Morgonkaffe

Det är inte det att jag inte uppskattar att få ut så mycket som möjligt av dagen. Jag har heller ingenting emot att få färskbryggt kaffe på morgonen...

Men det beror lite på omständigheterna hur pass höga glädjehopp jag gör över dessa två möjligheter.

Då jag väcks av fågelsång efter att ha sovit en lång natt och sedan möts av doften av nybryggt kaffe:

Högt glädjehopp.

Då jag väcks av oroväckande ljud från köket alldeles för tidigt på morgonen (efter en alldeles för kort natt med avbruten djupsömn för att hjälpa till med ett blöjbyte) och möts av kaffepulver över halva köksgolvet då jag stressar upp ur sängen, trots att kroppen skriker att den inte sovit klart: Inte så högt glädjehopp (och jag vill inte vara petig, men att lasta gårdagens använda filter fullt med kaffepulver räknas inte, i min värld, fullt ut som nybryggt kaffe).

Sedan har vi det här med kaffekonsumtion i låg ålder... Jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara en bra idé för en aktiv 2,5-åring att äta malet bryggkaffe direkt ur burken... Men 2,5-åringen insisterar på att det är en superbra idé och jag har ju haft fel förut (alltså; det har hänt. Någon enstaka gång. Som då jag var övertygad om att jag skulle kunna klippa mitt hår själv med fantastiskt resultat. De gångerna hade jag fel, det kan jag erkänna). Ja, alltså, jag kan ha fel... Men det känns inte som en bra idé. Inte alls.

Sömnkarate

Att jag aldrig lär mig!

Jag jobbar ofta kvällspass och kommer hem då C och lilla E har lagt sig för att sussa. Efter att ha suttit uppe och varvat ner ett tag, lägger jag mig bredvid dem (den lilla blöjbyxan har vid det laget redan hunnit vakna och byta säng).

Då läser jag ett tag och innan jag släcker lyset tittar jag en stund på min lilla familj och känner mig tacksam. Sedan släcker jag och lägger en hand på den lilla varelsen som snuttar på sin kanin... Så mysigt... *Slafs!* En surtrasedoftande sak dräms i ansiktet på mig. Urk! Jag lyfter bort den blöta snuttekaninen och snusar på den lilla varelsens hår medan jag lyssnar på sovande andetag. *Pow!* *Paff!* En armbåge mitt på näsan följs av ett knä i magen. Ouch! Samma sak varje gång.

Att jag aldrig lär mig: Vid sänggående; Ta på skyddsutrustning, alternativt vänd ryggen mot liten blöjklädd karatekid!

Längre vik! Yes!

Jaa! Ska få ett heltidsvik på minst 2,5 månader (kanske 3)!

Det innebär att jag kommer att kunna planera min fritid! Eller, främst: Jag kommer att ha fritid! Underbart!

Denna månad har jag ett snitt på 46 timmar i veckan (184 arbetstimmar... Plus en del jourtid som inte räknas, men som ändå innebär tid på arbetet), vilket är mycket då man arbetar OB-tider... Så det kommer att bli färre timmar, bättre framförhållning och mer struktur i vardagen! Så skönt!

Sen kommer det förstås även att innebära mer erfarenhet och en bredare kunskapsbas! Jag känner mig mycket positiv och en smula nervös, som sig bör... Det handlar om ett nytt ställe, dvs inte ett av de fem som jag har sprungit (eller kört) mellan nu, men samma område som två av dem. Spännande, spännande!

Robot efterfrågas!

Då man...

*medan man väntar samtal från Arbetsförmedlingen, får ett samtal från chefen under vilket ens dotter tar tillfället i akt och gör bus som resulterar i att hon gör sig illa

*försöker trösta sin dotter och samtidigt prata med chefen medan Arbetsförmedlingen ringer upp på andra linjen

*i ett smått kaotiskt tillstånd måste avbryta det första samtalet för att svara på det andra och sedan ringa upp den första igen -medan ens dotter snabbt återhämtar sig och börjar knapra på obryggt kaffe ur burken som hon nu utan problem kan öppna på egen hand

*måste skriva ett mail om viktiga grejer och ens dotter tycker att man ska leka istället -NU!!! (och man blir dragen i armen med ett "koom nuu, mammaaa!!!" tills man skickat iväg det slarviga mailet)

*efter ovanstående måste göra ändringar i schemat medan ens dotter försöker övertala en om att hon också måste få skriva viktiga saker i samma papper...

Då börjar man fundera över varför ingen har uppfunnit en barnvaktsrobot som står på stand-by tills man trycker på nöd-knappen. Om inte annat, så borde det ju vara något som fanns att hyra som arbetssökande småbarnsförälder!

Motivation

Igår bestämde jag mig för att sluta snusa (jag vet: igen). Jag var mycket motiverad och planerade inköp av tandblekning för att ge mig själv en extra belöning (förutom känslan av frihet utan ständig kontroll över huruvida dosan är med eller inte och så vidare, saknar jag allra mest mina vita tänder!).

Så kom morgonen.

Jag vaknade av ett plingande som påminde oroväckande mycket om kylskåpets stäng-dörren-för-bövelen-alarm. Sömndrucken såg jag mig omkring och upptäckte att lilla E hade dragit fram alla grejer ur våra sängbord. Inget ovanligt med det, men det var något misstänkt över hennes uppspärrade ögon där hon stod vid sängkanten och stirrade på mig.

"Jag rädd kylskåpet!", berättade hon när hon såg att jag började komma till liv.

Med nervösa steg följde jag efter henne in till köket, för att upptäcka att alla kökslådorna var utdragna, en sax låg framme, grejer från överskåpen var nedplockade och låg huller om buller över köksbänkarna och kaffeburkens innehåll hade inspekterats av små fingrar... Jo, och det där larmet som var misstänkt likt kylskåpets stäng-dörren-för-bövelen-alarm; det var precis vad det lät som. Kylskåpsdörren stod på vid gavel och plingade om att temperaturen nu hade stigit 3 grader över önskvärd nivå...

Motivation är en lustig grej. Den kan helt plötsligt svänga runt som en fluga som just upptäckt att den flugit förbi en gödselstack. Med ens tänkte jag att det där med vita tänder är en ytlig bagatell.

Då jag sedan gick in i tvättstugan i ett försök att minska lite på tvättberget som fått gro i lugn och ro medan jag varit upptagen med jobb, och upptäckte att min nya tröja hängts på tork i en stor knöl så att den torkat ungefär lika bra som en blöt handduk i gympaväskan (och därmed även luktade ungefär lika gott), så kändes det där med frihet utan laster som ett sekundärt behov... Det var förstås bra att C, tillsammans med lilla E, gjort ett försök att hjälpa till med att krympa tvättberget, men ibland blir det som är tänkt som något bra bara... inte så bra...

Motivation är, som sagt, en lustig grej: Igår bestämde jag mig för att sluta snusa och idag bestämde jag mig för att börja om.

Norrmejeriers humor

Men alltså! Seriöst, Norrmejerier?! Är det en del av ett avancerat practical joke, det här med mjölk- och filpaketen?

Jag har tidigare berättat om vilka bryderier jag har haft med filmjölken och mellanmjölken här hemma. Nu har jag löst problemet med att switcha till Norrskensfil (ekologiskt, dessutom! Bara vinster!). Jag har känt mig lite av ett geni varje morgon, då jag efter detta ofattbart smarta byte har lyckats låta bli att hälla fil i mitt morgonkaffe...

Nu har jag dock börjat jobba journätter på ett ställe som av någon anledning anser att lättprodukter är grymma grejer... Och vad tror ni händer då jag, med längtansfull blick bakom kisande ögonlock,  häller upp en kopp rykande färskt kaffe i morgonens viktigaste (dvs första) köpp?

Jo, fil. Fil och kaffe united again!

Vilket antiklimax!

Varför?

*Händer upp mot skyn*

Vaarföör?!

Jag är inte den sortens person som uppskattar practical jokes. Särskilt inte på morgonen. I synnerhet inte då det kommer till kaffe.

"Hehe! Det här kommer att bli årtiondets practical joke!" Kul, Norrmejerier. Jättekul.

Flexibel SOPJOBA av rang

Jag lägger upp scheman för 3 personer, samordnar barnomsorg, håller koll på fem olika arbetsplatsers arbetsrutiner under två olika avdelningar, tar emot bokningar under dygnets alla timmar och skriver fem tidrapporter varje månad. Däremellan arbetar jag dagtid, kvällstid, nattetid och helger. I veckan ska jag arbeta 32 timmar i sträck på ett ställe (och fler pass; 9, 14 och 22 timmar, på olika ställen, efter det). Jag är ständigt förberedd på förändringar i min tillvaro. All min lediga tid har jag jour och kan bli utringd när som helst under dygnet.

Resten av tiden försöker jag vara en bra mamma och fru, planera veckohandling, tvätta och städa (eller, okej: Städningen har blivit lite eftersatt... Det blir ändå stökigt direkt, eftersom det där med att vara mamma i mitt fall innefattar att ha en liten tvåbent tornado som virvlar runt i huset varje dag).

Detta är jag: En multitasking supermaschine som fixar vad som helst (nästan, iallafall), men på mitt CV står det "timvikarie".

Hur ska arbetsgivare som annonserar om heltidstjänster förstå att jag är en supermaskin om det bara står "timvikarie"? Jag funderar på att skriva att jag för tillfället arbetar som "flexibel samordningsplanerarjourhavandebehandlingsassistent av rang" istället. Undrar om de förstår vad jag menar då..?

Tanten

Det är något med kombinationen Dobson-täckbyxor, snorig näsa, lätt flåsande andetag och immiga glasögon som får en att känna sig ungefär lika cool som en cameltoe i plyschbyxor... Det vill säga inte så cool alls.

Då man sedan måste ta av sig alla kläder medan man pratar, för att man börjar svettas som en klimakterie-gris då man kommer in i värmen efter att ha gått fram och tillbaka till sin bil för att man glömt att ta med sig de papper man åkt in till stan för att lämna... Då känner man sig som en senil kärring med minne som en guldfisk. Denna känsla ökar en aning i omfattning då man från början inte kan dra sig till minnes om vad man skulle fråga om, utan måste ta fram en skrynklig lapp där man för säkerhets skull har antecknat sina funderingar.

Det faktum att man valt att parkera bilen på fem minuters gångavstånd, på grund av att man inte vill betala 15 kronor för parkeringen då man kan komma undan med 2 kronor, känns plötsligt som ett typiskt pensionärspåfynd... Särskilt markant blir denna känsla då man, istället för att förbanna sitt dåliga minne eller dumsnåla val av bilplats, kommer på sig själv med att förbanna de höga parkeringspriserna närmare centrum...

Då man ser att andra kvinnor i ens ålder går omkring i jeans och senaste snittet gällande vinter-mode, så tar man en titt på sin 5-åriga vinterjacka och börjar motvilligt fundera på när man gick och blev tant. Det kom smygandes, troligtvis någon gång mellan amningen och 2-årstrotsen... Fast det kan ha börjat tidigare också... Nu är man helt plötsligt, oavsett situation, klädd i praktiska kläder. De högklackade skorna står orörda i långa rader på sina hyllor och samlar damm. Kontaktlinserna får endast komma fram ur sina etuier då det är dags för en joggingtur, för glasögon känns mindre besvärliga att fiffla med. Förut var det tvärtom.

Jag måste erkänna att jag inte trodde att jag skulle gå och bli tant. Tanken var att jag skulle vara en modern morsa som hängde med i svängarna och blev sedd som den där hippa föräldern av barnets kompisar. Det är bara att inse att så kommer det inte att bli. Jag har blivit en tant. En 30-årig töntig tant. Det känns inte så dumt som jag trodde, faktiskt!

P.S.
Jag älskar mina Dobson-täckbyxor!

Problemlösare

Jag gillar personer som ser lösningar istället för problem! Det är även eftersträvansvärt att kunna hitta egna sätt och, som man säger i England: "think outside the box".

Med stolthet kan jag säga att min dotter är en sådan människa som tänker utanför lådan. Titta här, till exempel, på hur hon byggde ihop Barbapappa-pusslet! De överflödiga bitarna var helt onödiga, så de stoppades tillbaka i lådan. Klarrtt!

Helgen

I helgen har jag varit ledig. Jag har passat på att ta mig ut i joggingspåret och sedan kompenserat med att frossa i fett och socker (jag är för det här med balans).

Jag har även passat på att åka till syrran för att se på Melodifestivalen... Eller det var min evil plan; att råka slå igång Mello och råka gömma fjärren, men något hände och det hela slutade med att jag, syrran och J diskuterade svensk narkotikapolitik... Ja, alltså, vi snöade inte helt in på det spåret i tre timmar... Vi diskuterade även den svenska politiken i allmänhet och kom fram till att alla partier är anus. Det gäller nu att välja det som är minst anus. Det är inte så bra... "Ååh! Anus eller anus? Vilket ska jag välja? Anus, kanske... Eller Nya Anus? Så svåårt!" Ge mig ett Norrlands-parti som lyfter fram alla viktiga frågor och som kan komma ihåg att Sverige är ett avlångt land som fortsätter en lång bit bortom Stockholms gränser! Ingen? Då kanske man får ta och starta ett, helt enkelt! Eller nä, då måste man ju bli offentligt förnedrad varje gång man råkar svamla till det lite... Nä, jag tror det får bli Anus för min del.

Eftersom det inte blev någon mello, så åkte jag, C och lilla E iväg och såg på en liknande show idag: Moraträsk. -Okej, det är orättvist att jämföra de två. Moraträsk håller förstås en lite högre nivå... Men i båda finns inslag av bar hud (shortsen! De har inte blivit lagda på hyllan än. Nostalgi!), en glad och naiv publik samt texter som skrivits för att få den stora äran att hamna på en Hits for kids-skiva.

Lilla E var superpeppad innan showens början och såg det som sin plikt att sprida sin energi över hela stället, med resultatet att jag fick springa efter och försöka förhindra krockar med andra samt fall nerför trappor. Om jag ska vara ärlig, så kände jag en stark lust att ångra mitt beslut om att ta med henne dit, för det kändes som en omöjlighet att få henne att sitta stilla (till stor del på grund av att hon protesterade starkt mot alla försök att sitta och istället sprang iväg när sådana knasiga förslag kom från hennes föräldrar). Men när de väl började spela,  så gick det över förväntan! Hon gjorde endast något enstaka utrymningsförsök och resten av tiden satt/låg/stod hon på sin utvalda plats! Vi var så otroligt stolta över henne, må ni tro!