Min vardag i norr

Min vardag i norr

fredag 30 augusti 2013

Grönt är skönt (?)

*Drip!* En liten snordroppe tog just chansen och hoppade basejump ner från min näsa. Härligt för den med lite frihet, jobbigt för mig att det finns mer av den varan i min snok... Förkylningar: Något oundvikligt på höstkanten,  men alltid lika jobbigt!

På tal om något grönt (fast det är egentligen genomskinligt, snoret, om jag ska vara ärlig. Det kändes bara som en bra övergång till nästa ämne), så är det så tursamt för mig att jag bor där jag bor! För på vägen till lilla E:s dagis är det någon som har ett angenämt problem: för mycket äpplen i trädgården. Detta har medfört att denne individ har kommit på en superbra lösning på sitt bekymmer: Försäljning av överskottet! Vid vägkanten står en liten handgjord skylt: "Äpplen 10:-". Dessa är färdigförpackade i påsar och det är bara för gemene man att lägga en slant i burken bredvid och plocka med sig en drös med frukt! Självklart vill jag ha! Vårt lilla nyplanterade träd producerade endast 5 äpplen (imponerande sådana, men ändå!) som lilla E slukade innan de ens hunnit fundera på ifall äpplet verkligen inte faller långt från trädet.

Det känns alltid bra att äta närproducerat och veta att frukten inte innehåller bekämpningsmedel! Så nu ska vi frossa i bläppe, jag och lilla E.

10 kronor för detta. Najs prajs!

torsdag 29 augusti 2013

Flugskit

Tvättade utsidan av fönstren ikväll... Känner mig massor av duktig! Att det är insidan som räknas stämmer faktiskt inte då det kommer till fönster... Men den räknas lika mycket som utsidan, vilket innebär att jobb kvarstår.

...Jag kanske ska tillägga att jag har haft en hel del att göra under dagen och att jag därför fick tidsbrist. Jag har bland annat hunnit med att fika hos min vän Emma. Kan ju annars låta lite dystert med "Kära dagbok. Idag tvättade jag utsidan på fönstren".

Hur som helst: Det verkar som att en och annan fluga känt hur semestermagen vridit om då de suttit och solat på rutan. Varför de väljer att sitta där är en bra fråga, för bara något stenkast från vårt hus finns ju massor med trevlig koskit, hästskit, hundskit... Ja, det finns helt enkelt en hel del trevlig skit för en fluga att semestra i... Iallafall, så har ett flertal flygfän varit och gjort nummer två på våra rutor och medan jag skrubbade bort dessa mysiga små prickar (självklart med läckande handskar vars undermåliga hållbarhet först upptäcktes då jobbet var gjort), så kom jag att tänka på min farmor. Inte för att jag allmänt associerar henne med sådant, utan på grund av något som en av min pappas kusiner berättade:

Kusinen hade införskaffat ett par ursnygga solbrillor att glänsa i och hade vid något tillfälle lämnat ifrån sig dessa på ett bord. Det var riktiga bling bling-glajjer och i hörnet på ett av glasen fanns en liten diamant för att pimpa till dem lite extra. Då kusinen återvände till bordet för att hämta brillorna satt min farmor där. Hon har nedsatt syn, min farmor, men hade upptäckt glasögonen och tagit sig en närmare titt på dem.
"Vilka fina solglasögon du har! " sa hon berömmande då kusinen stegade fram och lyfte upp sina brillor, "det var dock en flugskit på ett av glasen, som jag skrapade bort! "
Kusinen, med en svag oroskänsla, tog sig då en titt på det nämnda glaset och upptäckte att diamanten var borta. Kusinen upplyste härvid farmor om hennes misstag, varpå gumman konstaterade att "jag tyckte väl att det var en seg skit som inte ville komma loss!"

Härmed kan vi alltså konstatera att det inte alltid är insidan som räknas, samt att den enes skit är den andres diamant.

onsdag 28 augusti 2013

Typiskt!

Åh! Jag hatar när detta händer... Tur det finns vinylhandskar!
Nagelklipparen hoppade ner i toastolen... Hade jag skitiga naglar, tro..?

Rik

Jag må vara utan inkomst för tillfället, men jag känner mig rik ändå! Att inte ha ett arbete på dagarna innebär tid att spendera med personer jag annars inte hinner träffa så ofta. Känner mig så lyckligt lottad att få omges av sådana fantastiska människor!

tisdag 27 augusti 2013

Dörrvaktsbebisen


Jag letade och letade, men hittade ingen fin docka i leksaksaffären... Så jag tog den som var minst grotesk. Den visade sig vara en dörrvakts-bebis...
Oj oj! Bäst att passa sig. Den kanske är grinig på grund av komplex för sina man-boobs... Vi duger precis som vi är, dörrvaktsbebis. Glöm aldrig det!

måndag 26 augusti 2013

Jämställdhet

Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen... Samtidigt upphör jag aldrig att förvånas över en del saker... Som exempelvis att tjejer och killar fortfarande förväntas vara på ett visst sätt redan som små.

Min lilla tjej älskar bebisar. Hon leker hela tiden att hon är en bebis och att alla gosedjuren är bebisar (hon är inte lika förtjust i sina dockor som i sina gosedjur). "Åh!" säger en del då, "där ser man att tjejer föds med modersinstinkten". Sedan ignorerar de totalt att hon leker med traktorer och kör omkring i sin leksaksbil, att hon är fascinerad av allehanda borrmaskiner och verktyg, att hon alltid ber om att få åka med då C kör traktor, att hon vill se på då sopbilen kommer, att hon vill veta hur myror smakar... Ja, det finns mycket som hon är fascinerad av, den lilla krabaten... Hon är så nyfiken på livet och allt som har med det att göra, men det folk lägger märke till är att hon är intresserad av bebisar (som för tillfället florerar i ett stort antal i hennes närmsta omgivning och därmed är en naturlig källa till kuriositet och fascination). Sådant kan störa mig en aning. Jag vill inte att hon får en stämpel med en rosa rosett där det står "flicka". Jag vill att hon ska ses som den unika individ hon är, med alla hennes underbara egenskaper.

Könsstereotypa föreställningar finns överallt. De följer en vart man än går. Det kan röra sig om små vardagliga antaganden... Ett exempel: Jag blev less på att det inte gick att köra vagnen på de oplogade vägarna i byn och designade en lösning där jag förvandlade bob-skidor till medar. Kommentaren: "Jaha... Är det C som har suttit vid ritbordet?". Va?! Varför ska man anta en sån grej: Vet inte alla att en hjärna även ingår i den kvinnliga anatomin?

Det görs antaganden om allt möjligt, såsom att kvinnor talar i gåtor och exempelvis säger "det skulle vara trevligt om du kunde ta ut soporna någon gång", varpå mannen antas vara helt oförstående och säga "okej... Jag ska göra det" utan att förstå att någon gång betyder nu, varpå kvinnan antas sura utan att berätta att hon är arg för att han inte tar ut soporna trots att hon så tydligt bett om detta. Alla skrattar i samförstånd då det pratas om sådana könsskillnader, men jag ställer mig oförstående till sådant snack. Om jag vill att C ska ta ut soporna nu, så säger jag "kan du vara snäll och ta ut soporna...nu?". Om han inte gör det så tar jag ut dem själv, varpå jag kanske säger att jag är less på att alltid vara den som tar ut dem och därför skulle uppskatta om även han höll koll i fortsättningen. Och vet ni vad: Han förstår precis vad jag säger. Ingen tolk behöver hyras in. Nästa gång soporna stinker tar han ut dem. Samma gäller förstås i omvänd ordning, ifall det är något som stör honom.

Fler exempel på konstiga icke-jämställda kommentarer:
(En granne)

(En kompis till C)

Nä, vi må ha kommit långt i jämställdhetsfrågor, men jämställda är vi ännu inte. Något som glädjer mig är att jag får leva i ett jämställt förhållande, där vi delar på såväl ansvar och arbete som glädjeämnen och skratt. Vi har olika kön, vilket råkar vara passade då vi har en sådan läggning, men det är de unika individerna som lever med varandra; inte könen (nu fick jag förstås en bild i huvudet om hur det skulle se ut...).

Fields of gold

Det här med att vara arbetssökande är ju, som sagt, en lite jobbig grej på många sätt... Men jag måste medge att det även finns fördelar med det hela. En sådan fördel är att lilla E numer inte säger "Nä-e, mamma!" eller "Inte mamma. Pappa!" medan hon viftar med handen då jag försöker snåla till mig en kram. Det har gjort lite ont i mammahjärtat då hon har betett sig så när jag kommit hem från jobbet. Nu är det helt andra tongångar och mammahjärtat myser då vi får tid att leka och trivas.

I helgen har vi haft det riktigt trevligt. På lördagen var det dop och fastän att det för en del är oförståeligt varför man ska sitta stilla och lyssna då en man i klänning pratar och tvättar håret på bebisen, så gick det förvånansvärt smärtfritt. Jag och C framförde en låt (Mitt lilla barn) och jag glömde endast bort en textrad. Framgångsrikt, med andra ord.

Igår hade jag och lilla E en mamma-dotterdag och vi tog en lång promenad (för att en av oss skulle få sova och den andra skulle få njuta av en stunds stillhet och ro). Fälten har börjat gulna och då man går där i solskenet, bland gyllene åkrar, kan man ju inte låta bli att bli lite nostalgisk och börja nynna på låten Fields of gold. Hösten innebär inte bara att landskapet förändras. Den bär även med sig min lilla ängels andra födelsedag. Snart blir hon alltså två år, den lilla krabaten. Tänk vad tiden går! Jag är glad att vi får tid att umgås, bara jag och hon!

Fields of gold.
Mamma-och dottertid.

fredag 23 augusti 2013

Livet: En musikal?

"Det är som skönt att lilla E:s liv verkar vara en musikal", säger svägerskan då vi strosar på stan... Och nog är det sant som det var sagt! Under den tid vi har fikat och gjort ärenden har hon sjungit flera egenpåhittade sånger, spontandansat med tjusiga snurr mitt i den fredagsstressade folkmassan, dansat och sjungit samtidigt medan svägerskan stannat för att prata med en kollega... Ja, det verkar helt enkelt som att hon har musik i öronen hela tiden och det är ju fantastiskt inspirerande! Jag blir sugen på att själv börja sjunga om allt jag är med om...

"Nuu skaa ja-aag börja med maateen! Den skaa serveras uppå faateen..."

Åh! Så trevligt allt blev helt plötsligt! Visst är det en regnbåge på himlen där borta..? (Jaha, okej, det var bara ett flottigt handavtryck på fönstret).

Jag måste börja spontandansa lite oftare (jag brukar begränsa mina fuldanser till speciella situationer, som när jag får riktigt goda nyheter eller om jag vill få C att tycka att jag är en fjant, för det är av någon anledning kul då han tycker det). Varför gör jag inte det för? Exakt när blev jag för gammal för att snurra runt i en dans till musik som bara jag hör mitt i rusningstrafiken? "Inte riktigt alla får i hagen" kanske en del skulle tänka, men vem bryr sig om det egentligen? Det är väl bättre att vara lite tokig och höra musik som ingen annan hör, än att gå med strömmen och stressa på som alla andra..?

Nä! Nästa gång ska jag joina den lilla musikalartisten, och visa henne att man inte behöver bli tråkig bara för att man blir vuxen!

söndag 18 augusti 2013

Orchidé?

Vilken trevlig byafest det var igår, alltså! God mat, bra hålligång och trevliga människor. Det bästa av allt är att jag har fått sova hela natten: En mycket efterlängtad företeelse! 9,5 timmar av djup, härlig snark-tid! Det är grejer det!

Nu har vi njutit av en lång brunch, jag och C, och jag har inmundigat ett X antal koppar varmt kaffe (det har en tendens att hinna svalna mellan varven då lilla E är hemma, så detta känns väldigt lyxigt). Medan jag satt och sörplade på en av dessa koppar av svart guld drogs min blick till orchidén jag fick av chefen (det var sista dagen på mitt vikariat i fredags och jag fick en fin blomma som tack). Jag har, som tidigare påpekats, svarta fingrar då det kommer till skötsel av växter och jag har ingen aning om hur dessa blommor ska underhållas. Den är väldigt vacker, den här orchidén, och det bästa av allt: Den är rosa (min favvo-färg)! Så jag vill förstås hålla den vid liv så länge som möjligt... Får nog ta och googla lite på detta... För jag måste medge att jag har haft en helt annan tanke om vad en orchidé är... Som så många andra är jag ett inbitet Sagan om ringen-fan och en orchidé för mig är något som inte alltid är positivt...
En orch-idé...

En orchidé.
Tur att google finns!

lördag 17 augusti 2013

Lördag

Familjen Ranta har det trivsamt. Med Ghost snurrandes på vinylspelaren dansar vi, leker och kramas. Lilla E är på strålande humör och slänger omkring sina prylar samt gör allehanda cirkuskonster med tindrande ögon och lockarna spretandes åt alla håll. Jag och C kliar oss i håret och skägget (ifall ni blir fundersamma över saken, kan jag tillägga att det är C som står för skägg-kliandet. Själv har jag ännu inte fått några strån på hakan, men de kommer nog med åren) medan vi funderar över hur två vanliga människor kan skapa en liten ängel.
Ikväll vankas det byafest och såväl mammafrun som pappamannen planerar att dricka en bärs eller två denna tillställning till ära, så den lilla ängeln har en sovplats hos en lycklig farmor inatt. Det jag ser mest fram emot är dock inte maltdrycken och partystämningen, utan att få vakna senare än 05:30 imorgon! Aah! En hel natt med underbar sömn! *Längtar!*

fredag 16 augusti 2013

Baktankar inför helgen

Som den sockernarkoman jag är händer det ofta att jag säger att jag ska leva nyttigt under nästkommande helg, men då jag väl ska handla inför helgen kommer de: Baktankarna. Jag gör en lista som till synes ser harmlös ut: Ägg (nyttigt), mjöl (alltid bra att ha), smör (man måste ju steka grejerna i nåt), vispgrädde (man får lyxa till det med lite grädde i maten under helgen, eller hur?), kakao (ja, ehm.. det är ju inge socker i det, i alla fall), socker (ja…ehm… det är ju socker i det, ja…). Här borde jag ju kanske stanna upp och inse att jag har en baktanke med listan, men jag låtsas som ingenting och handlar ingredienserna visslandes på en dålig melodi (jag har blivit urusel på att vissla med åren, men alla bestyr blir lite mer oskyldiga om man visslar lite naivt, som ju alla vet).

Väl hemma sker det sedan per automatik (även här under ljud av luft som blåses ut ur en ihopsnörpt mun, gärna med huvudet lite på sned och uppåthöjda ögonbryn, för bästa effekt). Jag pratar om baktanken: Den omformas från tanke till handling. Slutprodukten: Bakverk (inte att förväxlas med bakvärk; något jag fick en gång då jag råkade backa in i ett bastuaggregat… Ajajaj!). Ja, ni kanske förstår att det inte går så bra med mina nyttiga helger, men det gör inte så mycket egentligen… För det ska va gött å leva… Och det är gött med bakverk!

Nu är det dock så, att jag har begränsat med tid att genomföra mästerkreationer på den fronten (på de flesta fronter, faktiskt… För jag har fullt upp med mitt livs största och bästa kreation: Lilla E). Därför har jag tagit fram ett vinnande koncept, något som inte tar någon tid alls att göra, aldrig misslyckas, känns lyxigt och smakar smaskens:

Kladdkakemuffins!

Okej, tänker ni, här har vi läst hela texten med dregel på tröjan och väntat på något revolutionerande i matväg… Och så slänger hon fram kladdkakemuffins! Men det är bättre än det låter! Istället för att göra en sedvanlig kladdkaka man skär bitar ur kan man göra små bakelser med grädde och bär, eller varför inte grädde, jordnötter och bitar av Plopp (smakar nästan som Snickers!). Fantasin sätter gränserna, men jag föredrar det enkla. Titta här så trevligt det blir:

Kladdkakemuffins med grädde och jordgubbar.

Kladdkakemuffins med grädde, jordnötter och bitar av Plopp.


För er som nu själva fick baktankar; här har ni receptet:

För 15-16 stycken kladdkakemuffins:

100g smör
2,5 dl socker
2 ägg
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk bakpulver
2 dl vetemjöl
4 msk kakao


Lägg ut 15-16 formar (det går bra med bullformar eller stora muffinsformar) på en plåt.

Smält smöret, rör ner socker och ägg, blanda de övriga ingredienserna och häll ner.

Klicka ut i formarna och grädda i 10 minuter, 200 grader.

torsdag 15 augusti 2013

Fest på en torsdag?

Jag tycker att det är jättetrevligt att kunna glädja andra och jag tycker att det är allmänt mysigt med djur (obs! Insekter, maskar och andra kryp räknas inte in i kategorin "djur" i detta fall). Med denna kombination av intressen i åtanke skulle man ju kunna tänka sig att jag blev glad när jag upptäckte att jag hade lyckats ställa till med en riktig brakfest för ett gäng fåglar såhär på morgonkvisten...

Men faktum är att jag upplevde det som en relativt enkel uppgift att hålla tillbaka glädjeskuttet då jag såg att påsen med matsopor som jag ställt utanför dörren hade förvandlats till en buffé för fjäderfän... Det är förstås en god sak att vårt hushållsavfall blev veckans höjdpunkt för någon annan... Det är bara det att jag inte riktigt uppskattar att mötas av omkringslängda matrester och en intressant vätskeblandning som läckt ut över bron då jag ska iväg till jobbet (anledningen till att jag ställde ut påsen på morgonen var att det osade grönt omkring den, ni vet sån där giftig urk-doft som letar sig upp i näsborrarna och sedan stannar kvar där resten av dagen... Det var saften bakom denna mustiga arom som hade letat sig ut). Jag hade en annan bild av vad termen "fågelmat" innefattar, om jag ska vara ärlig, men man lär så länge man lever.

Så dagen började med ett "menååh!" och det är min erfarenhet att ett "menååh!" på morgonkvisten brukar efterföljas av fler "menååh" under dagen. Men överraskande nog har jag klarat mig med några "öh... va?", som beror på att min hjärna är lite för trött för att orka vara igång hela dagen och tar sina beryktade power-naps med jämna mellanrum. Så i det stora hela är jag rätt nöjd, när allt kommer omkring.

...Men nöjdast är nog ändå fåglarna... Om de inte ligger och är bakis efter att ha käkat jästa äppelbitar å grejer, förstås... Jasi, fåglar! Vilka partydjur de är, alltså! Men fest på en torsdag..? Hur ska de palla med helgen?
Fåglarna hade festat till på vår bro. Nästa gång ska jag sätta upp en skylt med texten "Din mamma jobbar inte här, så städa upp efter dig!". Det brukar ju göra susen på varje arbetsplats iallafall (?)

måndag 12 augusti 2013

Puh!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Att vara småbarnsmamma borde räknas som en merit vid jobbansökan (faktum är att jag har med det som en punkt på mitt CV).

Ikväll har jag exempelvis under en timmes tid dammsugit, städat ihop lilla E:s prylar, ordnat upp skorna i hallen, tömt och fyllt diskmaskinen, torkat bord samt diskbänk, dammat smulorna från duken, kokat gröt åt lilla E, gjort henne i ordning för sängen, sjungit en gonattvisa och pussat gonatt... Det är ju rätt så effektivt, kan man tycka, men det som verkligen innebär en guldstjärna i meritlistan är att allt har utförts med lilla E som en nöjd och delaktig aktör. Det, mina vänner, är verkligen en utmaning! Om ni inte tror mig får ni gärna komma och testa själva!

...Va..? Tror ni att jag försöker få tag på gratis arbetskraft genom denna utmaning? Nää! Det skulle jag aldrig..! Okej, ni har genomskådat mig. Men det är faktiskt inte en enkel uppgift!
 
Nu förtjänar jag att ta mig en bit av grannfruns nybakade äppelkaka gjord på deras egna äpplen (ja, vi har världens bästa grannar)! Mums!
Varm, nybakt äppelkaka gjord på nyplockade äpplen... Tack, grannfrun!

torsdag 1 augusti 2013

Bad hair day

"Varför", frågar jag mig själv och frågan är välmotiverad, särskilt eftersom den varit vanligt förekommande i otaliga liknande tidigare situationer.

Vissa misstag gör jag endast en gång, såsom exempelvis att väja för småvilt på en blöt grusväg i hög hastighet (craschelibang) eller att äta kyckling på en ö i Thailand (craschelibang i magen). Sedan finns det misstag jag gör gång på gång utan att någonsin ta lärdom. Ett exempel på detta är min ovana att färga håret själv. Det blir sällan bra och jag får ofta ställa den i början nämnda frågan efter en kulör-session hemma i badrummet.

"Varför?" Svaret på denna frågeställning kan faktiskt skilja sig från en gång till en annan. Den här gången (igår) handlade det dock om den mest frekvent återkommande orsaken till att jag efteråt ifrågasätter mina handlingar: Impuls-styrd idioti. Denna företeelse är inte lätt att ta fasta på, för den kommer förklädd som en superbra idé.

Igår tyckte jag mig alltså få en superbra idé då jag bestämde mig för att "tvärfärga" håret klockan 22:30 på kvällen. Det finns ett flertal anledningar till att jag borde ha förstått att det handlade om en variant av impuls-styrd idioti. Exempelvis borde jag ha tänkt på att en verkligt god idé hade varit att hoppa i snarklådan och hinna sova så mycket som möjligt innan en arbetsdag. Jag kunde även ha bedömt stress-faktorn som en eventuell källa till felbedömning och slarv (för jag kände trots allt pressen att hinna i säng i någorlunda vettig tid).

Men nej: Jag lyssnade inte till några logiska rekommendationer, för min hjärna har en tendens att kasta sådana i soporna då de dyker upp i förslagslådan. Så nu är det dags för hatt-parad igen. Det är dock inte riktigt okej att ha huvudbonad på jobbet (skulle nog uppfattas som oprofessionellt), så jag fick spendera en stor del av morgonen med att försöka dölja mitt hår med mitt hår (en uppgift mycket svårare än man kan tro).

Jasi! I-landsproblemen fortsätter att frodas i min vardag. Det som är bra med sådana problem är att de oftast går att lösa. Med lite tur kan jag fixa barnvakt och åtgärda kalufs-katastrofen redan under helgen.



P.S. För er som undrar: Jag färgar håret själv för att jag inte har bra erfarenheter av frisör-färgning.