En bra dag och "Om mitt kvällsfika var ett monster"

Ännu en trevlig dag tillsammans med lilla E! Jag passar på att njuta extra mycket av min tid med henne, för när som helst dyker säkert ett jobb upp och då kommer jag att sakna privilegiet att spendera dagarna tillsammans med denna lilla krabat! Vi har gått en promenad i det halvdassiga vädret samt svingat lite gunga igen (det är ett måste, tycker lilla E). Efter det har vi haft besök av Emma och hennes barn och nu är lilla E:s farmor här för att roa henne. Härliga tider! Själv passar jag på att tvätta lite... och uppdatera bloggen. Jag gjorde en tabbe igår och råkade ta bort ett inlägg som jag vill ha kvar, för att det är så himla vackert (varför går det inte att ta tillbax borttagna inlägg för, Blogger?? Alla kan ju göra misstag! Va?? Vavava??). Så jag lägger upp det här nedan. Inlägget hette Om mitt kvällsfika var ett monster och såg ut som följer:

Mitt kvällsfika:

Om mitt kvällsfika var ett monster som ett barn hade ritat:

:)

Bilstrul

Saabrina, min bil (en Saab, som ni säkert förstår av namnvalet), har sedan någon vecka tillbaka trilskats en hel del. Hon behagar inte alltid starta, vilket gör henne till en dålig bil. Fy på dig, Saabrina! Fy! Varje gång detta händer citerar jag automatiskt pappa Rudolf i Sunes jul:

Det kan ju inte sägas på ett bättre sätt. När fordonet inte funkar som det ska blir man stressad och ledsen i ögat. Lilla E:s dagis är beläget 5 km från vårt hem (det fanns inga platser i byn). Det finns ingen cykelväg dit och bilarna kör fort (det är 70 en stor del av vägen), så att cykla känns inte som ett alternativ... Att åka buss är inte heller en möjlighet... Eller tror ni att chauffören skulle säga "Jajjemensan, inga probs!" ifall jag skulle säga "Åh! Kan du vänta här en kvart eller så..? Jag ska bara lämna av lillstumpan på dagis..."? Ifall han mot förmodan skulle säga det, tror ni att de andra passagerarna då skulle säga "Jippii! Vi väntar så gärna!"? Nä, jag tror inte heller det...

Nu är det dock så förträffligt att jag, trots viss otur, även har väldigt tur! Jag är nämligen så lyckosam att jag har världens bästa svärmor! Denna vecka får jag låna hennes bil, så att jag kan felsöka min egen i lugn och ro! Kan ni tänka er så bra det känns! Så himla gullig hon är, alltså! Nu hoppas jag bara att det inte är något stort och kostsamt fel som Saabrina har... Usch! Varför är det så att alla utgifter alltid kommer då man har minst kosing? Är det för att det svarta hålet i plånkan suger åt sig räkningar på något mystiskt sätt..?

Nä! Nu ska jag tänka på något trevligare! Som exempelvis dessa fina skålar och pajform, som jag fick av mamma igår:

Vi blev ju bjudna på middag hos mina päron, vilket gjorde att jag och C hann klart allt vi hade tänkt med målningen. Nu är vi alltså färdiga för i år! Vi måste på med ett varv till, men det får bli nästa år det!

Nog om detta! Nu ska jag ut på en liten joggingtur, för efter allt bilstrul är det vad jag hinner med idag innan det är dags att hämta upp lilla E igen... Jag kör såklart med det senaste modet då jag är ute och motionerar: Urtvättade ful-sladdriga mjukisbrallor med en massa målarfärg på! Det ni!

Nu blev ni allt avis, va?

 

Fiskmås och livscoach

Det finns stunder då jag tänker att C inte alls förstår mig. Det finns tillfällen då jag tänker "Eeh..?" och tittar på honom som att han var en fiskmås, särskilt då han drar något dåligt farfars-skämt, som han sedan skrattar åt i två timmar trots att det var pinsamt dåligt...

*Fiskmås-farfars-skämt*

Ibland tänker jag att våra hjärnor är på olika våglängder, helt enkelt. Det här är okej att säga, för jag vet att han, med all rätt, tänker likadant om mig ibland. Vissa dagar går vår kommunikation åt skogen, där den sedan stannar för att plocka blommor eller svamp eller kissa på ett träd... Ja, vad vet jag egentligen om vad den gör där, men åt skogen går den iallafall.

Sedan finns det stunder då C förstår mig bättre än vad jag själv förstår mig. Igår, till exempel, var han min livscoach. Jag har lite kasst självförtroende för tillfället och har lite svårt att se positivt på mig själv. Det känns som att jag är korkad och att jag bara gör en massa tokigheter hela tiden... För att säga sanningen så känner jag mig som en fiskmås: Tomma stirrande ögon bakom vilka den enda verksamhet som sker kretsar kring choklad (ja, jag är en klyscha: choklad blir det då jag är lite nere). Igår kväll lade jag mig alltså på (terapi-) soffan och berättade för C hur det känns just nu och han sa så många kloka saker och coachade mig så bra att jag nästan trodde att han skulle skicka en räkning efteråt (få inga idéer nu, C! Det blir ju du som får betala den).

Det är det som gör att jag älskar denne karl så mycket: Han överraskar mig ständigt! Trots att jag vid detta laget borde förvänta mig att han ska komma med klokheter ibland, så blir jag alltid fascinerad då han säger precis rätt saker och låter som att han har gjort en doktorsavhandling i Piritta-förståelse. Så idag känns det lite bättre, faktiskt! Och vet ni vad: Jag har lite jobb på gång snart! Det är ju hur fantastiskt som helst! Något måste jag alltså ha gjort rätt också... Ja, förutom att gifta mig med den nämnda coachen och skapat en liten ängel tillsammans med honom, förstås! Det är ju det smartaste draget jag någonsin gjort!

Flugskit

Tvättade utsidan av fönstren ikväll... Känner mig massor av duktig! Att det är insidan som räknas stämmer faktiskt inte då det kommer till fönster... Men den räknas lika mycket som utsidan, vilket innebär att jobb kvarstår.

...Jag kanske ska tillägga att jag har haft en hel del att göra under dagen och att jag därför fick tidsbrist. Jag har bland annat hunnit med att fika hos min vän Emma. Kan ju annars låta lite dystert med "Kära dagbok. Idag tvättade jag utsidan på fönstren".

Hur som helst: Det verkar som att en och annan fluga känt hur semestermagen vridit om då de suttit och solat på rutan. Varför de väljer att sitta där är en bra fråga, för bara något stenkast från vårt hus finns ju massor med trevlig koskit, hästskit, hundskit... Ja, det finns helt enkelt en hel del trevlig skit för en fluga att semestra i... Iallafall, så har ett flertal flygfän varit och gjort nummer två på våra rutor och medan jag skrubbade bort dessa mysiga små prickar (självklart med läckande handskar vars undermåliga hållbarhet först upptäcktes då jobbet var gjort), så kom jag att tänka på min farmor. Inte för att jag allmänt associerar henne med sådant, utan på grund av något som en av min pappas kusiner berättade:

Kusinen hade införskaffat ett par ursnygga solbrillor att glänsa i och hade vid något tillfälle lämnat ifrån sig dessa på ett bord. Det var riktiga bling bling-glajjer och i hörnet på ett av glasen fanns en liten diamant för att pimpa till dem lite extra. Då kusinen återvände till bordet för att hämta brillorna satt min farmor där. Hon har nedsatt syn, min farmor, men hade upptäckt glasögonen och tagit sig en närmare titt på dem.
"Vilka fina solglasögon du har! " sa hon berömmande då kusinen stegade fram och lyfte upp sina brillor, "det var dock en flugskit på ett av glasen, som jag skrapade bort! "
Kusinen, med en svag oroskänsla, tog sig då en titt på det nämnda glaset och upptäckte att diamanten var borta. Kusinen upplyste härvid farmor om hennes misstag, varpå gumman konstaterade att "jag tyckte väl att det var en seg skit som inte ville komma loss!"

Härmed kan vi alltså konstatera att det inte alltid är insidan som räknas, samt att den enes skit är den andres diamant.

Jämställdhet

Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen... Samtidigt upphör jag aldrig att förvånas över en del saker... Som exempelvis att tjejer och killar fortfarande förväntas vara på ett visst sätt redan som små.

Min lilla tjej älskar bebisar. Hon leker hela tiden att hon är en bebis och att alla gosedjuren är bebisar (hon är inte lika förtjust i sina dockor som i sina gosedjur). "Åh!" säger en del då, "där ser man att tjejer föds med modersinstinkten". Sedan ignorerar de totalt att hon leker med traktorer och kör omkring i sin leksaksbil, att hon är fascinerad av allehanda borrmaskiner och verktyg, att hon alltid ber om att få åka med då C kör traktor, att hon vill se på då sopbilen kommer, att hon vill veta hur myror smakar... Ja, det finns mycket som hon är fascinerad av, den lilla krabaten... Hon är så nyfiken på livet och allt som har med det att göra, men det folk lägger märke till är att hon är intresserad av bebisar (som för tillfället florerar i ett stort antal i hennes närmsta omgivning och därmed är en naturlig källa till kuriositet och fascination). Sådant kan störa mig en aning. Jag vill inte att hon får en stämpel med en rosa rosett där det står "flicka". Jag vill att hon ska ses som den unika individ hon är, med alla hennes underbara egenskaper.

Könsstereotypa föreställningar finns överallt. De följer en vart man än går. Det kan röra sig om små vardagliga antaganden... Ett exempel: Jag blev less på att det inte gick att köra vagnen på de oplogade vägarna i byn och designade en lösning där jag förvandlade bob-skidor till medar. Kommentaren: "Jaha... Är det C som har suttit vid ritbordet?". Va?! Varför ska man anta en sån grej: Vet inte alla att en hjärna även ingår i den kvinnliga anatomin?

Det görs antaganden om allt möjligt, såsom att kvinnor talar i gåtor och exempelvis säger "det skulle vara trevligt om du kunde ta ut soporna någon gång", varpå mannen antas vara helt oförstående och säga "okej... Jag ska göra det" utan att förstå att någon gång betyder nu, varpå kvinnan antas sura utan att berätta att hon är arg för att han inte tar ut soporna trots att hon så tydligt bett om detta. Alla skrattar i samförstånd då det pratas om sådana könsskillnader, men jag ställer mig oförstående till sådant snack. Om jag vill att C ska ta ut soporna nu, så säger jag "kan du vara snäll och ta ut soporna...nu?". Om han inte gör det så tar jag ut dem själv, varpå jag kanske säger att jag är less på att alltid vara den som tar ut dem och därför skulle uppskatta om även han höll koll i fortsättningen. Och vet ni vad: Han förstår precis vad jag säger. Ingen tolk behöver hyras in. Nästa gång soporna stinker tar han ut dem. Samma gäller förstås i omvänd ordning, ifall det är något som stör honom.

Fler exempel på konstiga icke-jämställda kommentarer:

(En granne)

(En kompis till C)

Nä, vi må ha kommit långt i jämställdhetsfrågor, men jämställda är vi ännu inte. Något som glädjer mig är att jag får leva i ett jämställt förhållande, där vi delar på såväl ansvar och arbete som glädjeämnen och skratt. Vi har olika kön, vilket råkar vara passade då vi har en sådan läggning, men det är de unika individerna som lever med varandra; inte könen (nu fick jag förstås en bild i huvudet om hur det skulle se ut...).

Hjärnans oförutsägbara siesta-tid.

Som jag nämnt tidigare har jag en sneaky hjärna. Ibland (särskilt om jag sovit alldeles för lite), så tar min hjärna oannonserade siestor. Den ser det tydligen som en arbetsförmån att ta ut dessa små vilostunder då det passar för den (och det är inte alltid så passande för mig). Jag har märkt samma symptom hos andra i min omgivning, så jag vet att detta inte är ett helt ovanligt fenomen. Dock är det störande som tusan!

 Vad som händer är att hjärnan plötsligt bestämmer sig för att vila ett tag och sätter igång en autopilot som ska ge ett intryck av att hjärnan fortfarande är kvar och är aktiv (men den är nog en prototyp, den där autopiloten, för den är långt ifrån välfungerande). Under autopilot-läget fortsätter jag att göra det jag gjort innan, men utan att vara medverkande tankemässigt. Exempelvis kan det röra sig om att fortsätta "föra ett samtal" med någon utan att faktiskt medverka i det. Detta har hänt mig ett flertal gånger den senaste tiden.

Som sagt, så är autopiloten ett projekt under konstruktion och blir också väldigt lätt avslöjat som den bluff det är. Alternativt kan den som man för en konversation med börja anse att man är en idiot.

Hur som helst så är det inte okej att hjärnan gör på det här sättet! Men det är ju inte så att jag kan sparka ut den och leta efter en annan. Ojoj! Tänk att ha igång den där förbenade autopiloten under tiden man letar efter en ersättar-hjärna! Förstå vad den skulle ställa till det för en! Näe, det är bara att försöka få mer sömn och ta hjärnan i kragen nästa gång den försöker smita iväg på en liten tupplur!

Toalock och tandkrämstuber

Måste bara få ifrågasätta en grej... Sen ska jag plugga igen! Jag lovar! Men alltså, det här med att folk blir upprörda över att toalettlocket är uppfällt och att tandkrämstuben är klämd på mitten istället för längst bak... Vad är grejen med det? Jag har aldrig förstått det. Man måste väl ändå vara väldigt trött (eller full) om man råkar sätta sig på den kalla porslinsringen..? Det syns ju att ringen är uppfälld, ju! Och det här med tuben... Det blir väl inte avsevärt mycket svårare att klämma fram krämen på "rätt sätt" trots att någon har klämt på fel sätt? Om dessa två företeelser är det som stör mest i ett parförhållande så har man det hyfsat bra ändå!

Bikinikropp?

Läste en uppdatering på Facebook där termen "bikinikropp" ifrågasattes. Och visst är det en konstig benämning. Det krävs väl inte så mycket för att komma i en bikini... Eller?

Vårkänslor

Det regnar ute. Det är helt okej, förutom att mina joggingstråk blir till lervälling och snöblask... Men det handlar om en kort period! Snart är det barmark igen! *Längtar!!* Jag älskar våren med bäckar som porlar och liv som spirar!

Redan nu har våren börjat inverka på mitt känsloliv, för trots att jag har en del issues med framtidspanik och 30-årskris, så känner jag hur det spritter av glädje inombords! Den spralliga tönten, som med strumpbyxor på huvudet och sugrör i näsan fuldansar till sin egen version av "I like to move it" är tillbaka. Jag gillar henne och jag har saknat henne! Allt blir så mycket trevligare när hon är närvarande! Det blir mindre tjat om oväsentligheter och mycket mer bus och skratt. Jag känner mig även nykär igen! Och vi har så trevligt, jag och C! Det är som det var från början igen! Vilken tur att vi inte gav upp då det kändes mörkt!

 Eftersom det känns som att sommaren är på intåg blev jag tvungen att inhandla en sommardoft. Bara en sån liten förändring, som en ny parfym, kan göra att man känner sig som en ny människa!

Ny period: Ny doft!

Skit

Igår då jag joggade var vägen väldigt dålig. Där traktorer gjort djupa fåror i leran sjönk skorna ner så de sögs fast i gyttjan. Det gällde med andra ord att välja var man satte ner fötterna.

Jag valde att hålla mig till mitten. Plötsligt var där en lång rad med högar bestående av hästavföring. Jag parerade förstås åt sidan. Där möttes jag av tio högar hundbajs prydligt uppradade efter varandra. Jag studs-trippade på tå mellan högarna i mitten, över till den andra sidan: Hundbajs. In mot mitten igen: Hästavföring under skon.

Vad kan vi lära av detta?

-Jo, att ibland är det bara så att hur man än gör så får man skit! 

Lite så känns det just för tillfället. Jag har svårt att se hästen bakom fåglarna i skogen... Eller var det "gropen som grävs av den som kastar svin"..?

I sådana här stunder gäller det att komma ihåg är att även denna väg kommer att torka så småningom. Det kommer en tid då det blir enklare att parera mellan högar av skit!

Two down, three to go!

Iiih! En ilning går genom magen, svetten pärlar sig och fingret darrar lite då jag klickar på "lämna in" för två examinationsuppgifter (det görs via webben denna gång). Nu börjar den långa väntan på domen: Har jag tänkt ungefär som de vill att jag ska tänka eller helt åt sjumilaskogen?

Det är ett steg åt rätt riktning iallafall, att ha lämnat in dem i tid! Two down, three to go! Heja jag!

Jag vann över min hjärna!

Hur gick det här till?! Min hjärna har gjort allt i sin makt för att lura mig till att göra annat än skoluppgifter (den är en sneaky liten sak, den där!). Trots detta har jag på något sätt lyckats knåpa ihop de två första examinationsuppgifterna för den ena kursen (jag går två kurser parallellt)! Underbart! Jag vann över min hjärna! Sen har jag ingen aning om vad lärarna förväntar sig, men det verkar jag inte vara ensam om. Det känns alltid så skönt att veta att man inte är ensam om saker!

Pluggande-mamma-metoden

Nu börjar sommaren närma sig, vilket innebär att man snart inte kan gömma sig bakom ylletröjor och täckbyxor längre. Alltså är det dags att börja leva lite sundare. Det har börjat bra för mig (är inne på andra dagen utan kakor och snarr nu). Alla gör olika när de lever sundare och det finns mängder av olika dieter som ska göra underverk. Jag för min del skulle aldrig orka med att följa någon strikt mathållning. Mat är enligt mig ett av livets goda ting och en massa begränsningar skulle bara göra mig olycklig. Däremot tror jag inte att en överdriven sockerkonsumtion är bra för någon, så det är något jag kämpar med att dra ner på. Jag har ingen övervikt att brottas med, men vill försöka komma i lite bättre form och få bort de extrakilon som slagit följe med mig efter att jag slutade snusa. Så för alla som vill joina mig i strävan efter sommarformen, här är

Pluggande-mamma-metoden:

* Undvik halvfabrikat och snabbmat (men vill du ha en pizza på helgen: ät en pizza. Det är dock trevligare och billigare att baka egen)

* Träna då tid finns (och det finns alltid tid för en liten joggingtur! ...Jo, det finns det visst det!)

* All rörelse är bättre än att sitta stilla, så ställ dig upp ibland om du sitter mycket.

* Ta trapporna istället för hissen och parkera på den billigare parkeringen lite längre bort

* Om du (som jag) inte känner att tiden räcker till för gym: gör några styrkeövningar hemma ibland

* Ät snarr på helgen, inte under veckan (och försök se till att det blir max två dagar)

* Då du fikar på stan: Ta en macka istället för kaka (om du inte håller på att dööö av sug efter ett wienerbröd. Ta då ett wienerbröd, för guds skull! Men försök att bara ta ett)

* Om du har barn: Bara att gratulera! Då får du ju automatiskt en massa vardagsmotion!

Så! Enkelt va?! Nu ska shortsen få se att de inte kan räkna med semester i sommar!

Påsk!!

Nu är påsken här!

Fina grejer hittades i tvättstugan! ;)

Jippi! Oavsett om man vill eller inte känner man ett visst nytt hopp spira inombords. Jag fick dåliga nyheter igår gällande jobb, vilket gjorde mig riktigt besviken (låt oss bara säga att ett halvt löfte bröts). Nu har jag dock fattat ett beslut om en grej som jag har funderat fram och tillbaka om (även det jobbrelaterat). Det känns som en otrolig lättnad att ha bestämt sig! Allting brukar ju ordna sig i slutändan!

Påskpynt! (Väntar bara på att videkissarna ska kika fram).

Denna dag har börjat på ett mysigt sätt då lilla E vaknade kl. 05:15. Jag är faktiskt inte ironisk nu. Det var jättemysigt, för hon var på så trevligt humör och vi fick en lång stund tillsammans på morgonen.

"Kom här nu, mamma!"

Jag känner mig på så bra humör idag! Igår kunde jag inte fokusera så bra på plugg efter det där beskedet, men idag ska jag göra grymma reflektioner i min hemtenta!

 

Konstruktiv feedback

Var i Umeå igår och medverkade i ett tre timmar långt gruppsamtal som fyllde mig (och de andra medverkande) med positiv energi. Konstruktiv feedback är något som alla borde ägna mer tid åt! Det är lätt att kritisera men det här med att vara konstruktiv i sin kritik är en... ja, konst, helt enkelt!

Något vi också bör bli bättre på är att berätta för andra vad vi uppskattar hos dem. Om jag tänker en bra tanke om någon brukar jag försöka säga det till denne. Ibland kan folk titta lite misstänksamt på en (särskilt om det handlar om en vilt främmande person), men oftast blir folk glada och lyser upp som solar. Det kan vara en liten sak, som att jag tycker att någon har en häftig frisyr eller cool mössa. "Alltså du", kan jag säga då, "Jag måste bara säga att jag diggar din mössa! Den är grym!" Det kan upplevas som ett egendomligt beteende här i Sverige (och Norrland) men jag gör det för min egen skull. Jag mår bra av att säga bra saker. Och jag tror att andra mår bra av att höra det, även om det är något så trivialt som en "häftig mössa". Det är en början iallafall! Det handlar om att synliggöra andra. Tänk dig själv att du sitter på bussen, lite småsur över att du inte hann äta frukost och att det är hål i socken du tagit på dig… Och så kommer någon och säger att han/hon har lagt märke till något positivt i din uppenbarelse. Då blir man ju på bättre humör, eller hur!

Ja, det är något att tänka på i alla fall… Igår kväll kände jag dock hur jag började må rätt kasst på grund av en annalkande förkylning. Jag önskade jättehårt, allt jag kunde, att lilla E skulle sova en hel natt. Och gissa vad hon gjorde? Hon sov en hel natt! Resultatet av detta är att jag känner mig mycket bättre idag! ”Jag vill tacka liiiveet”, som Arja Saijonmaa skulle sagt.

Nykomling

Har varit och hälsat på Fanny och hennes lilla dotter som är 10 veckor. Myys! Blir så nostalgisk och rörd då jag tänker att lilla E nyss var så liten... Så det blev ju en liten tår i ögat även idag :)

Nu tänker ni kanske att jag är en riktig grin-Olle... Och då tänker ni ganska rätt, för jag har nåt fel på mina tårkanaler (det känns iallafall bra att skylla på dem) som gör att jag får tårar i ögonen direkt jag får en känsla av något slag (vilket jag ofta får, eftersom jag är människa). Det kan också vara så att jag helt enkelt känner väldigt starka känslor som gör att det blir svårt att dölja dem... Ja, vad vet jag? Kan nog inte göra karriär som pokerproffs iallafall :)


Hur som helst: Nu ska jag och lilla E leka så det står härliga till! Trevlig helg på er alla!

Besök och det här med Tiden

Idag har jag haft besök av Ida och hennes lilla Elvis. Det var vääldigt länge sedan jag träffade Ida sist, så det var supertrevligt att de hälsade på! Nu när jag tänker på det, så känns det lite som att jag kör ett slags mantra med "det var väldigt länge sen sist" då jag pratar om folk jag träffat... Men jag tror att det är den här rackaren Tidens fel. Tiden är en liten illbatting som springer iväg så fort man gör något och sen när man ska få fatt den igen så tycks den alltid vara steget före... "Näänänäänänäänää!" retas den och gömmer sig bakom ett hörn. "Hihihi!" fnissar den då man tittar bakom hörnet och den har hunnit gömma sig någon annanstans.

Jasi! Det enda man kan göra är att acceptera att den är sådan och göra det bästa av situationen. En del försöker jaga ifatt Tiden hela sitt liv, vilket oftast bara resulterar i stress, sömnbrist och dålig livskvalité. Tricket är att hålla koll på ungefär vart den befinner sig samtidigt som man gör det man behöver göra och det man vill göra. Och det man inte hinner göra innan Tiden springer iväg igen får man helt enkelt göra senare... Eller strunta i, om det inte var viktigt (av någon anledning prioriterade man ju det sist).

Härlig dag!

C har haft grejer att fixa idag, så jag och lilla E har varit hemma på tu man hand under dagen. Vädret värmdes upp avsevärt då solen gnuggat sömnen ur ögonen, så vi passade på att ta en liten prommis.

Men vi såg förstås till att stanna upp då vi upptäckte något som var värt att betrakta en stund extra. Den här snöklumpen, exempelvis, var ju mycket intressant.

Vi kikade även på hästar och pekade på dem så att de skulle känna sig extra uttittade.

Sedan kom svärmor förbi med lite nya kläder till lilla E och vi passade på att bjuda på lite middag. Nu ska jag mysa ner mig bredvid maken i soffan en stund innan han ska iväg på spelning :)

Zombie-style?

Hälsade på min goda vän Madde igår kväll men åkte hem tidigt för att komma i säng i tid. Mina goda förberedelser till trots kunde jag inte somna förrän kl. 01:00 och lilla E vaknade kl. 06:00 (eller ja, hon vaknade flera gånger, men denna tid var det slutgiltig uppstigning). Jag borde ju egentligen vara en zombie nu, för sömnmönstret har inte varit det bästa denna månad, men faktum är att jag är förvånansvärt pigg. Kl. 08:30 idag hade jag hunnit med en joggintur (minus 20 ute: uppfriskande!), käkat frulle å duschat.

Det är äntligen lördag och nu när lillan sover och karln är ute på vift ska jag passa på och njuta av det jag suktat efter hela veckan: mina banan/punschpraliner som jag gjorde av en banankaka som blev kvaddad! Möms!

Det här med beroenden...

En eloge till mig, som har lyckats sluta snusa! 8:e februari blev jag less på att ha en sån onödig last och sa ”Nu räcker det, för bövelen!”. Jätteduktig är jag! Verkligen! Problemet är bara att jag fortfarande känner av det. Min hjärna signalerar om att något fattas och jag försöker leta efter något som kan tänkas passa in i det tomrum som min snuttefilt (snusen) har lämnat. Jag testar olika saker: ”Godis? Nähä… inte det… Men det var gott! Jag tar några fler, vettja! Hmm… Få se nu… En macka? Nähä… Okej… Chips? Nej. Jordnötter? Nej. Frukt? Nej. Men bakelse då?? Gott, fast…Raap! Nej, det var inte det heller…” Magen sväller efter allt testande, men inget känns riktigt rätt…

Så nu har jag en ny last: Allt som är ätbart (speciellt om det är socker i). Mycket bättre! Eller...?

Vågen visar på positiva siffror iallafall... Ja, om plus är positivt, alltså :) Denna vecka ska jag stå emot! Jag ska börja med att välja ut EN dag för att trycka karra, inte tre dagar som jag alltid annars anser att helgen består av (det är ju halva veckan, ju!). Lörsöndag är en dag, eller hur? :)

... Ja, ojoj! Vilka I-landsproblem man har alltså! :)