På väg till lekparken promenerar vi förbi hästhagen, jag och min lilla ängel. Vi stannar för att klappa en nyfiken polle på mulen. På väg upp för backen stannar vi igen, denna gång för att trampa på en svamp, trampeli svamp, varefter vi studerar fenomenet lite närmare. Efter att ha konstaterat att denna sak inte bör förtäras (frågan "inte äta svampen..?" följes av svaret "nä, den där svampen ska man inte äta" och punkt för samtalet sätts med ett "blä"), fortsätter vi till gungorna.
Hon kan gunga i evigheter, denna lilla varelse. Luften är kall men höstsolen skiner glatt genom de gulnande trädkronorna. Vi gungar och skrattar och jag blir domderad från den ena sidan till den andra. Det är svårt att bestämma sig för vilken sida som ger bäst resultat fartmässigt, tydligen. Jag har ingenting emot denna omväxling utan ler åt den lilla chefen och ger mer fart; "Wiii!". Efter ett tag är det dags för lite kana och sedan en titt på några buskar vid staketet. Denna gång blir lekparksvisiten ovanligt kort, för en av oss kommer på att hon inte klappade pollen nog mycket.
Vi vandrar tillbaka men stannar för att inspektera en hög med hundbajs. Det ska man inte heller äta och nu har vi båda lärt oss att det är "blä" och att man inte ska röra i det heller (framsteg!). Då vi känner att vi har pekat på exkremitetshögen nog länge och konstaterat att hundbajs är blä nog många gånger för att kunna känna oss fullt övertygade om saken, vandrar vi hemåt för att titta på grannens kompost med en massa äpplen i samt dess tillhörande flugor och getingar.
Vi har inte varit ute en lång stund, men min själ känns uppfriskad till tusen och då pappa-mannens bil rullar fram på infarten känner jag mig så varm inombords att jag förväntar mig att de regndroppar som nu börjat falla ska förångas då de landar på min hud. "Min fantastiska lilla familj!" tänker jag och njuter av känslan att få vara en mamma-fru.
Äkta lycka kan beskrivas på många sätt, bland annat som en helt vanlig höstdag tillsammans med sina kära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar