Kling klang

Igår var det min vän Rogers födelsedag och han hade önskat sig fika. Fika var vad han också fick. Massor av gofika. Tror inte att de behöver handla något med sockerinnehåll på en månad, faktiskt...

Senare på kvällen, då jag och C lade oss för att sova, kom lilla E i vanlig ordning och klättrade upp i vår säng för att inta sin plats mellan oss. Jag och C lade varsin hand på den lilla, och fattade dem sedan i ett varsamt grepp medan vi såg på varandra med ett litet leende. Någonting klang till inom mig. En liten påminnelse om att jag lever mitt liv just nu. Det finns ingen anledning att sörja det som inte är, kunde ha varit eller borde vara. Jag har all lycka som går att önska sig.

Ibland ser jag på lilla E då hon leker och pratar högt, halvt för sig själv och halvt till mig. Jag tänker på hur hon rörde sig i min mage då vi körde mot lasarettet och på min oro efter läkarens ord dagen innan, då ett planerat vändningsförsök var inbokat: "Hon har inte vuxit nog... Tror att det är bäst att vi plockar ut henne så snabbt som möjligt... Mår nog bättre på utsidan än på insidan... Vet inte hur hon har påverkats av det". Så orolig, så orolig var jag. "Möjlig näringsbrist"! "Kan bli så att hon måste tas hand om direkt efter förlossningen"! Det kändes som att världens väggar rasade in mot mig. Detta var inget jag hade kunnat planera och förutspå.

Sedan kom hon ut och i samma sekund: Ett skrik. Ett högt skrik. "Näää!" Hon ville förstås inte komma fram än. "Näää!" protesterade hon högljutt och då visste jag att det inte var något fel på henne. Och jag fick hålla henne. Hon behövde inte tas ifrån mig. Hon var bara liten. Så liten. 2535 gram. Liten, men perfekt och frisk.

Jag ser på henne ibland, då hon är på väg att klättra upp på bordet för att hämta något som jag just sagt att hon inte får röra. Jag ser framför mig hur hon låg i min famn och sov, så liten och bräcklig. Hon vägde nästan ingenting, men mitt hjärta vägde desto mer, då det fylldes av hela världens kärlek. Så lyckligt lottad jag är, tänker jag, som får vara med om detta mirakel varje dag! Och ibland säger jag inte nej. Ibland får hon ta med sig sitt pris ner från bordet och springa iväg för att titta på den spännande saken i fred. Ett litet tag.

En helt vanlig höstdag

På väg till lekparken promenerar vi förbi hästhagen, jag och min lilla ängel. Vi stannar för att klappa en nyfiken polle på mulen. På väg upp för backen stannar vi igen, denna gång för att trampa på en svamp, trampeli svamp, varefter vi studerar fenomenet lite närmare. Efter att ha konstaterat att denna sak inte bör förtäras (frågan "inte äta svampen..?" följes av svaret "nä, den där svampen ska man inte äta" och punkt för samtalet sätts med ett "blä"), fortsätter vi till gungorna.

Hon kan gunga i evigheter, denna lilla varelse. Luften är kall men höstsolen skiner glatt genom de gulnande trädkronorna. Vi gungar och skrattar och jag blir domderad från den ena sidan till den andra. Det är svårt att bestämma sig för vilken sida som ger bäst resultat fartmässigt, tydligen. Jag har ingenting emot denna omväxling utan ler åt den lilla chefen och ger mer fart; "Wiii!". Efter ett tag är det dags för lite kana och sedan en titt på några buskar vid staketet. Denna gång blir lekparksvisiten ovanligt kort, för en av oss kommer på att hon inte klappade pollen nog mycket.

Vi vandrar tillbaka men stannar för att inspektera en hög med hundbajs. Det ska man inte heller äta och nu har vi båda lärt oss att det är "blä" och att man inte ska röra i det heller (framsteg!). Då vi känner att vi har pekat på exkremitetshögen nog länge och konstaterat att hundbajs är blä nog många gånger för att kunna känna oss fullt övertygade om saken,  vandrar vi hemåt för att titta på grannens kompost med en massa äpplen i samt dess tillhörande flugor och getingar.

Vi har inte varit ute en lång stund, men min själ känns uppfriskad till tusen och då pappa-mannens bil rullar fram på infarten känner jag mig så varm inombords att jag förväntar mig att de regndroppar som nu börjat falla ska förångas då de landar på min hud. "Min fantastiska lilla familj!" tänker jag och njuter av känslan att få vara en mamma-fru.

Äkta lycka kan beskrivas på många sätt, bland annat som en helt vanlig höstdag tillsammans med sina kära.

Skön lördag

Idag har vi struntat i att göra "borde-grejer" och bara haft mysigt! Vi fick sova en bra natt och hela familjen har varit på bra humör... Eller okej: Ett tag fick jag en 3-minuters PMS-dimp och var omotiverat irriterad över att det var stökigt och att det fanns smulor i soffan (varav de flesta är spår efter mig själv... Och chokladfläckarna på kuddarna: Enbart spår efter mig). Som tur är så går dessa perioder snabbt över och C är duktig på att få mig att skratta åt min egen löjlighet. Bortsett från denna lilla avvikelse har vi varit på kalashumör allihopa!

På eftermiddan lämnade vi lilla E hos svärmor och gick sedan till O'Learys för att njuta av en middagsstund på tu man hand. Så skönt det är att få sådan kvalitetstid ibland! Och O'Learys här i stan är ju så mysigt!

O'Learys: Skräpmat för vuxna. Mysighetsfaktor: 10/10.

Vårkänslor

Det regnar ute. Det är helt okej, förutom att mina joggingstråk blir till lervälling och snöblask... Men det handlar om en kort period! Snart är det barmark igen! *Längtar!!* Jag älskar våren med bäckar som porlar och liv som spirar!

Redan nu har våren börjat inverka på mitt känsloliv, för trots att jag har en del issues med framtidspanik och 30-årskris, så känner jag hur det spritter av glädje inombords! Den spralliga tönten, som med strumpbyxor på huvudet och sugrör i näsan fuldansar till sin egen version av "I like to move it" är tillbaka. Jag gillar henne och jag har saknat henne! Allt blir så mycket trevligare när hon är närvarande! Det blir mindre tjat om oväsentligheter och mycket mer bus och skratt. Jag känner mig även nykär igen! Och vi har så trevligt, jag och C! Det är som det var från början igen! Vilken tur att vi inte gav upp då det kändes mörkt!

 Eftersom det känns som att sommaren är på intåg blev jag tvungen att inhandla en sommardoft. Bara en sån liten förändring, som en ny parfym, kan göra att man känner sig som en ny människa!

Ny period: Ny doft!

En flicka!!

08:21 idag blev jag moster till en liten flicka för andra gången (3290g och 50cm)! Jag fick ett sms av den stolta pappan som skrev att min syrra "var fantastisk". Jag blir förstås inte förvånad, för hon är alltid fantastisk! Nu längtar jag till att få se den lilla nykomlingen! Så roligt det ska bli!

Min syster och hennes sambo är nu alltså tvåbarnsföräldrar! Lilla H är nu storasyster! Så stort! Varma gratulationer till hela familjen! <3

Myskväll!

En liten flaska rött som räcker till drygt två glas: Perfekt att dela med älsklingen en fredag kväll! Att mysa ner sig i soffan med lite choklad, jordnötter och kramar får en att må som en kung!

Livet är en dans på rosor

Det där talesättet, ni vet: ”Livet är inte alltid en dans på rosor”… Det har jag aldrig riktigt förstått. För det är ju just vad det är. Livet är en dans på rosor och ibland trampar vi på vassa taggar. Det är vid dessa tillfällen vi behöver någon som hjälper oss att få ut taggen från foten, en som stödjer oss då det gör för ont att gå själv.

Ibland vissnar rosorna så att allting verkar trist och grått. Det vi måste komma ihåg är att ta vara på den tid då rosorna slår ut i blom, för även efter en lång tids vissenhet blommar de åter och doftar. Det gäller att även dela dessa stunder med den som funnits där vid svåra stunder.

Så nu dansar vi, mina vänner! Nu dansar vi, mina älskade! För vi måste ju våga dansa även om det kan finnas taggar därunder. Det är ju det livet också handlar om!

Söndag och inte bakis

Det är söndag och jag är inte bakis. Detta hade varit ett mer ovanligt scenario för 2,5 år sedan. Då hände det rätt ofta att man var ute i schwängen å svepte några glas på lördagkvällen. Något har dock hänt nu, som gör att jag inte uppskattar festandet på samma sätt. Det som har hänt är att mitt liv fått en ny prio: En annan människas liv. En fantastisk liten varelses uppväxt och livsvillkor ligger i mina händer. Att må dåligt på grund av något jag kunde ha valt bort, och därför inte kunna hänga med i hennes tempo, är inte ett alternativ för mig.

Denna förändring har såklart påverkat mitt umgängesmönster. Jag har tappat kontakten med många av de festprissar jag umgicks med så mycket förut… Men jag är lika rolig nykter som onykter och de som inte fattar det är inte värda att slösa energi på!  Att bli mamma visar de sanna ansiktena av folk man har runt omkring sig och de vänskapsband som var starka förut har blivit ännu starkare nu. Riktiga vänner behöver inget vinglas i handen för att kunna skratta åt varandras dåliga skämt. Riktig vänskap kräver inget discodunk i bakgrunden för att våga säga hur mycket man tycker om varandra.

Äkta vänskap, mina vänner, är rikedom! Och jag känner mig som Joakim von Anka då jag vältrar mig i känslan av att vara så rik (med den skillnaden att jag inte kastar upp mina vänner i luften som han gör med sina pengar)! Jag är så tacksam över att få ha människor i mitt liv som ger mig värme och glädje genom att bara finnas till!

Denna lilla varelse är ännu inte medveten om hur många dörrar hon har öppnat i mitt hjärta och själ :)