Svenssons som umgängeskrets.

"Vi gillar olika!" (men vi bjuder aldrig in en främling i vårt hem).

På Facebook skriker de om att den som röstade på SD kan ta bort sig som vän omedelbums!!!

"Vi gillar olika!" (men avskyr dem som inte tänker som oss!).

Facebook-vännerna består till 90 procent av likasinnade medelklass-Svenssons.

"Vi gillar olika!" (men vet inte riktigt vad "olika" innefattar).

Jag kategoriserar mig själv som en (finsk) medelklass-Svensson. Jag är bekväm i min introverta tillvaro och blir misstänksam om en främling knackar på min dörr. Under mitt liv har jag haft få kontakter med andra kulturer, borträknat från de utlandsvistelser jag, som medelklass-Svensson, har haft förmånen att genomföra. För ungefär 10 månader sedan fick jag privilegiet att börja arbeta med ensamkommande barn. Jag har varit på ett stödboende samt ett boende för ungdomar som fått asyl och nu senast ett gruppboende för dem som fått permanent uppehållstillstånd.

Jag måste erkänna att jag hade en del förutfattade meningar innan jag började. Framförallt trodde jag att alla skulle vara traumatiserade och ha svårt att anpassa sig till den nya kulturen i ett land som är så annorlunda jämfört med hemlandet...

Jag hade fel.

De flesta visar inte upp några symptom på upplevda trauman, utan lever i nuet. De flesta gör sitt bästa för att integrera sig i det nya samhället och försöker lära sig svenska så fort som möjligt. De har planer på att lyckas få ett bättre liv här, än vad de hade haft möjlighet till i sina hemländer. Problemen de har, liknar till stor del de problem som många svenskfödda ungdomar har... Med undantag för att de saknar sin familj.

Sedan finns det ett specifikt bekymmer som skiljer dem från svenskfödda tonåringar: De har svårt att skaffa svenska kompisar. Oavsett om de går i en svensk klass eller inte, så uttrycker flera av dem en önskan om att kunna lära känna några svenska ungdomar. Det skulle bland annat bli enklare att lära sig tala bra svenska då, menar de. Det skulle även bidra till en bättre integrering i samhället.

"Vi gillar olika!" (men vi lär inte våra barn att öppna sina hem för nya bekantskaper).

Det här med att gilla olika är en jättebra idé.

Nu återstår bara att göra samma sak i praktiken, som i teorin.

Raw food brownies

Serri!

Jag är helt såld! Såg ett tips om raw food brownies på Facebook. Tänkte att jag måste testa, då det alltid känns bra med nyttigare alternativ... Förutsatt att det ändå smakar gott, alltså...Och detta smakar gotteligottgott!! Jag har använt mig av två recept (det här och det här). Jag ville inte göra en botten med jordnötssmör (som det med frostingen har), då det finns ännu nyttigare alternativ. Däremot ville jag ha lite frosting på, så jag gjorde en kombo av dessa. Testa ni också! Do it!

Botten:
3,5 dl mandel
12 dadlar utan kärnor
3 msk cocosolja
1 tsk vaniljpulver
1 nypa flingsalt
1 dl cacao
3-6msk vatten (testa dig fram)

Mixa mandlarna i matberedare ett tag, häll ner resten och mixa allt till en deg. Häll i så mycket vatten att degen blir fast men kletig. Bred ut i en bakplåtsklädd form.

Frosting:
1 mogen avocado
0,5 tsk vaniljpulver
3 msk honung
1 msk cocosolja
3 msk cacao

Strössel:
1 nypa flingsalt (krossas i handen till mindre partiklar)
cocosflingor

Ner med alla frosting-ingredienser i en mixer och kör tills det blir en slät smet utan några klumpar. Bred ut över bottenlagret och strö över flingsalt samt cocosflingor. Ställ in i frysen en stund och skär sedan rutor. Förvara i frysen och ta fram en liten stund innan mums-time.

Tagna ur frysen för ett tag sen (Haha! Lura dig själv att du kan nöja dig med tre. Gör det!)

Sötsug

"JAAAA!!!!!" -Ett uttryck som kommer väl till användning då man har ett grymt sug efter någonting sött (för att man har det hela förbenade tiden då man slutat snusa och jo, jag har slutat snusa igen) och upptäcker en bortglömd låda med småkakor i frysen.

"Det gööör inget!!!!" -Ett uttryck som med fördel används då man upptäcker att det man hittat i frysen härstammar från efterkrigstiden och har blivit torra och vita, på det där viset att man blir misstänksam mot frysen: Står den och smyg-suger på det man lägger i den? -Tar upp kakor ur burkar, slickar på dem och lägger tillbaka dem igen i förhoppning om att ingen ska märka någon skillnad? Jag märker faktiskt,  frysen! Jag märker skillnad, men jag kanske inte orkar bry mig om precis allt alla gånger.

De verkar innehålla (spår av) choklad!!! Yes!!!

Botten är inte nådd. Jag har hittat kakor (iallafall något som har varit kakor) i frysen. Botten är nådd först när man hittar en halväten chokladkaka i soporna... Och äter den. Inte för att jag skulle äta något ur soporna. Inte ens om det var papper kvar på den och de andra soporna bestod av kuvert och plast från reklam.

Okej, en gång har det hänt. Men det var värt det. Just då var det såå värt det! Det var jag som hade ätit på den dagen innan (sjukt dumt att i en liten aldrig-mera-godis-ångest-atack slänga något som man kan vara ganska säker på att man kommer att ångra att man slängt).

Hur som helst: Botten är inte nådd denna gång! Kakorna smakar faktiskt choklad!

Sweet!!!

Jobbtelefoner. Del två.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, så har jag en tendens att förtränga jobbtelefoners existens. Igår var inget undantag.

Jag sätter oftast fast den bärbara telefonen i byxlinningen bak, så att den hänger med dit jag går utan att jag märker av den... Förutom då den ringer och jag funderar var ljudet kommer ifrån, tills jag hör att det kommer från min rumpa och förstår att det är dags att svara, istället för att titta frågande på alla runt omkring.

Där var den igår kväll med, telefonstackaren. Den satt i byxlinningen även då jag skulle sätta mig på toaletten.

"Fluntsch!" lät det.

Jag förstod först ingenting. Vad var det som lät "fluntsch!"??

Ganska länge stirrade jag ner i toalettstolen innan jag till sist förstod vad det var för silver-svart pryl som, surmulet och högst ofrivilligt, badade där nere.

Nämnde jag att det bara för ett par veckor sedan inhandlades en sprillans ny telefon? Jepp! Det gjordes det! Och det är inget billigt skräp vi snackar om heller! Nepp, det är det inte. Men vattentät är den inte, luren. Inte det minsta.

Jag gillar inte jobbtelefoner. Det krävs en person med övernaturligt bra minne för att kunna hantera dem. Super-elit-minne och fullständig närvaro varje nanosekund av arbetsdagen. Jag är duktig, men så  duktig är jag inte!

(Jag har en känsla av att arbetstelefoner inte gillar mig så mycket heller).

Impuls-inköp nr. 343

Impulsivitet.

Det är bra ibland, men vissa gånger är det inte så jättebra.

Som då man tänker att det vore kul för barnet med ett lektorn på gården och beställer ett på nätet.

-För att sedan upptäcka att man beställt ett komplett gör-det-själv-paket... Där man alltså måste såga till alla delar samt borra alla hål. Ett litet projekt, med andra ord.

Det är inte det, att jag inte tror att jag klarar av jobbet, men vi har väldigt mycket annat som ska sågas, spikas och målas. Som exempelvis panel på huset. Det kanske borde vara prio ett. Typ. Sen har vi lite annat småfix som ska göras, som exempelvis fyllning av bakgården och anläggning av gräsmatta... Och plattläggning... Och så var det det där med plantering av nytt äppelträd... Och så 20 meter kantsten längs med infarten... Och så ska vi plantera en häck på ca 30 meter.

Lite småfix, alltså.

Nämnde jag att jag inte kommer att ha någon semester i sommar? Och ni minns kanske att jag jobbar en del helger?

Så... Det här med impulsivitet är inte alltid så bra. Men det blir mer jobb, iallafall. Så vi behöver inte känna att vi måste vara sysslolösa på vår fritid.

Hurraa?

Tandläkarbesök

Idag var lilla E hos tandläkaren för första gången. Det gick faktiskt över förväntan! Kanske beroende på att tandläkaren endast räknade hennes tänder och kontrollerade borstningen, som tydligen var exemplariskt skött... Var är mina hängslen? Jag behöver dem för att kunna sprätta lite med dem! (Note to self: Införskaffa hängslen asap!).

Innan tandräkningen skulle det förstås ställas sedvanliga frågor, som exempelvis huruvida telefonnumret stämmer och så (-Nej, ni har helt fel nummer. Vi kom hit efter att ha mottagit ett telepatiskt meddelande under frukosten). Under denna tid hann lilla E bli både supernyfiken och superless. Hon försökte kontrollbesikta en borr och provöppna ett par lådor, varefter hon klättrade upp i tandläkarstolen och åkte rutschkana nerför fotstödet ett par gånger. Sedan gick hon ut ur rummet. Två gånger fick vi hämta tillbaka henne och övertala henne att sätta sig igen.

Efter att hennes gaddar äntligen blivit inspekterade fick hon välja en leksak. Jag var av den starka åsikten att föräldrarna också skulle få välja en leksak, eftersom besöket uppenbarligen fick oss att svettas mer än barnet. Jag höll dock min tanke för mig själv och nöjde mig med att snegla lite avundsjukt på en miniödla i korgen. Lilla E valde en studsboll. Sedan ville hon stanna kvar och leka i väntrummet, trots att hon ifrågasatte valet att inte ha någon slags vagn till förfogande. Hon gillar verkligen vagnar.

Till sist fick vi med oss henne hem och målet som vi hade med besöket blev nått: Hon tycker att det är kul att vara hos tandläkaren!

Men nästa gång ska jag fan ha en miniödla!

Jobbiga jobbtelefoner

Jobbtelefoner.

De är som besvärliga prylar.

Alltså, de är förstås mycket fiffiga grejer att ha då man behöver ringa eller vara anträffbar... Och anträffbar behöver man ju i regel vara då man arbetar. Iallafall i den bransch jag är verksam inom. Men de mobila enheterna tenderar att ställa till besvär för mig i en allt för stor omfattning för att jag ska kunna bortse från det faktum att de, trots sin praktiska funktion, är mycket opraktiska. Opraktiskheten har mycket att göra med deras mobilitet, vilket är en bra egenskap hos en telefon då man inte har möjlighet att befinna sig på ett och samma ställe hela tiden. Samtidigt är det i vissa situationer en ytterst opassande egenskap hos en telefon.

Med "vissa situationer" menar jag de fall då de är under mitt ansvar. Det är nämligen så att jag av någon anledning har ofantligt lätt för att förtränga telefoners existens från mitt medvetande. Det, i sin tur, medför att jag ofta får köra extra mycket bil: Antingen för att köra tillbaka och hämta telefonen, eller för att köra tillbaka och lämna telefonen.

För att få bukt med dessa onödiga bilturer, har jag bestämt mig för att få en ändring i mitt beteende! Hädanefter kommer jag alltså att ha en liten lapp fast-tejpad på insidan av glasögonen. På denna ska det stå "Glöm inte telefon-jäveln!". Det måste ju funka lika bra som att ha en "Du släckte väl ljusen?"-skylt på dörren..?

Då gäller det bara att inte glömma glasögonen! Fast det märker jag i och för sig rätt snabbt, eftersom att jag inte ser så mycket utan dem (okej, en gång trodde jag att det var pissdåligt väder och fattade inte att det var jag som hade pissdålig syn. Det var inte alls någon dimma ute, när allt kom omkring, men jag tror att jag lärde mig något av den gången).

Vår-beskärning

Lånade en sekatör av grannen och tänkte att jag skulle beskära äppelträdet lite... Har jag nämnt att jag inte har någon koll alls på det här med växter och trädgård..? Min meritlista innehåller såväl uttorkade kaktusar som ruttna garderobsblommor (när folk säger "den här kan inte ens du råka ha ihjäl!", så förstår de inte hur fantastiskt bra jag är på att vara kass på att sköta om blommor. Jag har försökt, men det blir bara allmänt dåligt resultat. Det har kommit till den punkt att blommorna väljer att självdö direkt, för att slippa lida. C fick exempelvis en blomma av sin farmor i födelsedagspresent. Dagen efter var den vissen. Jag vattnade två dagar i rad,  men den hade redan åkt till andra sidan).

Så jag är inte så mycket till trädgårdstomte. Men jag vill vara en, så jag kollade på nätet och tyckte att det här med att beskära måste ju vara en enkel grej. Det stod på nätet att det var en enkel grej. Bara att knipsa här och där.

Det är inte en enkel grej.

Jag blev lite för ivrig och knipsade bort lite för mycket här och där... Så nu har äppelträdet inga grenar kvar. Typ.

Jag gillar inte när Google säger att något är enkelt och så är det skitsvårt! Det är inte okej! Jag ska kräva Google på pengar för ett nytt träd! Sen ska jag säga "google this!" och så ska jag göra en obscen gest som antyder om att en näve ska riktas upp någonstans.

För det är helt klart Googles fel att jag inte får några äpplen i sommar. Jag har inget att göra med det, förutom att jag höll i sekatören. Men det var Google som klippte, kan man säga.

Jag tycker faktiskt att man kan säga det.

Vårdag

Dagar som denna är det inte alls så dumt att börja jobba klockan 18:00! Jag och lillsmulan har varit ute och kikat på havremoppar, sprungit över ängar och hoppat på stubbar i skogen. Jag älskar våren!

Bättre fortsättning

Vänner är bra att ha. Det är ingen bullshit!

Dagen som började med att jag funderade på hur jag ska lyckas räkna till tio utan att slita av mig håret vid "Ett... Aargh!", fortsatte hos Linda med familj och blev mycket trivsam! Lilla E höll sig så lugn och snäll och jag fick faktiskt sitta ner och prata samt fika medan hon höll sig sysselsatt tillsammans med de andra barnen.

Vänner är bra att ha.

Vänner med små barn är ett måste att ha då man är en småbarnsmamma med semestrande tålamod!

Tack för en trevlig dag och för att jag fick ha kvar mitt hår en dag till, Linda!

Icke beviljad semester

Mitt tålamod har åkt på semester tillsammans med mitt minne och mitt goda humör. Jag misstänker att de för tillfället befinner sig vid en nattklubb någonstans i ett varmare land. Tålamodet har säkerligen tagit en shot för mycket och blivit utslängd från stället på grund av olämpligt beteende. Minnet har troligtvis gått vilse på toaletten och virat in sig i toapapper för att hålla sig varm där den sitter snyftandes i ett hörn med ett anteckningsblock fullt av frågetecken. Mitt goda humör sitter förmodligen i baren och berättar sitt livs historia för bartendern, som serverar drinkar ända tills den upptäcker att mitt goda humör tror att kramar är ett fullgott betalningsmedel.

Jag hoppas de lär sig att det här med oannonserad semester inte alltid är en god idé och att de återvänder snart med slokande öron och dåligt samvete, beredda att arbeta extra bra för att gottgöra sina synder.

Till dess är det bara att försöka bita ihop och göra det bästa av situationen.

Det är inte så enkelt och lilla E gör sitt bästa för att inte hjälpa till. Hon gör allt hon kan för att visa att hon ger fan i auktoriteter och förespråkar total anarki. Hon är för det här med att demonstrera genom handling, istället för att stå med plakat på torget. Hennes sätt är mycket effektivare, måste jag erkänna. Poängen blir så tydlig.

Kanske borde tipsa vissa fackförbund om henne inför kommande förhandlingar..?

Sömnbrist

Vår lilla 2,5-åring väcker oss minst en gång per natt med 10 minuters sömnskrik (går inte att väcka) varje natt och vaknar sedan 4:30 varje morgon (ibland tidigare). Jag jobbar kvällar samt journätter och sover, sedan en lång tid tillbaka, mellan 3,5-4,5 timmar per natt (ibland kan det bli 5, men oftast inte). Mitt sömnbehov ligger på 7-8 timmar/natt för kunna fungera normalt.

Nu fungerar jag ungefär som en 189-årig zombie med alzheimers som har fastnat i ett hamsterhjul och inte förstår hur man får stopp på ett sådant ineffektivt färdmedel, men samtidigt inte minns vad det var som egentligen skulle göras och därför inte heller försöker få stopp på det. Ungefär så bra fungerar jag, med undantag för att jag inte har glömt vart jag lagt mina löständer (något som hör till den omnämnda typen av zombies vanor). Jag har inga löständer. Annars skulle jag förmodligen ha glömt vart jag har lagt dem.

Sömnbrist kan leda till vissa egendomliga vanor.

Exempelvis finner jag mig ofta letandes efter något som jag, efter att ha gått bärsärk i hela huset, upptäcker att jag hållt i min hand under hela tiden. Det är inte ovanligt att jag försöker att skylla på någon annan innan jag upptäcker min miss, så det är lite jobbigt. Jag gillar inte att komma med perfekta skylla-på-någon-annan-utlägg helt i onödan. De bör sparas till väl väl utvalda tillfällen.

Det händer även att jag, då jag kör bil, plötsligt upptäcker att jag kör på fel väg och måste vända om (laglig U-sväng, förstås), för att sedan upptäcka att jag var på helt rätt väg från början (laglig U-sväng igen). Det är en aning ineffektivt och jag gillar inte att vara ineffektiv, så det är också lite jobbigt.

Stundtals kan jag prata på autopilot. Då kan hjärnan komma på munnen med att tala om saker som hjärnan inte har någon aning om att den hade tänkt tala om. Medan hjärnan försöker leta reda på fullmakten som munnen verkar ha fått tag på, hinner munnen komma med helskumma utlägg och när hjärnan till sist kommer till slutsatsen att munnen inte har fått någon fullmakt, utan handlar helt på eget bevåg och därmed bör hindras snarast möjligt, så är det för sent: Munnen har redan hunnit framställa både mig och min hjärna som idioter. Då blir hjärnan arg på munnen, men munnen verkar inte bry sig om något så länge den får snus och fika, vilket den får eftersom jag inte orkar med att sluta med laster just nu.

Hjärnan har blivit allmänt kass på att leta fram olika dokument. Ibland hittar den inte ens ursprungsdokument, som sådana som innehåller ord för vardagliga företeelser och ting. Ett ord som "penna" kan därför bli ett mycket komplicerat föremål att beskriva: "En sån där grej som man kan skriva eller rita med... Nej, inte en dator! Det manuella verktyget". Detta kan möjligtvis förstärka idiot-intrycket en aning.

Sedan har vi förstås det här med tålamodet. Det är inte alls något att skryta med... Och jag vill gärna kunna skryta om saker. Men tålamodet är inte bra. Det går inte att säga annat. Eller man skulle kunna säga att tålamodet är kasst, men det är ungefär samma sak som "inte bra", så det känns onödigt att tillägga det.

Onödiga tillägg är också en konsekvens av trötthet. Förklaringar kan bli lååånga, utan att för den sakens skull bli mer lättförståeliga (oftast mindre lättförståeliga, faktiskt). Återigen: Idioto grande? -Eh... Si.

Nu har jag bestämt att det är bäst för såväl mig själv som min omgivning ifall jag får sova ordentligt ibland. Så jag har pratat med mamsen och papsen om saken och kommit överens med dem om att jag då och då ska sova ett par-tre nätter hos dem. Det blir trist att inte sova med C och lilla E, men det funkar inte att ha det såhär. Sömnbrist leder till dåliga grejer (förutom ovannämnda är jag på grund av den kroniska tröttheten lättirriterad, stressad, har hjärtklappning, kraftig puls, ont i huvudet mm), så det måste åtgärdas på ett eller annat sätt.

... Såå... Nästa gång ni suckar över att barnen vaknar 06:00 på lördagsmorgonen, kan ni tänka på denna lösning, känna er lite nöjdare och njuta lite extra av morgonkaffet. Nu är det fredag kväll, klockan har slagit nio och jag ska med längtansfulla zombie-steg klampa mot sängen och hoppas på att få sova iallafall 5 timmar i sträck denna natt!

Madrass-lösning

Jag har tidigare beklagat mig över hur jobbigt det känns då lilla E smyger till köket klockan 04:30 på morgonen och öppnar kylskåpet.

Jag tar tillbaka det. Halv fem är inte så tidigt. 02:30  är tidigt. Okej, hon somnade om efter ett tag... Efter att ha blivit hämtad från trappstolen då hon just var i färd med att med högst förnöjsam min inventera kylskåpsinnehållet, vilket naturligtvis ledde till stor besvikelse och försök till att övertyga oss om att det var fel på våra klockor och att det faktiskt var hög tid att påbörja dagen (en dryg timme hade hon lagt upp som en rimlig tidsplan för att få oss att erkänna hennes uppfattning som den korrekta, men då vi inte visade några tecken på godkännande av hennes önskemål, somnade hon slutligen om). Sedan vaknade hon klockan 05:50... Klockan 05:50 kändes plötsligt som ett mycket tidigare klockslag än 04:30.

Det jag funderar över nu, är förstås på att införskaffa ett kylskåpslås... Och på att madrassera hela huset så att hon kan springa omkring hur mycket hon vill medan jag sover i lugn och ro i den trygga vetskapen om att hon inte kan göra sig illa då hon klättrar uppför väggar och tak (spiderkid, spiderkid, does whatever a spiderkid does...).

Ett helmadrasserat hus har andra fördelar också. Exempelvis blir det här med sovplatser för gäster inget problem: "Välkomna! En av er kan sova vid den madrasserade spisen och en kan sova vid den madrasserade skohyllan i den madrasserade hallen... Ja, och en kan sova vid den madrasserade tvättmaskinen..."

En madrasserad spis kan i och för sig innebära en viss liten risk då det kommer till brandsäkerhet... Men vi kommer förstås att ha en madrasserad brandsläckare och en brandfilt (denna behöver nödvändigtvis inte vara madrasserad), så det finns egentligen bara fördelar med denna lösning.

Nu gäller det bara att fråga närmsta brottnings-klubb om inköpsställe för stora madrasser (inte begagnade, tack!).

Nybörjar-morgon

Som nybörjare på en arbetsplats är det inte helt ovanligt att man beter sig som en nybörjare. Jag är inget undantagsfall.

Imorse låste jag exempelvis in mina nycklar i det rum jag hade sovit i. Detta kan beskrivas som en aningen problematisk situation, då dörröppnarmanickerna behövs för att kunna komma in i rum där arbetet ska utföras... Som tur var, hade jag öppnat fönstret för att vädra lite, så det var ett enkelt problem att lösa! Jag undrar bara en aning vad grannarna kan ha tänkt då de sett en kvinna klättra in genom fönstret på det närliggande huset klockan 7:15 på morgonen... Kan hända att de tänkte att den där, hon har nog glömt nycklarna i det där rummet... Kan hända att de funderade på att ringa 112 och anmäla ett inbrott, alternativt begära en påhälsning av psykjouren... Det kan också vara så att de noterade tilltagelsen i en sömnig vrå i hjärnan, tog en klunk kaffe och bläddrade ett blad i sin morgontidning.

När min kollega sedan kom, förstod jag att jag hade missat att göra en hel del grejer som jag borde ha förstått att jag borde ha förstått... Att jag skulle ha gjort... Även i dessa fall hade jag turen på min sida, för allting ordnade sig ändå!

Det som är så bra med att vara nybörjare, är att man inte kan förväntas vara fulländad och att man lär sig av misstagen så att man inte gör samma fel nästa gång!

Efterrätts-glupskarn

Det är något fel på min mage. Oavsett hur mycket jag har ätit och oavsett hur proppmätt jag är,  så ryms det lik förbannat ungefär fem liter efterrätt i tunnan.

Det är även något som är knas med min självbehärskning då det kommer till sötsaker... Igår, till exempel, käkade vi middag hos mamsen och papsen. Det bjöds på en söt och mastig (dvs perfekt i min smak) efterrätt i stora portioner. Efter att ha käkat min egen, åt jag upp lilla E:s (hon ville hellre ha kex) och sedan funderade jag på att äta min systerdotters (hon ville också hellre ha kex). Ifall gränsen till glupskhet inte går vid att slafsa i sig sitt barns rester, så går den definitivt vid att äta upp någon annans barns rester... Och jag gick över båda dessa gränser, för efter att ha funderat på saken en stund så åt jag även upp lilla H:s portion (men ingen annan orkade ju mer! Och det är ju synd att det ska gå till spillo..?).

Nu undrar jag ifall det är dags att söka hjälp, alternativt be någon slänga bort överblivna efterrätter innan jag hinner fundera mer på saken...

...Söka hjälp, kanske..?

Sömntortyr och förhörsmetoder

Sömntortyr hör till extrema förhörsmetoder. Metoden ska bland annat ha använts av CIA vid förhör av misstänkta terrorister under Bush-regimen.

Tekniken går ut på att beröva folk på deras sömn flera nätter i rad, vilket tydligen ska vara ett effektivt sätt att bryta ner folk psykiskt så att de börjar snacka.

Det är en mycket tvivelaktig förhörsmetod ur humanistisk synpunkt och är i dagsläget på de flesta håll ansedd som ett brott mot mänskliga rättigheter.

Lilla E är dock en liten normbrytare. Hon struntar i allmänna rekommendationer och kör stenhårt på att försöka knäcka mig genom att beröva mig på sömn. Det sker metodiskt och utan tecken på att avta på längre sikt... Frågan är bara vad hon vill ha svar på. Hon har förstås ställt en massa frågor den senaste tiden och upprepar sina frågeställningar flera gånger, som om hon förväntar sig att jag ska försäga mig och helt plötsligt uppge alternativa svar. Igår, exempelvis,  förhörde hon mig en lång stund om ett skräps existentiella möjligheter.

"Vad är det här?", frågade hon medan hon höll upp något som såg ut som ett pappersskräp framför mina ögon.
"En bit papper", svarade jag.
"Vad är det här?" fortsatte hon då och jag kände att ett förtydligande kanske var på sin plats: "Ett skräp". Strike one.
Med ens insåg hon att jag inte hade en konsekvent förklaring till fenomenet och fortsatte envist med sitt förhör. Jag bestämde mig för att hålla mig till mina båda förklaringar: "Ett pappers-skräp". Strike two.
Misstänksam över mina ombytliga påståenden såg hon det som sin plikt att komma till botten med saken. Efter att ha fått samma svar fyra gånger i rad, bestämde hon sig för att godta min sanning och övergick till att förhöra mig om en telefonladdare. "Vad är det här?". Med en gäspning svarade jag "en telefonladdare". Vad är det här?", envisades hon. Jag förtydligade mig: "En laddare, till telefonen". Strike three, and you're out!

Hon är grymt duktig på det hon gör!

Ob-tider (och ärtsoppa)

Jag förstår varför obekväm arbetstid kallas för obekväm arbetstid... Det är helt enkelt inte det bekvämaste alternativet för en gift småbarnsförälder... Men det är säkert en vanesak (?).

...Som ärtsoppa... Jag har hört talas om att man kan vänja sig vid ärtsoppa så att det till slut  börjar smaka gott... Fast själv vill jag förstås inte vänja mig vid att äta ärtsoppa, för det finns ju så mycket annat som faktiskt är gott. Varför ska man vänja sig vid något om det finns andra alternativ?

Jag blev tvingad att äta lite ärtsoppa en gång då jag var liten. De som fick mig att svälja den där suspekta födan ångrade i efterhand sitt trugande då det hela resulterade i att en förvånansvärt likasinnad sörja spreds över bordet då min mage gjorde uppror mot det oönskade intaget av denna maträtt. Ärtsoppa påminde, enligt mig, innan detta tillfälle om magsjuke-relaterad munfontän och efter denna incident blev det inte bättre... Så jag har svårt att förstå varför jag av fri vilja skulle välja att vänja mig vid att inmundiga just denna födotyp... Kanske om all annan mat tog slut i landet och jag därför inte hade något val... Ja, alltså: Kanske... Fast jag hade nog först och främst ätit ärtorna i deras ursprungliga form. Ärtor är goda, så jag hade nog inte riktigt sett någon anledning till att göra en soppa av dem.

Nu sitter säkerligen de som är vana ärtsoppe-ätare och tar sig för pannan medan de suckar att jag förstås har haft för lite senap i min ärtsoppa. Andra kan protestera mot det faktum att det inte serverades fläsk till härligheten. Senap och fläsk, det är lösningen på ärtsoppeproblemet! Helt klart! Detta har jag förstått. Problemet är bara att... (håll någon hårt i handen nu, ärtsoppe-fantaster, för det kommer inte att bli en trevlig överraskning). Problemet är att jag inte tycker om varken senap eller fläsk. Det är urkigt! Jätteblä!

Ärtsoppe-fantaster klarar oftast inte av att höra sådana kommentarer utan att bli gränslöst upprörda över min ignorans och okunskap gällande svensk husmanskost. Det har hänt att jag vid sådana tillfällen känt mig lite skyldig och försökt rädda situationen genom att uppge att jag faktiskt äter surströmming. Detta brukar minska den obehagliga stämningen som uppstår. För det är ett relativt välkänt faktum att ärtsoppe-fantaster oftast älskar surströmming... Och palt (att jag inte klarar av att äta palt är något jag försöker hålla för mig själv vid dylika situationer).

Hur som helst... Var var vi... Jo... Obekväm arbetstid... Ja, som sagt: Det är säkert en vanesak och nu, när jag äntligen har fått möjligheten att jobba, så ska jag se till att vänja mig! För möjligheten att få arbeta är, till skillnad från ärtsoppa, en väldigt viktig sak i mitt liv. Och jag kommer inte att behöva vara timanställd på tid och otid ett bra tag framöver (fram till augusti, som det ser ut nu)! Jag kommer att ha ett schema och möjlighet att planera min tillvaro därefter. Det är bättre än senap och fläsk, det!

Morgonkaffe

Det är inte det att jag inte uppskattar att få ut så mycket som möjligt av dagen. Jag har heller ingenting emot att få färskbryggt kaffe på morgonen...

Men det beror lite på omständigheterna hur pass höga glädjehopp jag gör över dessa två möjligheter.

Då jag väcks av fågelsång efter att ha sovit en lång natt och sedan möts av doften av nybryggt kaffe:

Högt glädjehopp.

Då jag väcks av oroväckande ljud från köket alldeles för tidigt på morgonen (efter en alldeles för kort natt med avbruten djupsömn för att hjälpa till med ett blöjbyte) och möts av kaffepulver över halva köksgolvet då jag stressar upp ur sängen, trots att kroppen skriker att den inte sovit klart: Inte så högt glädjehopp (och jag vill inte vara petig, men att lasta gårdagens använda filter fullt med kaffepulver räknas inte, i min värld, fullt ut som nybryggt kaffe).

Sedan har vi det här med kaffekonsumtion i låg ålder... Jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara en bra idé för en aktiv 2,5-åring att äta malet bryggkaffe direkt ur burken... Men 2,5-åringen insisterar på att det är en superbra idé och jag har ju haft fel förut (alltså; det har hänt. Någon enstaka gång. Som då jag var övertygad om att jag skulle kunna klippa mitt hår själv med fantastiskt resultat. De gångerna hade jag fel, det kan jag erkänna). Ja, alltså, jag kan ha fel... Men det känns inte som en bra idé. Inte alls.

Sömnkarate

Att jag aldrig lär mig!

Jag jobbar ofta kvällspass och kommer hem då C och lilla E har lagt sig för att sussa. Efter att ha suttit uppe och varvat ner ett tag, lägger jag mig bredvid dem (den lilla blöjbyxan har vid det laget redan hunnit vakna och byta säng).

Då läser jag ett tag och innan jag släcker lyset tittar jag en stund på min lilla familj och känner mig tacksam. Sedan släcker jag och lägger en hand på den lilla varelsen som snuttar på sin kanin... Så mysigt... *Slafs!* En surtrasedoftande sak dräms i ansiktet på mig. Urk! Jag lyfter bort den blöta snuttekaninen och snusar på den lilla varelsens hår medan jag lyssnar på sovande andetag. *Pow!* *Paff!* En armbåge mitt på näsan följs av ett knä i magen. Ouch! Samma sak varje gång.

Att jag aldrig lär mig: Vid sänggående; Ta på skyddsutrustning, alternativt vänd ryggen mot liten blöjklädd karatekid!

Längre vik! Yes!

Jaa! Ska få ett heltidsvik på minst 2,5 månader (kanske 3)!

Det innebär att jag kommer att kunna planera min fritid! Eller, främst: Jag kommer att ha fritid! Underbart!

Denna månad har jag ett snitt på 46 timmar i veckan (184 arbetstimmar... Plus en del jourtid som inte räknas, men som ändå innebär tid på arbetet), vilket är mycket då man arbetar OB-tider... Så det kommer att bli färre timmar, bättre framförhållning och mer struktur i vardagen! Så skönt!

Sen kommer det förstås även att innebära mer erfarenhet och en bredare kunskapsbas! Jag känner mig mycket positiv och en smula nervös, som sig bör... Det handlar om ett nytt ställe, dvs inte ett av de fem som jag har sprungit (eller kört) mellan nu, men samma område som två av dem. Spännande, spännande!

Robot efterfrågas!

Då man...

*medan man väntar samtal från Arbetsförmedlingen, får ett samtal från chefen under vilket ens dotter tar tillfället i akt och gör bus som resulterar i att hon gör sig illa

*försöker trösta sin dotter och samtidigt prata med chefen medan Arbetsförmedlingen ringer upp på andra linjen

*i ett smått kaotiskt tillstånd måste avbryta det första samtalet för att svara på det andra och sedan ringa upp den första igen -medan ens dotter snabbt återhämtar sig och börjar knapra på obryggt kaffe ur burken som hon nu utan problem kan öppna på egen hand

*måste skriva ett mail om viktiga grejer och ens dotter tycker att man ska leka istället -NU!!! (och man blir dragen i armen med ett "koom nuu, mammaaa!!!" tills man skickat iväg det slarviga mailet)

*efter ovanstående måste göra ändringar i schemat medan ens dotter försöker övertala en om att hon också måste få skriva viktiga saker i samma papper...

Då börjar man fundera över varför ingen har uppfunnit en barnvaktsrobot som står på stand-by tills man trycker på nöd-knappen. Om inte annat, så borde det ju vara något som fanns att hyra som arbetssökande småbarnsförälder!

Motivation

Igår bestämde jag mig för att sluta snusa (jag vet: igen). Jag var mycket motiverad och planerade inköp av tandblekning för att ge mig själv en extra belöning (förutom känslan av frihet utan ständig kontroll över huruvida dosan är med eller inte och så vidare, saknar jag allra mest mina vita tänder!).

Så kom morgonen.

Jag vaknade av ett plingande som påminde oroväckande mycket om kylskåpets stäng-dörren-för-bövelen-alarm. Sömndrucken såg jag mig omkring och upptäckte att lilla E hade dragit fram alla grejer ur våra sängbord. Inget ovanligt med det, men det var något misstänkt över hennes uppspärrade ögon där hon stod vid sängkanten och stirrade på mig.

"Jag rädd kylskåpet!", berättade hon när hon såg att jag började komma till liv.

Med nervösa steg följde jag efter henne in till köket, för att upptäcka att alla kökslådorna var utdragna, en sax låg framme, grejer från överskåpen var nedplockade och låg huller om buller över köksbänkarna och kaffeburkens innehåll hade inspekterats av små fingrar... Jo, och det där larmet som var misstänkt likt kylskåpets stäng-dörren-för-bövelen-alarm; det var precis vad det lät som. Kylskåpsdörren stod på vid gavel och plingade om att temperaturen nu hade stigit 3 grader över önskvärd nivå...

Motivation är en lustig grej. Den kan helt plötsligt svänga runt som en fluga som just upptäckt att den flugit förbi en gödselstack. Med ens tänkte jag att det där med vita tänder är en ytlig bagatell.

Då jag sedan gick in i tvättstugan i ett försök att minska lite på tvättberget som fått gro i lugn och ro medan jag varit upptagen med jobb, och upptäckte att min nya tröja hängts på tork i en stor knöl så att den torkat ungefär lika bra som en blöt handduk i gympaväskan (och därmed även luktade ungefär lika gott), så kändes det där med frihet utan laster som ett sekundärt behov... Det var förstås bra att C, tillsammans med lilla E, gjort ett försök att hjälpa till med att krympa tvättberget, men ibland blir det som är tänkt som något bra bara... inte så bra...

Motivation är, som sagt, en lustig grej: Igår bestämde jag mig för att sluta snusa och idag bestämde jag mig för att börja om.

Norrmejeriers humor

Men alltså! Seriöst, Norrmejerier?! Är det en del av ett avancerat practical joke, det här med mjölk- och filpaketen?

Jag har tidigare berättat om vilka bryderier jag har haft med filmjölken och mellanmjölken här hemma. Nu har jag löst problemet med att switcha till Norrskensfil (ekologiskt, dessutom! Bara vinster!). Jag har känt mig lite av ett geni varje morgon, då jag efter detta ofattbart smarta byte har lyckats låta bli att hälla fil i mitt morgonkaffe...

Nu har jag dock börjat jobba journätter på ett ställe som av någon anledning anser att lättprodukter är grymma grejer... Och vad tror ni händer då jag, med längtansfull blick bakom kisande ögonlock,  häller upp en kopp rykande färskt kaffe i morgonens viktigaste (dvs första) köpp?

Jo, fil. Fil och kaffe united again!

Vilket antiklimax!

Varför?

*Händer upp mot skyn*

Vaarföör?!

Jag är inte den sortens person som uppskattar practical jokes. Särskilt inte på morgonen. I synnerhet inte då det kommer till kaffe.

"Hehe! Det här kommer att bli årtiondets practical joke!" Kul, Norrmejerier. Jättekul.

Flexibel SOPJOBA av rang

Jag lägger upp scheman för 3 personer, samordnar barnomsorg, håller koll på fem olika arbetsplatsers arbetsrutiner under två olika avdelningar, tar emot bokningar under dygnets alla timmar och skriver fem tidrapporter varje månad. Däremellan arbetar jag dagtid, kvällstid, nattetid och helger. I veckan ska jag arbeta 32 timmar i sträck på ett ställe (och fler pass; 9, 14 och 22 timmar, på olika ställen, efter det). Jag är ständigt förberedd på förändringar i min tillvaro. All min lediga tid har jag jour och kan bli utringd när som helst under dygnet.

Resten av tiden försöker jag vara en bra mamma och fru, planera veckohandling, tvätta och städa (eller, okej: Städningen har blivit lite eftersatt... Det blir ändå stökigt direkt, eftersom det där med att vara mamma i mitt fall innefattar att ha en liten tvåbent tornado som virvlar runt i huset varje dag).

Detta är jag: En multitasking supermaschine som fixar vad som helst (nästan, iallafall), men på mitt CV står det "timvikarie".

Hur ska arbetsgivare som annonserar om heltidstjänster förstå att jag är en supermaskin om det bara står "timvikarie"? Jag funderar på att skriva att jag för tillfället arbetar som "flexibel samordningsplanerarjourhavandebehandlingsassistent av rang" istället. Undrar om de förstår vad jag menar då..?

Tanten

Det är något med kombinationen Dobson-täckbyxor, snorig näsa, lätt flåsande andetag och immiga glasögon som får en att känna sig ungefär lika cool som en cameltoe i plyschbyxor... Det vill säga inte så cool alls.

Då man sedan måste ta av sig alla kläder medan man pratar, för att man börjar svettas som en klimakterie-gris då man kommer in i värmen efter att ha gått fram och tillbaka till sin bil för att man glömt att ta med sig de papper man åkt in till stan för att lämna... Då känner man sig som en senil kärring med minne som en guldfisk. Denna känsla ökar en aning i omfattning då man från början inte kan dra sig till minnes om vad man skulle fråga om, utan måste ta fram en skrynklig lapp där man för säkerhets skull har antecknat sina funderingar.

Det faktum att man valt att parkera bilen på fem minuters gångavstånd, på grund av att man inte vill betala 15 kronor för parkeringen då man kan komma undan med 2 kronor, känns plötsligt som ett typiskt pensionärspåfynd... Särskilt markant blir denna känsla då man, istället för att förbanna sitt dåliga minne eller dumsnåla val av bilplats, kommer på sig själv med att förbanna de höga parkeringspriserna närmare centrum...

Då man ser att andra kvinnor i ens ålder går omkring i jeans och senaste snittet gällande vinter-mode, så tar man en titt på sin 5-åriga vinterjacka och börjar motvilligt fundera på när man gick och blev tant. Det kom smygandes, troligtvis någon gång mellan amningen och 2-årstrotsen... Fast det kan ha börjat tidigare också... Nu är man helt plötsligt, oavsett situation, klädd i praktiska kläder. De högklackade skorna står orörda i långa rader på sina hyllor och samlar damm. Kontaktlinserna får endast komma fram ur sina etuier då det är dags för en joggingtur, för glasögon känns mindre besvärliga att fiffla med. Förut var det tvärtom.

Jag måste erkänna att jag inte trodde att jag skulle gå och bli tant. Tanken var att jag skulle vara en modern morsa som hängde med i svängarna och blev sedd som den där hippa föräldern av barnets kompisar. Det är bara att inse att så kommer det inte att bli. Jag har blivit en tant. En 30-årig töntig tant. Det känns inte så dumt som jag trodde, faktiskt!

P.S.
Jag älskar mina Dobson-täckbyxor!

Problemlösare

Jag gillar personer som ser lösningar istället för problem! Det är även eftersträvansvärt att kunna hitta egna sätt och, som man säger i England: "think outside the box".

Med stolthet kan jag säga att min dotter är en sådan människa som tänker utanför lådan. Titta här, till exempel, på hur hon byggde ihop Barbapappa-pusslet! De överflödiga bitarna var helt onödiga, så de stoppades tillbaka i lådan. Klarrtt!

Helgen

I helgen har jag varit ledig. Jag har passat på att ta mig ut i joggingspåret och sedan kompenserat med att frossa i fett och socker (jag är för det här med balans).

Jag har även passat på att åka till syrran för att se på Melodifestivalen... Eller det var min evil plan; att råka slå igång Mello och råka gömma fjärren, men något hände och det hela slutade med att jag, syrran och J diskuterade svensk narkotikapolitik... Ja, alltså, vi snöade inte helt in på det spåret i tre timmar... Vi diskuterade även den svenska politiken i allmänhet och kom fram till att alla partier är anus. Det gäller nu att välja det som är minst anus. Det är inte så bra... "Ååh! Anus eller anus? Vilket ska jag välja? Anus, kanske... Eller Nya Anus? Så svåårt!" Ge mig ett Norrlands-parti som lyfter fram alla viktiga frågor och som kan komma ihåg att Sverige är ett avlångt land som fortsätter en lång bit bortom Stockholms gränser! Ingen? Då kanske man får ta och starta ett, helt enkelt! Eller nä, då måste man ju bli offentligt förnedrad varje gång man råkar svamla till det lite... Nä, jag tror det får bli Anus för min del.

Eftersom det inte blev någon mello, så åkte jag, C och lilla E iväg och såg på en liknande show idag: Moraträsk. -Okej, det är orättvist att jämföra de två. Moraträsk håller förstås en lite högre nivå... Men i båda finns inslag av bar hud (shortsen! De har inte blivit lagda på hyllan än. Nostalgi!), en glad och naiv publik samt texter som skrivits för att få den stora äran att hamna på en Hits for kids-skiva.

Lilla E var superpeppad innan showens början och såg det som sin plikt att sprida sin energi över hela stället, med resultatet att jag fick springa efter och försöka förhindra krockar med andra samt fall nerför trappor. Om jag ska vara ärlig, så kände jag en stark lust att ångra mitt beslut om att ta med henne dit, för det kändes som en omöjlighet att få henne att sitta stilla (till stor del på grund av att hon protesterade starkt mot alla försök att sitta och istället sprang iväg när sådana knasiga förslag kom från hennes föräldrar). Men när de väl började spela,  så gick det över förväntan! Hon gjorde endast något enstaka utrymningsförsök och resten av tiden satt/låg/stod hon på sin utvalda plats! Vi var så otroligt stolta över henne, må ni tro!

Skulle du klä din son i rosa kjol?

Fråga 1: Är det allmänt accepterat för tjejer att gå omkring i killkläder?
 

Fråga 2: Är det allmänt accepterat för killar att gå omkring i tjejkläder?
 

Fråga 3: Skulle du låta din son gå till skolan iklädd en rosa kjol?
 

?
 

Facit från majoriteten:
1: Ja
2: Nej
3: Alltså... Njae... Det skulle ju innebära att han riskerade att bli stämplad/retad... Så nej. Kanske hemma, men inte i skolan.
 

Fråga 4: Varför?
 

Facit till fråga 4:
För att det fortfarande (i vårt "jämställda" samhälle) anses bättre att vara manlig än att vara kvinnlig. Det är mer accepterat att en kvinna är manlig än att en man är kvinnlig, för att det fortfarande är mannen som är normen i vårt samhälle. Det är helt enkelt lite sämre att vara kvinna.
 

"Näee", protesterar nu vissa, "det är ju för att en kille som klär sig som en tjej blir stämplad som homosexuell, vilket ännu inte är accepterat fullt ut".
 

Det är sorgligt, men sant... Men varför gäller inte samma sak för tjejer? De kan istället anses tuffa/coola för att de inte klär sig/beter sig feminint. Det anses mycket sällan att en kille är cool om han inte rättar sig efter det som förväntas av  det manliga könet.
 

För att det är bättre att vara manlig, än att vara kvinnlig.
 

Fundera på saken ett tag, och alla dina invändningar: Fundera på om de verkligen håller innan du skriker att "nu får feministerna fan ta och ge sig!".
 

Det är ett faktum att vi har kommit långt gällande jämställdhet, jämfört med de flesta andra länder. Men det är likafullt ett faktum att typiskt kvinnliga arbeten fortsätter att domineras av kvinnor (för att de är "kvinnliga" arbeten och därför mindre attraktiva för män, än "manliga" arbeten). De kvinnodominerade yrkena har fortfarande lägre löner än mansdominerade yrken.
 

Fortfarande är det fler som skrattar då en man drar ett skämt, än då en kvinna gör det. Fortfarande antar folk att det är kvinnan som lagar maten och mannen som lagar bilen (och det kanske ofta är så, men bör det vara så i ett jämställt land?). Fortfarande är det svårare för en kvinna att bli tagen på allvar, än en man (och om du som man säger att så är det inte, så beror det på att du som man inte upplever det som kvinnor upplever. Den som tillhör den starkare gruppen kan lätt bli blind för de svagare gruppernas verklighet). Fortfarande måste kvinnor vara rädda för att bli våldtagna då de går hem själva i mörkret (hur många män bär på denna rädsla?). Fortfarande är kvinnor det svagare könet.
 

Listan kan göras lång, men då blir detta inlägg också väldigt långt. Vad jag vill, är att fatta mig kort och väcka en fundering hos dem som anser att vi lever i ett fullt jämställt samhälle och att det därmed inte finns någon anledning att fortsätta med någon kvinnokamp eller feminism.
 

Feminism handlar för mig inte om att hata män eller att kvinnor ska ta över världen. Det handlar inte om att sluta raka sig under armarna eller sluta köpa smink. Feminism handlar om att alla ska ha samma rättigheter och värde, oavsett kön. Vi är inte där än.

Därför står jag, med en stekspade i ena handen och en skruvmejsel i den andra, med höga klackar och svart mascara, därför står jag som en helt vanlig kvinna, utan att bränna någon BH, och säger: Feminist? -Javisst! Vi måste fortsätta att erkänna att vi trots stora framsteg gällande jämställdhetsfrågor fortfarande lever i ett patriarkat. Om vi inte erkänner detta, utan nöjer oss med att slå oss för bröstet som ett av världens mest jämställda länder, så kommer vi inte längre än såhär. Ifall samhället blir mer jämställt, så lättar även kraven på män (för de har också krav på sig som baseras på patriarkala strukturer). Det är alltså win-win, det här med feminism.
 

Jag vill ha ett jämställt samhälle, helt enkelt, där vi trots våra biologiska olikheter har samma rättigheter och möjligheter. Vi är inte där än.

Mys-stund

Hon sitter i min famn ett långt tag efter sin eftermiddagslur. Det händer inte så ofta nuförtiden, att jag får hålla om henne och stryka hennes hår. Mitt hjärta fylls av värme.

-Mamma älskar dig mest i världen! Visst vet du det? säger jag och lägger min kind mot hennes. 

-Mm, svarar hon med sin snuttekanins (dvs en av 15 snuttekaniners) öra i munnen.

-Du är bäst i hela världen, min underbara lilla E! Glöm aldrig det!

Jag kramar om henne och känner mig så tacksam över att få ha just den här stunden med min ängel. Hon borrar in huvudet mot min kropp, sedan lyfter hon sin blick så att vi ser in i varandras ögon.  Hon tar ut kaninens öra ur munnen för att säga någonting. Jag väntar med spänning på vad det kan vara. Ska hon säga att mamma är bäst, eller något annat mysigt?

-Jag kissar mammas knä.

Jaha, just det ja. Det är ju mysigt det med,  kan jag tänka mig... Tur att hon har blöja än.

Mamma-stress

Jag älskar verkligen min dotter och är glad för att jag har möjlighet att umgås med henne medan hon fortfarande är såhär liten. Hon växer för varje dag som går!

Hon är fantastisk.

Hon har ett energiöverskott som skulle kunna driva halva Sveriges elförsörjning.

Det är underbart att vara mamma till ett sådant kreativt och livligt barn som min lillsmula!

Jag är så tacksam...

...Men, härr-ä-minn! Så fantastiskt skönt det är att få komma till jobbet ibland och koppla av lite!

Dags att ta tag i saker!

Till mitt försvar har jag haft förkylning efter förkylning och sedan jobbat en massa under en månads tid... Okej, jag kunde kanske ha varit lite mer aktiv... Och jag kunde ha tränat istället för att äta en chokladkaka i soffan vissa kvällar... Men... Alltså... Halkan... Jättehalkigt har det ju varit, skrämmande halt... Och mörkt... Det är ju farligt att springa i mörkret... Kan ju bli överkörd... För att... Va? Jo, jag har en reflexväst, men bilarna kan ju tro att jag är en plogpinne..? Inte troligt?  Nä, kanske inte... Men... Okej, inga fler "men"!

 

Nu ska denna soffpotatis förvandlas till en hurtbulle igen!

 

Och jag gick in starkt i förrgår! Ett tag där försökte jag slinka undan: 24 minus! Hurvens! Det är ju kallt, ju! Det är nog helt okej att vänta med joggningen tills det har blivit mindre än 20 minus, det tycker jag! Det är heeelt okej!

 

Sedan blev det 19 minus: Meen... 19 är ju inte så jättevarmt det heller... Och jag måste kolla om det finns några nya jobb ute. Det är trots allt prio ett...

 

Ja, okej. Det är ju faktiskt prio ett då man är arbetssökande. Så jag kollade i schtaan. Gick igenom alla kategorier och sedan kollade jag Piteå... Och Umeå. Det fanns inga nya jobb. Typiskt! Då jag inte längre kunde komma på något mer att rättfärdiga mig själv och min lathet med, insåg jag mig besegrad och begav mig ut på en tur. Så fantastiskt skönt det kändes! Särskilt trevligt var det att komma hem igen och vara stolt över att ha övervunnit mig själv än en gång!

 

Det är det som är grejen: Om man drivs av en önskan att visa sig själv att man klarar något, så har man en personlig tränare som inte tar vilken bullshit som helst. Man kan helt enkelt inte låtsas, för till sist blir man genomskådad, hur mycket man än försöker luras.

 

 

Norrlandsunderkläder

Det finns karlar som gillar då frun klär sig i tunna negligéer av silke, det finns de som uppskattar raffiga raffset eller svarta spetsunderkläder och stay-up-strumpor...

Sedan finns det karlar som C, som har ett lite annorlunda synsätt på vad som är hett på en kvinnokropp. Det som får denna man ur gängorna, det jag inte kan ha på mig om jag vill föra en vettig dialog utan att känna mig som en bit princesstårta på fat-camp, är något så sensuellt som:

Ett tvådelat, heltäckande underställ i materialet polypropylene.

"I'm too sexy for Milan, too sexy for Milan, New York and Japan"

Socialisering

Jag är (oftast) rätt bra på att socialisera. Jag kan stoltsera med en väl utvecklad förmåga att kunna ta första steget till konversation (-Hej hej!) och en outsinlig källa till samtalsämnen (-Vilket väder vi har, alltså! Har ni mycket snö hos er, eller? Vi har inte alls mycket snö där vi bor.. Men det är inte så mycket i stan, heller...).

Jag är (oftast) mycket social. Men sedan kommer jag alltid till den där punkten, den där då jag tar samtalsämnena till nästa nivå (-Ja  och du vet, då jag sover kan jag ju dregla ibland och då jag var liten var jag sängvätare, jo det var jag. Fram till 6-årsåldern. Det var ju som jobbigt, särskilt om man skulle sova över hos en kompis...). Den nästa nivån kommer ofta lite väl tätt inpå den första, dvs presentationsfasen, då de flesta andra ter sig lite avvaktande och håller sig till ytliga samtalsämnen.

Grejen är den, att jag har svårt att hejda mig själv i tid. Tanken om att sätta stopp för utläggen kommer då mundiarrèn redan satt igång. Sedan får jag ge mig själv ett förberående ögonkast i spegeln i efterhand (då det inte längre går att göra någonting åt saken) medan jag samtidigt får ge mig själv en urskuldande blick (det här momentet blir alltid lite klurigt, men jag har ju tränat länge). Sedan måste jag ta en brottningsmatch med Egot. Måste golva den skurken för att den försöker hävda att jag borde skämmas och ångra mig. Egot blir alltid omotiverat påverkat av sådant, som att jag skämmer ut oss båda genom att låta impulsiviteten få mycket större utrymme i våra liv än reflektiviteten.

Oftast vinner jag matchen och Egot får dra sig tillbaka med slokande öron och sätta kylpåsar på sina skadade delar. Men sedan kommer det stunder då Egot vinner och jag måste erkänna att jag gjort oss en stor orätt. Sådana gånger är det bara den förberående blicken som syns i spegeln. Som då jag berättat för den nya kollegan att jag har funderat på att tatuera in lilla E:s födelsedatum, för att sitt namn kan hon ju ändra,  varefter jag fått veta att kollegan har tatuerat in sina barns namn... Ja... Alltså... Det är klart... Det är ju ändå det namn de har fått... Som man har gett dem...

Nu undrar jag ifall det finns något sätt att få bukt med det hela. Kanske elektriska stötar kan vara något..? Ja, alltså, för att radera minnet på de som tvingats lyssna... Eller kanske det finns något enklare sätt..? Som en tidsmaskin, som jag kan släpa med mig överallt och använda för att åka bakåt i tiden och hindra mig själv från att sväva ut i samtalsvakuumet. Där har vi det: En tidsmaskin! Måste ta och konstruera en sådan asap!

Eller, så får jag lära mig att hantera min impulsivitet... Nä. Det blir så krångligt! En tidsmaskin får det bli!

Ledig morgon

Då man vaknar klockan 06:30 på sin lediga dag av att lilla E skramlar med någonting och upptäcker att det är grejer från kökslådan, som hon lärt sig att öppna trots vårt försök till spärrning av dessa, så blir man lite överraskad... Då man sedan lägger märke till att sängen är full av saker som slängts fram ur våra sängbords-skåp, då tänker man att man måste ha sovit riktigt gott eftersom man inte har vaknat av detta tidigare. Man blir samtidigt lite skraj då man tänker på vad som kunde ha hänt, eftersom det finns både saxar och knivar i kökslådorna... När man sedan släpar iväg till köket för att fixa frulle och den lilla drar ner en tallrik i golvet så att den går sönder, så suckar man lite och drar fram dammsugaren. När man sedan får springa och jaga barnet för att dra på en blöja efter en rump-tvätt och hon skrattandes kryper under bordet, så känner man sig road samtidigt som man blir lite less...

Morgnarna blir så... intressanta nu för tiden! Tänk, så tråkigt man måste ha haft förut, då man typ... sov... och tog det lugnt då man hade en ledig dag!  Jättetråkigt måste det ju ha varit! Verkligen.

H*lvetes j*vla bilj*vel!

Jag har haft nattinskolning på ett av mina jobb inatt. Av tidigare erfarenheter vet jag att det gäller att ha motorvärme ikopplat ett tag innan avfärd,  för annars behagar Saabrina inte att starta. "Brrr!", säger hon då, inte "brrumm!", som hon annars glatt brukar utropa. "Njaa...", fortsätter hon sedan och avslutar med ett "näenäe... Nä".

Så jag har gjort mig stor möda med att skaffa en dygnsbiljett och frågat fyra personer om vart min kräsna bil ska få lov att stå, tills jag slutligen kommer till klarhet om saken (de andra har gångavstånd till jobbet). Jag ställer en timer och går för säkerhets skull ut i morgonkylan för att säkerställa att den har gått igång (det har den inte,  så jag startar den).

Då jag ska åka hem är Saabrina på gott humör till en början, men ångrar sig tvärt: "Brrumm! Nä. Näenäenä". Jag provar några gånger, men hon vägrar. Så det blir till att traska in till chefen och be om starthjälp. Han är mycket behjälplig och det tar bara ett par sekunder innan han står på plats med en bil. Saabrina har dock lagt sig riktigt på tvären och vägrar öppna motorhuven.

Jag letar efter något att bända upp den fastfrusna huven och hittar en lång isskrapa. Efter stora ansträngningar och inre svordomar lyckas jag få upp den. Yes!  Min chef går med raska steg mot sin bil... och halkar på en elak isfläck. Han flyger upp i luften och landar hårt -allt inom bråkdelen av en sekund. Nejnejnej!, tänker jag, jag vill inte vara orsaken till några chefskador! Men det verkar som att det gått bra (eller så är han helt enkelt en hårding). Tack!

Jag går för att ta fram startkablarna ur bagaget... Vars lucka har frusit, även den. Men, kom IGEN!!!"  Luckan vill inte komma igen. Den vill vara igen -igenstängd. Som tur är så finns det kablar i den andra bilen och vi kopplar dem: "Näenäenäe..." envisas Saabrina. Gång på gång gör hon detta läte och jag börjar planera bärgning och känner en ilande smärta i plånboks-området då jag funderar över vad det ska kosta. Då startar hon äntligen! Jaaa!!! Jag gör en inre segerdans (kan hända att det blev en yttre sådan också) och tackar min snälla chef för hjälpen.

Sedan kör jag hemåt (45 minuter senare än planerat) och på vägen tänker jag att det är tur att Saabrina är en sån som reagerar då det börjar handla om att lägga pengar på annat än henne (hon är nog sugen på lite service, misstänker jag).

Vem vare som ryckte??

Jag har jobbat från 7 till 11 idag och ska tillbaka kl 21 för att jobba till 08. Så en behöver förstås snarka lite i mellantiden för att inte somna ståendes klockan 2, spillande den hundrade kaffekoppen över mig själv och eventuellt en annan stackare som råkar befinna sig i närheten.

Jag kände mig, som tidigare nämnt, mycket upprymd och så vidare då jag kom hem, så det tog lite tid för mig att äta choklad och glo på TV... Jag menar somna. "Hem till gården" gjorde susen som sömnpiller, så till sist slumrade jag gott och hade just förberett ett litet sömn-dregel, precis i lagom omfattning för att göra en liten blöt fläck på soffkudden, när jag hörde hur en bil körde in på infarten. Den rullade in i rätt hastig takt och fick mig att kisa lite med ena ögat,  trots att det inte var till så stor nytta då jag inte kan se vare sig infarten eller ytterdörren från soffan. Sedan hörde jag hur någon klampade upp på bron, knackade en gång på dörren och ryckte i handtaget. Nu kisade jag med båda ögonen, fortfarande med samma effekt som tidigare, det vill säga ingen, men det känns som att man är med, på något sätt, då man öppnar ögonen. Iallafall, så hann jag inte röra mig förrän bilen körde ut igen.

Nyvaken och nyfiken släpade jag mig upp från soffan. Jag kände mig relativt övertygad om att dörrknackaren var någon vi känner som hade lämnat någon rolig present på dörrhandtaget, men inte hade haft tid för konversation. Jag såg framför mig hur det hängde en påse med lite smått och gott, kanske för att knapra på inatt på jobbet, och raskade på mina steg.

Ivrigt öppnade jag dörren för att se om något hängde på handtaget: Nope! Ingenting där. Fortfarande hoppfull lät jag min blick svepa över bron i förväntan att upptäcka ett litet paket där: Nope! Inget paket. Besvikelsen var stor. Ingen som helst förklaring till händelsen har jag nu alltså.

Så nu undrar jag förstås:

Vem vare som ryckte??!

Jag kunde förstås inte somna om då jag låg och lyssnade efter fler tecken från denna mystiska gäst, så jag vill omformulera min fråga:

Vem vare som ryckte och väckte mig så att jag inte kunde sova den planerade sömnen??!

...Jo, och eftersom det inte fanns något paket eller påse med godsaker, vill jag förtydliga mig ytterligare:

Vem vare som ryckte, väckte mig, höll mig vaken och inte ens lämnade ett paket eller påse med gosaker för besväret??!

Upp...

Jag är på upptäcktsfärd i arbetslivet och är snart inskolad på tre arbetsplatser! Det känns kul och intressant som bara den! Att få ta del av nya verksamheter som jag inte har någon tidigare erfarenhet av är en fantastisk möjlighet, oavsett vart vinden kommer att föra mig senare!

Just nu känner jag mig upprymd, upptäckande och, framförallt, uppskattad! Både på jobben och hemma har jag fått beröm så att jag kan fylla plånkan i hjärtat och känna mig rik: Rik på känslan att jag duger och är bra. Stolthet över att vara jag (självklart med stor ödmjukhet och en strävan att visa att jag förtjänar det). Det är en härlig känsla, att kunna uppge en massa ord som börjar på "Upp" då man ska beskriva hur man känner sig!

Att vara timvikarie på detta sätt, på flera ställen, är en ny erfarenhet och det är upplyftande och upplysande!

Just nu är allt bara upp!

(Förutom det faktum att lilla E har börjat poopa i blöjan igen, fastän hon har gått på pottan/toan sedan hon var 9 månader. Det känns inte som "upp", men det ska alltid finnas något att störa sig på, förstås... Annars vore det ju oroväckande lustfyllt, allting).

30-årssnack

Som 30-årig kvinna kan jag känna en viss ambivalens gällande min ålder. Det finns tillfällen då det är en fördel att anses som "lite äldre", som det kallas då man inte längre är i 20-årsåldern. Exempelvis är det bra då man söker jobb, då man med stigande ålder automatiskt antas ha en viss livserfarenhet (över 10 års arbetslivserfarenhet och 3,5 års högskoleutbildning verkar ibland vara en sekundär merit jämfört med åldern). Sedan finns det tillfällen då det inte känns lika positivt att vara 30 år. Exempelvis på krogen... Går man ut då åldersgränsen är 22 så förväntar man sig nästan att någon ska komma med en rollator för att man inte ska bryta lårbenshalsen på väg ut. Man känner sig, med andra ord, gammal, rynkig och malplacerad då man jämför sig med de barbiedockor som sitter med små fickspeglar och bättrar på läppglansen medan de väntar på att bli bjudna på en drink (Behöver jag nämna att det var länge sen jag var på krogen?).

Ibland känner man sig yngre än sin ålder (för man är ju nästan samma person nu som då..? Eller kanske inte,  ändå...) och ibland känner man sig som 100 år (som då man inte sovit en hel natt på en månad). Den senaste tiden har jag känt mig lastgammal. Som då en kollega berättade att hon sagt till någon att en ny tjej (jag) skulle skola in sig på arbetsplatsen:

"Visst var jag snäll som kallade dig för tjej? Hihi"

"Mjoo... Men jag är ju en tjej.? Hi... hi..?"

Eller då en kollega skulle ge sig på att gissa min ålder:

"Få se, du är tretti..."

"Jo (stooppp!). Trettio år är jag!"

Efter sådana (med all välmening sagda) kommentarer kan det hända att man kommer hem, tittar sig i spegeln och tänker Ja, huvvaligen!  Vilka djupa rynkor  man har, alltså!  Det kan hända att man drar lite i skinnet och funderar på vad en ansiktslyftning skulle kosta. Alldeles för mycket! Suck!

Sedan kommer det ett tillfälle (som idag), då man är ute på promenad med sin lilla dotter och möter en trevlig ung tjej som stannar och pratar med den lilla:

"...Är du ute på promenad med din storasyster?"

Då kan det hända att man kommer hem, struntar i att kolla sig i spegeln och bestämmer sig för att lita på tjejens omdöme. Skutteliskutt! Är man ung så är man! Hihhii!

Bebisen

Lilla E tar så väl hand om sin bebis. Den får mat och vatten (äntligen får vi användning av nappflaskan som hon själv inte förstod sig på som liten: "Kom igen nu! Det är bara att göra likadant som då du ammar! Jag lovar att det inte är farligt!". "Wää! Vad gör du??! Ta bort den där helvetesmanicken med suspekt innehåll och ge mig maat!!" (Försöket att trappa ner på amningen fick skjutas upp tills hon kunde äta gröt).

Bebisen vyschas och tröstas (efter att ha slängts ner i golvet: "Ooj! Bebisen ledsen!". Inte redo för att vara barnvakt riktigt än). Den får åka i vagnen och blöjbyten sker med täta mellanrum. Hon är så duktig på att ta hand om den... Men det är någonting som gör att jag har svårt att ta bebisen på allvar... Alla har vi våra fördomar och jag antar att min bild av en bebis inte stämmer överens med hennes... Det kan vara leopardslipsen som gör det...

Kaos i hjärnan

Kaos i hjärnan, ja... Det här med sömnen, eller rättare sagt: frånvaron av den, ställer till det för tankeverksamheten. Ikväll har jag verkligen varit förvirrad, vilket inte hade varit någon fara om det inte varit för att jag i mitt förvirrade tillstånd förväntats prestera på en arbetsplats. Jag känner inte att jag har gjort ett gott intryck hos någon och känner mig helt matt, men samtidigt uppe i varv nu, då jag äntligen lagt mig för att sova.

Ifall jag hade varit en sån där "finn fem fel-bild" i en tidning så skulle irriterade läsare höra av sig och klaga då de istället funnit elva fel. "Hur ska man kunna lösa uppgiften", skulle de säga, "då det är omöjligt att endast finna fem fel??!". Det skulle bli en nyhet i Aftonbladet, eftersom de just den veckan inte hade fått in några tips om häpnadsväckande flärp-upptäckter på chokladaskar eller dylikt och därför var på jakt efter nya heta scoop. "Läsare lurade: Fann elva fel!", skulle det stå i rubriken och en bild på mitt ansikte skulle pryda sidan.

Något i den stilen skulle det bli... Jag kan bara trösta mig med att inget av mina misstag rörde livshotande grejer och att man sällan gör samma misstag igen... Imorgon är en ny dag och trots att jag inte kommer att sova så mycket inatt heller, så har jag kommit överens med mig själv om att jag ska visa att jag kan göra bättre ifrån mig än jag visade ikväll!

Sedan kan jag ju stilla hoppas att folk har överseende med en ny vikarie och inte antar att en sådan ska ha full koll på allt...

Törstig bebis

"Kolla mamma! Bebisen ville ha vatten!"
Då man ska göra sig i ordning för att åka någonstans (som till jobbet) händer det alltid något överraskande. Denna gång var det bara vatten som hälldes ut över tygdockan och sängen, så det var ju tur! Då är det ju bara att hänga överkast och täcke på tork... Men det är så skumt, för sist jag kollade så satt bebisen i stolen i köket och blev matad... Hon är snabb, den lilla!

Pappersbruk

"Sitt kvar på toan. Mamma ska bara hämta en blöja!"

Ja... Vad ska man säga..? Hon satt ju snällt kvar på toan... Och var så duktig att hon började torka lite själv...

Nyårs

Det blev inte så mycket till nyårsfirande för familjen Ranta, eftersom jag fick möjligheten att arbeta 8-21:30. Hello, storhelgs-OB-tilägg! Man tackar!

Idag har jag varit ledig, så då fixade jag nyårsfirande idag istället... Iallafall i matväg. Det blev nybakat bröd på morgonen och 3-rättersmiddag på aftonen. Det känns bra att passa på att njuta lite, för nu blir det jobb fram till tisdag! Yes! Det känns riktigt bra!