Återvinning

Igår var vi på C:s firmafest som tog plats på Verandan. Julbord och show var det och vi hade riktigt trevligt. Sedan sov vi 8,5 timmar. Aah! Vi hade nog kunnat sova hela dagen, men eftersom vi ville hinna med att ha lite tid för att göra sånt som vi inte hinner annars, så ställde vi faktiskt en väckare.

 

Vi har hunnit ta det lugnt och slappa, ägnat lite tid åt varandra och gjort lite egna saker. C passade på att byta strängar på guran och jag passade på att göra en tavla (alltså, inte på ett negativt sätt, som "Vilken tavla jag gjorde där, då jag trampade i hästbajs och kletade det på min vante som jag sedan hälsade på kungen med", utan en tavla... Som i en tavla). Jag är pro det här med återvinning, så jag känner mig rätt nöjd med mitt senaste konstverk som är gjort av överblivet vävlim och tidningsbitar:

 

Finklädd

Lilla E vill vara fin torsdagen till ära, så hon envisas med att göra bodyn till en frack.

Perfekt för joggingtur?

Hmm... Någonting kändes inte riktigt hundra då jag hade gjort mig i ordning för en joggingtur. Inte så konstigt, kanske,  för jag hade ju glömt braxorna! Nog för att mina långkalsonger är sexy nanting, men det känns bättre att ha på sig byxor också. Jag hann iallafall inte längre än till att öppna dörren innan jag kom på vad som var tokigt.

Kling klang

Igår var det min vän Rogers födelsedag och han hade önskat sig fika. Fika var vad han också fick. Massor av gofika. Tror inte att de behöver handla något med sockerinnehåll på en månad, faktiskt...

Senare på kvällen, då jag och C lade oss för att sova, kom lilla E i vanlig ordning och klättrade upp i vår säng för att inta sin plats mellan oss. Jag och C lade varsin hand på den lilla, och fattade dem sedan i ett varsamt grepp medan vi såg på varandra med ett litet leende. Någonting klang till inom mig. En liten påminnelse om att jag lever mitt liv just nu. Det finns ingen anledning att sörja det som inte är, kunde ha varit eller borde vara. Jag har all lycka som går att önska sig.

Ibland ser jag på lilla E då hon leker och pratar högt, halvt för sig själv och halvt till mig. Jag tänker på hur hon rörde sig i min mage då vi körde mot lasarettet och på min oro efter läkarens ord dagen innan, då ett planerat vändningsförsök var inbokat: "Hon har inte vuxit nog... Tror att det är bäst att vi plockar ut henne så snabbt som möjligt... Mår nog bättre på utsidan än på insidan... Vet inte hur hon har påverkats av det". Så orolig, så orolig var jag. "Möjlig näringsbrist"! "Kan bli så att hon måste tas hand om direkt efter förlossningen"! Det kändes som att världens väggar rasade in mot mig. Detta var inget jag hade kunnat planera och förutspå.

Sedan kom hon ut och i samma sekund: Ett skrik. Ett högt skrik. "Näää!" Hon ville förstås inte komma fram än. "Näää!" protesterade hon högljutt och då visste jag att det inte var något fel på henne. Och jag fick hålla henne. Hon behövde inte tas ifrån mig. Hon var bara liten. Så liten. 2535 gram. Liten, men perfekt och frisk.

Jag ser på henne ibland, då hon är på väg att klättra upp på bordet för att hämta något som jag just sagt att hon inte får röra. Jag ser framför mig hur hon låg i min famn och sov, så liten och bräcklig. Hon vägde nästan ingenting, men mitt hjärta vägde desto mer, då det fylldes av hela världens kärlek. Så lyckligt lottad jag är, tänker jag, som får vara med om detta mirakel varje dag! Och ibland säger jag inte nej. Ibland får hon ta med sig sitt pris ner från bordet och springa iväg för att titta på den spännande saken i fred. Ett litet tag.

Två låtar, kaksi laulua

Arbetslösheten sätter fart på kreativiteten, vilket är trevligt fastän en aning frustrerande då det inte finns så mycket tid för att få utflöde för allt som gror inuti. Jag försöker lära mig att spela gitarr och med de ackord jag hittills har lärt mig att kratta fram på guran, har jag komponerat några låtar. Jag har spelat in ett par av dem på mobiltelefonen och C har hjälpt mig att sätta lite reverb på dem så att det liter lite mindre burkigt.

Ni kan lyssna på dem via länkarna nedan, om ni är nyfikna.

En handlar om det vakuum jag ofta känner att jag hamnat i med arbetslösheten:

http://youtu.be/aUQgh1mMP7M

Det finns förstås ändå mening och ljus i mörkret och jag har fortfarande mycket att vara tacksam för. Den andra andra låten handlar om kärleken till lilla E, som är en känsla som inte kan beskrivas med ord:

 http://youtu.be/twXuPFXtgag


Som sagt: Jag är medveten om att mitt gitarrspel är under all kritik, men då man skapat något vill man ofta dela med sig av det... Som då man var liten och hade ritat en teckning och ville visa upp den... För trots att andra som kommit längre i sin utveckling kan rita finare, så är man lite stolt över att man lärt sig göra en huvudfoting :)


Suomeksi:
Olen änittänyt kaksi kirjoittamaani laulua puhelimellani. En viellä ole mikään haka kitaransoittaja, mutta tahdon kuitenkin näyttää mitä olen tehnyt... Vähän niinkuin lapsi joka on just oppinut piirtämään ja tahtoo näyttää pirrustuksensa muille. Ensimmäinen laulu kertoo työttömyyden tyhjyyden tunteesta ja toinen kertoo rakkaudestani lapseeni, jota ei voi sanoin kuvailla.

Vinterverk

Jag var nog inte ensam om att dra en besvikelses suck då november-regnet föll över de snötäckta vidderna och lämnade efter sig en karg och isig mark. Med ens blev det mörkare igen och svårt (för att inte säga omöjligt) att ta en joggingtur på den halkiga skogsvägen utan att bryta minst ett ben...

Men det går att finna näring för själen även i den tristaste tillvaron, som naturens egna konstverk i de frusna pölarna på vår bakgård (här nedan har jag förevigat ett exempel med mobilkameran, i brist på en bättre fotograferingsmaskin).

Pizzatime!

Förra söndagen fick vi smaka på riktigt goda pizzor hos syrran och J. Den sistnämnda hade fått en pizza-sten i farsdagspresent och det blev smarr nanting! De hade gjort en kalljäst pizzadeg och jag testade att baka en sån denna helg. Trots att jag inte har någon pizza-sten, så blev det riktigt gott här hemma också! Degen smakar inte jäst eftersom man använder väldigt lite av den varan. Sen blir den mycket enklare att baka ut, då den blir seg och smidig. Receptet fick jag av syrran och trots att jag redan postat ett pizza-recept så vill jag lägga upp detta, för det är mycket bättre!

Recept, kalljäst pizzadeg för tre stora pizzor:

7-10 dl mjöl

2,8 dl vatten

2 msk olja

1,5 tsk salt

12,5 g (ca 0,75 tsk) vanlig jäst

Rör ut jästen i vattnet (som kan värmas till ca 30 grader). Rör ner resten och knåda ett tag. Ställ in i kylen, övertäckt med plastfolie, ett dygn. Baka pizzorna i 275 grader tills de blir gyllene i kanterna (Ställ gärna in en plåt längst ner i ugnen och för över pizzan på den varma plåten, så blir det krispigare botten). Jag använde bakplåtspapper för att minimera kladd, men bäst blir det säkert utan.

Kalljäst pizzadeg, redo att bakas ut.

 Då du bakar ut: Stretcha degen på knogarna (inga fingertoppar, då förstörs den lätt). Jag kan ha råkat hälla i lite mycket vatten, för jag tappade räkningen mitt i allt, men min deg var iallafall superenkel att dra ut för hand.

Pizza-pålägg. Jag steker champinjonerna med pressad vitlök först. Smarro!

Det är ju viktigt att ta en bild på ingredienserna. Visst ser det prydligt ut? Precis så städat ser det ut då man bakar pizza... Nästan... Och så två bilder på de färdiga pizzorna:

Cowabunga! Lets eat!

Till efterrätt blev det äppelpaj med punsch-pannacotta. För det behövs ju lite mer kolhydrater efter en pizza, eller hur?

Äppelpaj med punsch-pannacotta: Enkelt och inte tonvis med socker, men inte så nyttigt för det... Men nyttigare än kladdkaka iallafall!

För två portioner äppelpaj hackar jag upp äpplen och rör ihop dem med kanel. Dessa tjoffas ner i formar. Sen smälter jag ca 50 g smör, rör ner en msk socker, ca 0,5 dl cocosflingor, 0,5 dl mjöl, 0,75 dl havregryn och lite valnötsbitar (det är inte så noga med måtten, man kan köra på känsla, så länge det är lite saftigt) och strör geggan över äpplena. In ugnen i 175 grader ett tag, tills det blir lite gyllene färg.

Punsch-pannacottan fixar man med 2,5 dl vispgrädde, 0,5 dl socker, lite vaniljsocker och arraksessens/punsch efter smak. Värms upp i kastrull (inte koka) och sedan lägger man ner ett ark gelatin (som legat 5 min i kallt vatten först). Rör om, låt svalna och häll upp. Ställ in i kylen i några timmar.

Jo, som sagt: Det blir så fint i köket då man bakar pizza... I alla fall om man har varit förutseende och sett till att diskmaskinen är tom... Det hade förstås inte jag...

Typiskt! C fick äran att fixa det, eftersom jag hade varit så duktig och ordnat föda. Tur man är två!

Frustration

"Vi söker dig som har erfarenhet av att jobba med..."

"Du bör ha minst två års erfarenhet av..."

Ååh! Jag blir så frustrerad!!! Hur fasen ska man få erfarenhet ifall ingen ger en chansen att få det?!?!!
Jag skulle kunna tänka mig att jobba gratis i en månad, bara för att få chansen att visa vad jag går för!

Tisdag

Snart, alldeles strax, ska jag vara såå duktig! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men effektiv ska jag vara! Det finns inga nya jobb att söka och städningen har jag tänkt spara till imorgon... Förkylningen säger att jag inte bör springa just nu och jag har inte nog med tid för att påbörja något projekt här hemma... Men jag ska vara effektiv på något sätt, det ska jag!

Eftersom jag har planer på att vara så effektiv, måste jag förstås ladda batterierna lite först! Chick-litt och en kanelbulle passar utmärkt för detta ändamål!

Oh no!

Ojsan! Jag hade glömt bort att jag hade lilla E:s sommartofflor av plast i bilen (hade lagt dem på golvet och ni vet: Out of sight, out of mind). Den ena hade visst gjort sig lite väl bekant med kupévärmaren... Det hela påminde om den gången jag i min ungdom värmde fötterna vid lägerelden och mina supersnygga (tyckte jag iallafall) platåskor av plastigt material smälte. Besvikelsen var stor.

Den här gången hade jag nog ändå tur. Det hade ju kunnat bli en värre förödelse i bilen än en förkrympt sandal (för detta var resultatet av den nämnda bekantskapen).

Sandal+kupévärmare=ny storlek

Mindfullness

Det här med mindfullness är något som jag har tänkt träna på! Det ska ju funka bra för den som känner sig stressad och så... Det går ut på att vara här och nu utan att tänka på någonting annat än de intryck man får genom sina sinnen (dvs varken tänka bakåt eller framåt).

Jag brukar träna lite i duschen medan C tar hand om lilla E. Då försöker jag fokusera på det jag ser, känner och hör:

Jag tittar på hur vattnet strömmar ner från dusch-munstycket och hur det landar på huden för att sedan forsa vidare ner i avloppet. Det gör en liten rund rörelse på golvet... Skickade jag in den där ansökan jag skulle skicka in..? Sluta! Titta på avloppet! Det borde rensas... Visst far vattnet lite långsamt..? Stopp!! Här och nu ska vi vara.

Jag tittar på hur schampot löddrar mellan mina händer och känner hur det doftar. Mums! Känner hur det löddrar in sig i mitt hår... Hur hade vi det med schampo? Var detta sista flaskan? Måste komma ihåg att skriva upp det... Stopp! Här och nu skulle jag vara! Löddret, ja... Fint lödder!

Jag lyssnar till hur vattnet droppar och rinner... Lilla E:s skrik överröstar detta. Hon är arg. Det sker ju här och nu, men är inte så avkopplande... Hon gör något hon inte får göra och C stämmer in med hög röst: Nej! Du får inte vara på bordet! Mer skrik... Vattnet, ja... Hur var det med avloppet? När blev det rengjort senast? Stopp! Kom ihåg: Här och nu!

Lilla E kakka toan! Rösterna kommer närmare och toa-dörren öppnas. Lilla E behöver gå på toaletten. Mamma duscha! säger hon. Jepp! Jag duschar.  Lilla E vill öppna duschdörrarna, men hejdas av C. Hon skulle ju bajsa. Hon blir blöt om sockarna. Jag skyndar mig att duscha klart. Det är av någon anledning inte lika avkopplande att stå där medan lillsmulan sitter och ploppar bredvid, samtidigt som hon, med stort intresse, kommenterar allt jag gör... Men jag borde ju inte känna pressen bara för det. Det är det jag måste träna på.

Det här med mindfullness är inte så enkelt, men jag ska bli expert på det i framtiden!

Konstkritiker

Jag och lilla E ritar. Hon blir inte så imponerad av varken min katt eller min kanin...

Däremot är hon fortfarande  mycket imponerad av C:s konstverk som skapades igår.  "Pappa lita dubbe!" säger hon med andaktig ton och pekar på den fantastiska teckningen.

Snö och tö

Imorse då jag vaknade (kl. 05:00 i vanlig ordning), så blev jag förtjust då jag kikade ut genom köksfönstret. Snö! Det hade snöat under natten och allt som igår var grått, mörkt och naket var täckt med ett tunt vitt täcke. Underbart! Jihhoo!!

Då vi kom fram till dagis regnade det.

Och under eftermiddagsfikat såg det ut såhär då jag kikade ut genom köksfönstret:

Kråkorna vet hur man fixar till en extra kuslig stämning... Fast vem vet? Kanske de inte hade för avsikt att spöka till det..? De kanske hade samlats där bland de kala trädgrenarna i dimman för att ha ett litet eftermiddagskafferep..? Nä, nu hör jag ju hur det låter! De hade samlats för att fixa till en extra kuslig stämning. Så är det. Det är deras uppgift, deras grej.

Halloweenfest med helloween-baksmälla och dagen efter dagen efter

I lördags var det halloween-fest hos syrran och J. De hade fixat bra stämning med spöken, spindelväv, ljus och pumpor med mera. Två gravar hade de till och med ordnat på gården, så jag var riktigt imponerad! Riktigt trevligt var det, men igår... Ja, igår var det mindre trevligt! Jag tog det lugnt med wiine och slutade dricka innan halv tolv. Ändå resulterade min lätta salongsberusning i en baksmälla i riktig halloween-anda. Jag var en mix av zombie och vandrande vålnad under gårdagen. Nästa gång är det jag som kör, kan jag säga! Det blir nog en allt för stor chock för min stackars orutinerade lever att hantera mer än ett vinglas per dygn... För att illustrera hur det kändes har jag ritat en fin bild:

 

Jag dagen efter halloweenfest

Idag var jag tillbaka till mitt normala jag och det blev öppna förskolan efter vanliga förskolan. Det kan vara kul med lite aktivitet för lilla E, tänkte jag... Och aktivitet blev det även för mamman, som hade svårt att hinna med i svängarna då lillsmulan sprang från det ena rummet till det andra. Ett tag var hon på väg ut genom personalingången... Så det gick inte att bara att sitta på bredarslet och sörpla  kaffe medan barnen lekte, som jag hade planerat. .. Men jag hann ju faktiskt inmundiga en köpp och byta några ord med Emma och ett par andra föräldrar. Och lilla E var inte missnöjd annat än i bilen, fast hon lyckades skapa stort missnöje för ett par andra småttingar genom att snatcha deras leksaker (men de fick tillbaka grejerna och allt var förlåtet). Hon är verkligen så levande, min lilla gulleplutt! Det är härligt!

Pino räddar

Lilla E har bara ett enda krav: Konstant action. Hon vill bli road hela tiden och jag ska stå för underhållningen.

Så enkelt! Bara att ordna då!

Fast... Jag då..? Får jag gå på toa, tro? Jaha, okej... Om hon får följa med och titta på och förnöjt konstatera att jag kissar. Det går ju bra... Men dricka kaffe då..? Nähä. Dit kan hon inte sträcka sig. En kopp, bara? Nähä. Inte det.

Jag har ett behov. Jag måste få inmundiga minst tre koppar kaffe på morgonen, särskilt om jag har blivit uppjagad klockan fem på morgonen av en liten vandal som är i full färd med att hälla gårdagens kaffe över diskbänken. Det finns en lösning som tillfredsställer bådas behov: Pino på svt-play!  Under 20 minuter kan lilla E sitta stilla och se på detta program (på finska, för att få höra mer av mammas språk). Under denna tid hinner jag dricka mitt kaffe och klarar sedan av att underhålla den lilla igen.

Tack, Pino! Du räddar min dag!

Katten får mjölk och mamma får kaffe. Win-win!