Vi gillar olika?

Ja, vi pratar mycket om politik nu. Men det är svårt att låta bli, såhär efter valet. Jag har bland annat funderat lite över det här med "Vi gillar olika", som verkar vara tänkt som ett demonstrativt ställningstagande mot SD. Det är väl bra, men jag kan inte låta bli att vara lite kritisk mot vissa aspekter i det hela...

"Vi gillar olika", menar folk... Folk som till stor del består av medelklass-Svenssons som bor i medelklass-Svensson-områden med medelklass-Svenssons som umgängeskrets.

"Vi gillar olika!" (men vi bjuder aldrig in en främling i vårt hem).

På Facebook skriker de om att den som röstade på SD kan ta bort sig som vän omedelbums!!!

"Vi gillar olika!" (men avskyr dem som inte tänker som oss!).

Facebook-vännerna består till 90 procent av likasinnade medelklass-Svenssons.

"Vi gillar olika!" (men vet inte riktigt vad "olika" innefattar).

Jag kategoriserar mig själv som en (finsk) medelklass-Svensson. Jag är bekväm i min introverta tillvaro och blir misstänksam om en främling knackar på min dörr. Under mitt liv har jag haft få kontakter med andra kulturer, borträknat från de utlandsvistelser jag, som medelklass-Svensson, har haft förmånen att genomföra. För ungefär 10 månader sedan fick jag privilegiet att börja arbeta med ensamkommande barn. Jag har varit på ett stödboende samt ett boende för ungdomar som fått asyl och nu senast ett gruppboende för dem som fått permanent uppehållstillstånd.

Jag måste erkänna att jag hade en del förutfattade meningar innan jag började. Framförallt trodde jag att alla skulle vara traumatiserade och ha svårt att anpassa sig till den nya kulturen i ett land som är så annorlunda jämfört med hemlandet...

Jag hade fel.

De flesta visar inte upp några symptom på upplevda trauman, utan lever i nuet. De flesta gör sitt bästa för att integrera sig i det nya samhället och försöker lära sig svenska så fort som möjligt. De har planer på att lyckas få ett bättre liv här, än vad de hade haft möjlighet till i sina hemländer. Problemen de har, liknar till stor del de problem som många svenskfödda ungdomar har... Med undantag för att de saknar sin familj.

Sedan finns det ett specifikt bekymmer som skiljer dem från svenskfödda tonåringar: De har svårt att skaffa svenska kompisar. Oavsett om de går i en svensk klass eller inte, så uttrycker flera av dem en önskan om att kunna lära känna några svenska ungdomar. Det skulle bland annat bli enklare att lära sig tala bra svenska då, menar de. Det skulle även bidra till en bättre integrering i samhället.

"Vi gillar olika!" (men vi lär inte våra barn att öppna sina hem för nya bekantskaper).

Det här med att gilla olika är en jättebra idé.

Nu återstår bara att göra samma sak i praktiken, som i teorin.

Socialisering

Jag är (oftast) rätt bra på att socialisera. Jag kan stoltsera med en väl utvecklad förmåga att kunna ta första steget till konversation (-Hej hej!) och en outsinlig källa till samtalsämnen (-Vilket väder vi har, alltså! Har ni mycket snö hos er, eller? Vi har inte alls mycket snö där vi bor.. Men det är inte så mycket i stan, heller...).

Jag är (oftast) mycket social. Men sedan kommer jag alltid till den där punkten, den där då jag tar samtalsämnena till nästa nivå (-Ja  och du vet, då jag sover kan jag ju dregla ibland och då jag var liten var jag sängvätare, jo det var jag. Fram till 6-årsåldern. Det var ju som jobbigt, särskilt om man skulle sova över hos en kompis...). Den nästa nivån kommer ofta lite väl tätt inpå den första, dvs presentationsfasen, då de flesta andra ter sig lite avvaktande och håller sig till ytliga samtalsämnen.

Grejen är den, att jag har svårt att hejda mig själv i tid. Tanken om att sätta stopp för utläggen kommer då mundiarrèn redan satt igång. Sedan får jag ge mig själv ett förberående ögonkast i spegeln i efterhand (då det inte längre går att göra någonting åt saken) medan jag samtidigt får ge mig själv en urskuldande blick (det här momentet blir alltid lite klurigt, men jag har ju tränat länge). Sedan måste jag ta en brottningsmatch med Egot. Måste golva den skurken för att den försöker hävda att jag borde skämmas och ångra mig. Egot blir alltid omotiverat påverkat av sådant, som att jag skämmer ut oss båda genom att låta impulsiviteten få mycket större utrymme i våra liv än reflektiviteten.

Oftast vinner jag matchen och Egot får dra sig tillbaka med slokande öron och sätta kylpåsar på sina skadade delar. Men sedan kommer det stunder då Egot vinner och jag måste erkänna att jag gjort oss en stor orätt. Sådana gånger är det bara den förberående blicken som syns i spegeln. Som då jag berättat för den nya kollegan att jag har funderat på att tatuera in lilla E:s födelsedatum, för att sitt namn kan hon ju ändra,  varefter jag fått veta att kollegan har tatuerat in sina barns namn... Ja... Alltså... Det är klart... Det är ju ändå det namn de har fått... Som man har gett dem...

Nu undrar jag ifall det finns något sätt att få bukt med det hela. Kanske elektriska stötar kan vara något..? Ja, alltså, för att radera minnet på de som tvingats lyssna... Eller kanske det finns något enklare sätt..? Som en tidsmaskin, som jag kan släpa med mig överallt och använda för att åka bakåt i tiden och hindra mig själv från att sväva ut i samtalsvakuumet. Där har vi det: En tidsmaskin! Måste ta och konstruera en sådan asap!

Eller, så får jag lära mig att hantera min impulsivitet... Nä. Det blir så krångligt! En tidsmaskin får det bli!

Jämställdhet

Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen... Samtidigt upphör jag aldrig att förvånas över en del saker... Som exempelvis att tjejer och killar fortfarande förväntas vara på ett visst sätt redan som små.

Min lilla tjej älskar bebisar. Hon leker hela tiden att hon är en bebis och att alla gosedjuren är bebisar (hon är inte lika förtjust i sina dockor som i sina gosedjur). "Åh!" säger en del då, "där ser man att tjejer föds med modersinstinkten". Sedan ignorerar de totalt att hon leker med traktorer och kör omkring i sin leksaksbil, att hon är fascinerad av allehanda borrmaskiner och verktyg, att hon alltid ber om att få åka med då C kör traktor, att hon vill se på då sopbilen kommer, att hon vill veta hur myror smakar... Ja, det finns mycket som hon är fascinerad av, den lilla krabaten... Hon är så nyfiken på livet och allt som har med det att göra, men det folk lägger märke till är att hon är intresserad av bebisar (som för tillfället florerar i ett stort antal i hennes närmsta omgivning och därmed är en naturlig källa till kuriositet och fascination). Sådant kan störa mig en aning. Jag vill inte att hon får en stämpel med en rosa rosett där det står "flicka". Jag vill att hon ska ses som den unika individ hon är, med alla hennes underbara egenskaper.

Könsstereotypa föreställningar finns överallt. De följer en vart man än går. Det kan röra sig om små vardagliga antaganden... Ett exempel: Jag blev less på att det inte gick att köra vagnen på de oplogade vägarna i byn och designade en lösning där jag förvandlade bob-skidor till medar. Kommentaren: "Jaha... Är det C som har suttit vid ritbordet?". Va?! Varför ska man anta en sån grej: Vet inte alla att en hjärna även ingår i den kvinnliga anatomin?

Det görs antaganden om allt möjligt, såsom att kvinnor talar i gåtor och exempelvis säger "det skulle vara trevligt om du kunde ta ut soporna någon gång", varpå mannen antas vara helt oförstående och säga "okej... Jag ska göra det" utan att förstå att någon gång betyder nu, varpå kvinnan antas sura utan att berätta att hon är arg för att han inte tar ut soporna trots att hon så tydligt bett om detta. Alla skrattar i samförstånd då det pratas om sådana könsskillnader, men jag ställer mig oförstående till sådant snack. Om jag vill att C ska ta ut soporna nu, så säger jag "kan du vara snäll och ta ut soporna...nu?". Om han inte gör det så tar jag ut dem själv, varpå jag kanske säger att jag är less på att alltid vara den som tar ut dem och därför skulle uppskatta om även han höll koll i fortsättningen. Och vet ni vad: Han förstår precis vad jag säger. Ingen tolk behöver hyras in. Nästa gång soporna stinker tar han ut dem. Samma gäller förstås i omvänd ordning, ifall det är något som stör honom.

Fler exempel på konstiga icke-jämställda kommentarer:

(En granne)

(En kompis till C)

Nä, vi må ha kommit långt i jämställdhetsfrågor, men jämställda är vi ännu inte. Något som glädjer mig är att jag får leva i ett jämställt förhållande, där vi delar på såväl ansvar och arbete som glädjeämnen och skratt. Vi har olika kön, vilket råkar vara passade då vi har en sådan läggning, men det är de unika individerna som lever med varandra; inte könen (nu fick jag förstås en bild i huvudet om hur det skulle se ut...).

Livet: En musikal?

"Det är som skönt att lilla E:s liv verkar vara en musikal", säger svägerskan då vi strosar på stan... Och nog är det sant som det var sagt! Under den tid vi har fikat och gjort ärenden har hon sjungit flera egenpåhittade sånger, spontandansat med tjusiga snurr mitt i den fredagsstressade folkmassan, dansat och sjungit samtidigt medan svägerskan stannat för att prata med en kollega... Ja, det verkar helt enkelt som att hon har musik i öronen hela tiden och det är ju fantastiskt inspirerande! Jag blir sugen på att själv börja sjunga om allt jag är med om...

"Nuu skaa ja-aag börja med maateen! Den skaa serveras uppå faateen..."

Åh! Så trevligt allt blev helt plötsligt! Visst är det en regnbåge på himlen där borta..? (Jaha, okej, det var bara ett flottigt handavtryck på fönstret).

Jag måste börja spontandansa lite oftare (jag brukar begränsa mina fuldanser till speciella situationer, som när jag får riktigt goda nyheter eller om jag vill få C att tycka att jag är en fjant, för det är av någon anledning kul då han tycker det). Varför gör jag inte det för? Exakt när blev jag för gammal för att snurra runt i en dans till musik som bara jag hör mitt i rusningstrafiken? "Inte riktigt alla får i hagen" kanske en del skulle tänka, men vem bryr sig om det egentligen? Det är väl bättre att vara lite tokig och höra musik som ingen annan hör, än att gå med strömmen och stressa på som alla andra..?

Nä! Nästa gång ska jag joina den lilla musikalartisten, och visa henne att man inte behöver bli tråkig bara för att man blir vuxen!

Orchidé?

Vilken trevlig byafest det var igår, alltså! God mat, bra hålligång och trevliga människor. Det bästa av allt är att jag har fått sova hela natten: En mycket efterlängtad företeelse! 9,5 timmar av djup, härlig snark-tid! Det är grejer det!

Nu har vi njutit av en lång brunch, jag och C, och jag har inmundigat ett X antal koppar varmt kaffe (det har en tendens att hinna svalna mellan varven då lilla E är hemma, så detta känns väldigt lyxigt). Medan jag satt och sörplade på en av dessa koppar av svart guld drogs min blick till orchidén jag fick av chefen (det var sista dagen på mitt vikariat i fredags och jag fick en fin blomma som tack). Jag har, som tidigare påpekats, svarta fingrar då det kommer till skötsel av växter och jag har ingen aning om hur dessa blommor ska underhållas. Den är väldigt vacker, den här orchidén, och det bästa av allt: Den är rosa (min favvo-färg)! Så jag vill förstås hålla den vid liv så länge som möjligt... Får nog ta och googla lite på detta... För jag måste medge att jag har haft en helt annan tanke om vad en orchidé är... Som så många andra är jag ett inbitet Sagan om ringen-fan och en orchidé för mig är något som inte alltid är positivt...

En orch-idé...

En orchidé.

Tur att google finns!

Fönster till nya världar

En gammal lada vid lilla E:s dagis ramar in det bakomliggande landskapet som en levande tavla. Jag blir så sugen på att klättra genom fönstret för att se om jag kommer till en annan värld... Men det vore rätt trist (och pinsamt att förklara) om jag råkade riva sönder något under denna eskapad (och med tanke på ladans skick är det ganska troligt att jag skulle det) så jag har tyglat min nyfikenhet hittills.

Fönster till en annan dimension?

På tal om fönster till nya världar: Lilla E har börjat sova mellan oss i vår säng då hon vaknar på natten (det har hon vägrat förr)! Vi behöver alltså inte längre campa på en madrass i hennes rum varje natt! Det här är nästan större än... (Här ville jag klämma in en vitsig kommentar, men jag kunde inte komma på något. Det enda som ploppade upp var "större än färg-TV", och det är ju inte alls vitsigt). Större än stort: Väldigt stort, helt enkelt! Nu sover vi bättre, slipper få ryggont och mysfaktorn är superhög!

Toalock och tandkrämstuber

Måste bara få ifrågasätta en grej... Sen ska jag plugga igen! Jag lovar! Men alltså, det här med att folk blir upprörda över att toalettlocket är uppfällt och att tandkrämstuben är klämd på mitten istället för längst bak... Vad är grejen med det? Jag har aldrig förstått det. Man måste väl ändå vara väldigt trött (eller full) om man råkar sätta sig på den kalla porslinsringen..? Det syns ju att ringen är uppfälld, ju! Och det här med tuben... Det blir väl inte avsevärt mycket svårare att klämma fram krämen på "rätt sätt" trots att någon har klämt på fel sätt? Om dessa två företeelser är det som stör mest i ett parförhållande så har man det hyfsat bra ändå!

Hockeytider

Det är hockey som gäller nu. Skellefteå mot Luleå: Norrland mot Norrland. Spänningen är olidlig och varje invånare i schtaan har ett hjärta som stolt pumpar runt gul-svart blod i ådrorna. Att tala om något annat är lite av en omöjlighet för tillfället. Det är endast jag och en handfull andra  halvskamsna individer som har fräckheten att erkänna att vi inte sett de första matcherna i finalen och inte bryr oss så mycket om saken över huvud taget (kan hända att jag kollar in den avgörande matchen för underhållnings skull).

 Som fenomen är det dock mycket intressant: Människor samlas kring något som tillskrivs ett mycket högt symboliskt värde. Känslor kopplas till det hela och det blir legitimt för vem som helst att vråla av ilska och drämma nävarna i bordet så att chipsen studsar upp från skålen (för det ska vara chips med i bilden då man ser på hockey hemma i soffan. Öl också. Chips och öl). Alla får vara deppiga dagen efter en dålig match utan omgivningens ifrågasättande och alla får sprudla av manisk glädje då det går bra. Det blir personligt. Hockeyn handlar plötsligt om dig och mig, då det är vår stad som är med och spelar om äran. Det stickas gul-svarta mössor, halsdukar och vantar, det beställs matchtröjor, det tapetseras med lagets emblem, det bakas tårtor med skridskor på etc, etc.

För min del tycker jag att det är roande att se på det hela från ett utifrån-perspektiv. Det är underbart att så många kan finna en gemensam grund. Jag blir lite rörd över den sammansvetsande egenskapen som denna sport kan ha på en stads invånare. Skell-hell är plötsligt ingen "skitstad" att bo i, tvärtom: Det är en stad att vara stolt över. Personligen tycker jag att det är en väldigt bra stad att bo i av många anledningar. Jag önskar bara att det fanns fler saker som kunde skapa samma engagemang och kollektiva glädje hos befolkningen som hockey... Tills vidare nöjer jag mig med att glädjas tillsammans med alla andra, så:

Heja Skell! Heja alla mysiga människor som bor här och är stolta över sitt hockeylag, symbolen för den stad alla egentligen trivs ganska bra i! Heja att vi får vara stolta utan att någon ifrågasätter!

Älven en solig vårvinterdag: En av anledningarna till att Skellefteå är ett bra ställe att bo på.

Tankemönster

Jag är mina egna bojor

som håller mig själv tillbaka.

Jag väljer själv mina steg,

att förneka eller bejaka.

Du kan inte finnas

om jag dig ej väljer.

Du är en illusion,

luft som jag sväljer.

Med reflekterande inre

kan allt av sådan sort

med sinnenas kraft

bara väljas bort.

Ibland kräver det mer

än jag i stunden har att ge,

men med en ny dags krafter

kan reinkarnationer ske.

(Och idag väljer jag endast bra, goda och konstruktiva tankar!)

Livet är en dans på rosor

Det där talesättet, ni vet: ”Livet är inte alltid en dans på rosor”… Det har jag aldrig riktigt förstått. För det är ju just vad det är. Livet är en dans på rosor och ibland trampar vi på vassa taggar. Det är vid dessa tillfällen vi behöver någon som hjälper oss att få ut taggen från foten, en som stödjer oss då det gör för ont att gå själv.

Ibland vissnar rosorna så att allting verkar trist och grått. Det vi måste komma ihåg är att ta vara på den tid då rosorna slår ut i blom, för även efter en lång tids vissenhet blommar de åter och doftar. Det gäller att även dela dessa stunder med den som funnits där vid svåra stunder.

Så nu dansar vi, mina vänner! Nu dansar vi, mina älskade! För vi måste ju våga dansa även om det kan finnas taggar därunder. Det är ju det livet också handlar om!

Ny vinkel

På väg hem från Umeå i måndags stannade bussen i rödljusen i stan. Jag tittade ut genom fönstret och såg detta. Har aldrig tänkt på det förr, men byggnaden har som en spännande arkitektur med det gröna fönstret och vinklarna. Det är väl så att vi ibland behöver stanna upp och se på saker från andra vinklar för att upptäcka nya detaljer i det vi har omkring oss!

Konstruktiv feedback

Var i Umeå igår och medverkade i ett tre timmar långt gruppsamtal som fyllde mig (och de andra medverkande) med positiv energi. Konstruktiv feedback är något som alla borde ägna mer tid åt! Det är lätt att kritisera men det här med att vara konstruktiv i sin kritik är en... ja, konst, helt enkelt!

Något vi också bör bli bättre på är att berätta för andra vad vi uppskattar hos dem. Om jag tänker en bra tanke om någon brukar jag försöka säga det till denne. Ibland kan folk titta lite misstänksamt på en (särskilt om det handlar om en vilt främmande person), men oftast blir folk glada och lyser upp som solar. Det kan vara en liten sak, som att jag tycker att någon har en häftig frisyr eller cool mössa. "Alltså du", kan jag säga då, "Jag måste bara säga att jag diggar din mössa! Den är grym!" Det kan upplevas som ett egendomligt beteende här i Sverige (och Norrland) men jag gör det för min egen skull. Jag mår bra av att säga bra saker. Och jag tror att andra mår bra av att höra det, även om det är något så trivialt som en "häftig mössa". Det är en början iallafall! Det handlar om att synliggöra andra. Tänk dig själv att du sitter på bussen, lite småsur över att du inte hann äta frukost och att det är hål i socken du tagit på dig… Och så kommer någon och säger att han/hon har lagt märke till något positivt i din uppenbarelse. Då blir man ju på bättre humör, eller hur!

Ja, det är något att tänka på i alla fall… Igår kväll kände jag dock hur jag började må rätt kasst på grund av en annalkande förkylning. Jag önskade jättehårt, allt jag kunde, att lilla E skulle sova en hel natt. Och gissa vad hon gjorde? Hon sov en hel natt! Resultatet av detta är att jag känner mig mycket bättre idag! ”Jag vill tacka liiiveet”, som Arja Saijonmaa skulle sagt.

Söndag och inte bakis

Det är söndag och jag är inte bakis. Detta hade varit ett mer ovanligt scenario för 2,5 år sedan. Då hände det rätt ofta att man var ute i schwängen å svepte några glas på lördagkvällen. Något har dock hänt nu, som gör att jag inte uppskattar festandet på samma sätt. Det som har hänt är att mitt liv fått en ny prio: En annan människas liv. En fantastisk liten varelses uppväxt och livsvillkor ligger i mina händer. Att må dåligt på grund av något jag kunde ha valt bort, och därför inte kunna hänga med i hennes tempo, är inte ett alternativ för mig.

Denna förändring har såklart påverkat mitt umgängesmönster. Jag har tappat kontakten med många av de festprissar jag umgicks med så mycket förut… Men jag är lika rolig nykter som onykter och de som inte fattar det är inte värda att slösa energi på!  Att bli mamma visar de sanna ansiktena av folk man har runt omkring sig och de vänskapsband som var starka förut har blivit ännu starkare nu. Riktiga vänner behöver inget vinglas i handen för att kunna skratta åt varandras dåliga skämt. Riktig vänskap kräver inget discodunk i bakgrunden för att våga säga hur mycket man tycker om varandra.

Äkta vänskap, mina vänner, är rikedom! Och jag känner mig som Joakim von Anka då jag vältrar mig i känslan av att vara så rik (med den skillnaden att jag inte kastar upp mina vänner i luften som han gör med sina pengar)! Jag är så tacksam över att få ha människor i mitt liv som ger mig värme och glädje genom att bara finnas till!

Denna lilla varelse är ännu inte medveten om hur många dörrar hon har öppnat i mitt hjärta och själ :)

Att se sig själv i ett nytt ljus

Pratade om ett eventuellt sommarjobb med en kvinna och hon sa att "som socionom är du egentligen överkvalificerad". Jag nickade och tänkte inte så mycket mer på saken... Förrän nu. Meningen ekade plötsligt i min morgonskalle (självklart höll jag på och försökte läsa en skolbok då detta eko distraherade mig). Jag är överkvalificerad!! Så underbart! Helt plötsligt växte jag i mitt eget anseende. Om jag hade en slips på mig nu skulle jag räta till den och sträcka upp hakan lite medan jag gjorde så. Om jag hade hängslen skulle jag dra ut dem lite med tummarna  för att sedan ge dem en liten sprätt. Jag har inga hängslen, så jag gör samma sak med bh-banden istället.

Detta förändrar ingenting i övrigt. Jag tycker fortfarande att jobbet verkar intressant, men jag själv känner mig upplyft. Jag är snart en högskoleutbildad socionom, vilket gör mig kvalificerad till vissa arbeten och överkvalificerad för de som jag var kvalificerad för innan jag påbörjade studierna. Jag känner mig... mer. Jag är något mer än det jag var tidigare.