Tanten

Det är något med kombinationen Dobson-täckbyxor, snorig näsa, lätt flåsande andetag och immiga glasögon som får en att känna sig ungefär lika cool som en cameltoe i plyschbyxor... Det vill säga inte så cool alls.

Då man sedan måste ta av sig alla kläder medan man pratar, för att man börjar svettas som en klimakterie-gris då man kommer in i värmen efter att ha gått fram och tillbaka till sin bil för att man glömt att ta med sig de papper man åkt in till stan för att lämna... Då känner man sig som en senil kärring med minne som en guldfisk. Denna känsla ökar en aning i omfattning då man från början inte kan dra sig till minnes om vad man skulle fråga om, utan måste ta fram en skrynklig lapp där man för säkerhets skull har antecknat sina funderingar.

Det faktum att man valt att parkera bilen på fem minuters gångavstånd, på grund av att man inte vill betala 15 kronor för parkeringen då man kan komma undan med 2 kronor, känns plötsligt som ett typiskt pensionärspåfynd... Särskilt markant blir denna känsla då man, istället för att förbanna sitt dåliga minne eller dumsnåla val av bilplats, kommer på sig själv med att förbanna de höga parkeringspriserna närmare centrum...

Då man ser att andra kvinnor i ens ålder går omkring i jeans och senaste snittet gällande vinter-mode, så tar man en titt på sin 5-åriga vinterjacka och börjar motvilligt fundera på när man gick och blev tant. Det kom smygandes, troligtvis någon gång mellan amningen och 2-årstrotsen... Fast det kan ha börjat tidigare också... Nu är man helt plötsligt, oavsett situation, klädd i praktiska kläder. De högklackade skorna står orörda i långa rader på sina hyllor och samlar damm. Kontaktlinserna får endast komma fram ur sina etuier då det är dags för en joggingtur, för glasögon känns mindre besvärliga att fiffla med. Förut var det tvärtom.

Jag måste erkänna att jag inte trodde att jag skulle gå och bli tant. Tanken var att jag skulle vara en modern morsa som hängde med i svängarna och blev sedd som den där hippa föräldern av barnets kompisar. Det är bara att inse att så kommer det inte att bli. Jag har blivit en tant. En 30-årig töntig tant. Det känns inte så dumt som jag trodde, faktiskt!

P.S.
Jag älskar mina Dobson-täckbyxor!