Jämställdhet

Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen... Samtidigt upphör jag aldrig att förvånas över en del saker... Som exempelvis att tjejer och killar fortfarande förväntas vara på ett visst sätt redan som små.

Min lilla tjej älskar bebisar. Hon leker hela tiden att hon är en bebis och att alla gosedjuren är bebisar (hon är inte lika förtjust i sina dockor som i sina gosedjur). "Åh!" säger en del då, "där ser man att tjejer föds med modersinstinkten". Sedan ignorerar de totalt att hon leker med traktorer och kör omkring i sin leksaksbil, att hon är fascinerad av allehanda borrmaskiner och verktyg, att hon alltid ber om att få åka med då C kör traktor, att hon vill se på då sopbilen kommer, att hon vill veta hur myror smakar... Ja, det finns mycket som hon är fascinerad av, den lilla krabaten... Hon är så nyfiken på livet och allt som har med det att göra, men det folk lägger märke till är att hon är intresserad av bebisar (som för tillfället florerar i ett stort antal i hennes närmsta omgivning och därmed är en naturlig källa till kuriositet och fascination). Sådant kan störa mig en aning. Jag vill inte att hon får en stämpel med en rosa rosett där det står "flicka". Jag vill att hon ska ses som den unika individ hon är, med alla hennes underbara egenskaper.

Könsstereotypa föreställningar finns överallt. De följer en vart man än går. Det kan röra sig om små vardagliga antaganden... Ett exempel: Jag blev less på att det inte gick att köra vagnen på de oplogade vägarna i byn och designade en lösning där jag förvandlade bob-skidor till medar. Kommentaren: "Jaha... Är det C som har suttit vid ritbordet?". Va?! Varför ska man anta en sån grej: Vet inte alla att en hjärna även ingår i den kvinnliga anatomin?

Det görs antaganden om allt möjligt, såsom att kvinnor talar i gåtor och exempelvis säger "det skulle vara trevligt om du kunde ta ut soporna någon gång", varpå mannen antas vara helt oförstående och säga "okej... Jag ska göra det" utan att förstå att någon gång betyder nu, varpå kvinnan antas sura utan att berätta att hon är arg för att han inte tar ut soporna trots att hon så tydligt bett om detta. Alla skrattar i samförstånd då det pratas om sådana könsskillnader, men jag ställer mig oförstående till sådant snack. Om jag vill att C ska ta ut soporna nu, så säger jag "kan du vara snäll och ta ut soporna...nu?". Om han inte gör det så tar jag ut dem själv, varpå jag kanske säger att jag är less på att alltid vara den som tar ut dem och därför skulle uppskatta om även han höll koll i fortsättningen. Och vet ni vad: Han förstår precis vad jag säger. Ingen tolk behöver hyras in. Nästa gång soporna stinker tar han ut dem. Samma gäller förstås i omvänd ordning, ifall det är något som stör honom.

Fler exempel på konstiga icke-jämställda kommentarer:

(En granne)

(En kompis till C)

Nä, vi må ha kommit långt i jämställdhetsfrågor, men jämställda är vi ännu inte. Något som glädjer mig är att jag får leva i ett jämställt förhållande, där vi delar på såväl ansvar och arbete som glädjeämnen och skratt. Vi har olika kön, vilket råkar vara passade då vi har en sådan läggning, men det är de unika individerna som lever med varandra; inte könen (nu fick jag förstås en bild i huvudet om hur det skulle se ut...).