Familjehelg med ryggrads-skallningar

Jahapp... Vad har hänt sedan sist..? Tja... I fredags hade jag och lilla E besök av Madde och barnen. Det var trevligt, tyckte lilla E, fastän hon hade fullt sjå med att försvara sina leksaker igen. Varför vill man alltid leka med just den grejen som den andre har?

Lilla E funderar på ifall det finns någon leksak som är lika rolig som bilen, som lånats av lilla W. -Nej, det gör inte det. Den är awesome! Måste ha den!

Vad har mer hänt..? Jo, lilla E har lärt sig att det finns en lysknapp under smyglisten samt att man kan öppna överskåpen genom att ställa sig på köksbänken. Ja! Jag har längtat till denna dag. Dags att flytta upp mumin-muggarna till översta hyllan...

Tända, släcka, tända, släcka... Såå kul!

På fredag kväll besökte jag världens bästa syster och skvallrade lite (man får skvallra lite då man har en syster). Jag och lilla H (syrrans äldsta) tittade lite på Bamse och lilla H informerade mig om att hon brukar äta kusar, varpå jag informerade henne om att det anses vara en aning "blä", varpå hon satte punkt för diskussionen genom att konstatera att hon i alla fall brukar äta dem. Lilla K (syrrans minsting) var på strålande humör och jag blev sugen på att beställa en likadan glad bebis... Men sedan tänkte jag på de fyra första kolik-månaderna med lilla E och ångrade mig...

På lördag morgon vaknade jag och C med varsin portion huvudvärk efter att ha agerat bollplank åt lilla E hela natten. Hon var ovanligt generös med huvud-sparkar och ryggrads-skallningar, vilket får mig att misstänka att hon drömde om vedergällning för lånet av leksaker som skett under de senaste dagarna. Själv drömde jag om en större säng med skyddsnät i mitten. Efter att ha grymtat oss igenom förmiddagen blev vi bjudna på lunch i Svarttjärn hos C:s farsgubbe med familj. Svägerskan med familj var också där. På kvällen hade vi fullt upp, jag och C. Han hade nämligen köpt ett kilo lösviktsgodis och det är väldigt ansträngande att försöka trycka i sig allt. Puh!

Ett kilo godis: Tre kilo stundande övervikt?

På söndagen blev vi bjudna på middag hos C:s mamma och vi njöt av lyxen att få koppla av och äta gott (i lugn och ro!) medan hon såg till att lilla E var sysselsatt. Det är lyx, lyx, lyx! Det har varit en riktig familjehelg, med andra ord! Så mysigt!

Idag har jag sökt två jobb och nu funderar jag på att ge mig på en joggingtur... Jag har haft två jobbiga förkylningar som har avlöst varandra (är sjuk ovanligt ofta nuförtiden, vilket troligtvis beror på att jag inte utsätts för så mycket basilusker och därför inte har något vidare immunförsvar), och innan dess har jag haft problem med en höft (måste träna musklerna mer), så det har blivit väldigt lite motion på senaste. Nu börjar jag känna en ordentlig träningsabstinens, så det blir nog att trotsa regnmolnen och springa en liten runda.

En bra dag och "Om mitt kvällsfika var ett monster"

Ännu en trevlig dag tillsammans med lilla E! Jag passar på att njuta extra mycket av min tid med henne, för när som helst dyker säkert ett jobb upp och då kommer jag att sakna privilegiet att spendera dagarna tillsammans med denna lilla krabat! Vi har gått en promenad i det halvdassiga vädret samt svingat lite gunga igen (det är ett måste, tycker lilla E). Efter det har vi haft besök av Emma och hennes barn och nu är lilla E:s farmor här för att roa henne. Härliga tider! Själv passar jag på att tvätta lite... och uppdatera bloggen. Jag gjorde en tabbe igår och råkade ta bort ett inlägg som jag vill ha kvar, för att det är så himla vackert (varför går det inte att ta tillbax borttagna inlägg för, Blogger?? Alla kan ju göra misstag! Va?? Vavava??). Så jag lägger upp det här nedan. Inlägget hette Om mitt kvällsfika var ett monster och såg ut som följer:

Mitt kvällsfika:

Om mitt kvällsfika var ett monster som ett barn hade ritat:

:)

En helt vanlig höstdag

På väg till lekparken promenerar vi förbi hästhagen, jag och min lilla ängel. Vi stannar för att klappa en nyfiken polle på mulen. På väg upp för backen stannar vi igen, denna gång för att trampa på en svamp, trampeli svamp, varefter vi studerar fenomenet lite närmare. Efter att ha konstaterat att denna sak inte bör förtäras (frågan "inte äta svampen..?" följes av svaret "nä, den där svampen ska man inte äta" och punkt för samtalet sätts med ett "blä"), fortsätter vi till gungorna.

Hon kan gunga i evigheter, denna lilla varelse. Luften är kall men höstsolen skiner glatt genom de gulnande trädkronorna. Vi gungar och skrattar och jag blir domderad från den ena sidan till den andra. Det är svårt att bestämma sig för vilken sida som ger bäst resultat fartmässigt, tydligen. Jag har ingenting emot denna omväxling utan ler åt den lilla chefen och ger mer fart; "Wiii!". Efter ett tag är det dags för lite kana och sedan en titt på några buskar vid staketet. Denna gång blir lekparksvisiten ovanligt kort, för en av oss kommer på att hon inte klappade pollen nog mycket.

Vi vandrar tillbaka men stannar för att inspektera en hög med hundbajs. Det ska man inte heller äta och nu har vi båda lärt oss att det är "blä" och att man inte ska röra i det heller (framsteg!). Då vi känner att vi har pekat på exkremitetshögen nog länge och konstaterat att hundbajs är blä nog många gånger för att kunna känna oss fullt övertygade om saken,  vandrar vi hemåt för att titta på grannens kompost med en massa äpplen i samt dess tillhörande flugor och getingar.

Vi har inte varit ute en lång stund, men min själ känns uppfriskad till tusen och då pappa-mannens bil rullar fram på infarten känner jag mig så varm inombords att jag förväntar mig att de regndroppar som nu börjat falla ska förångas då de landar på min hud. "Min fantastiska lilla familj!" tänker jag och njuter av känslan att få vara en mamma-fru.

Äkta lycka kan beskrivas på många sätt, bland annat som en helt vanlig höstdag tillsammans med sina kära.

Lego-Transformers

Helgen som varit

Det har varit en trivsam helg. Jag och lilla E har bland annat varit i skogen och gjort trevliga upptäckter.

Vad gör du, lilla E..?

Jahaa! Nu förstår jag!

Blåbär! Det är grejer, det! De smakar fortfarande gott, trots att vi är långt inne i september månad. Höstskogen med sina mustiga dofter och eldiga färger är något väldigt speciellt (dessa kulörer syns dock inte på bilderna ovan, som togs i all hast med mobilkameran). Med lila händer och ansikten har vi strosat omkring mumsandes på bär och känt oss rika som få.

Rika kände vi oss även i lördags, då familjerna samlades för att fira den lilla blåbärsplockarens andra födelsedag. Ett tag satt jag mitt i sorlet medan två mammor tröstade sina smått upprörda bebisar (varav den ena sedan somnade och den andra fick mat och blev nöjd så in i norden), lilla E och kusin H bråkade om vem som skulle få hålla i moffas telefon och resten av de närvarande förde fem olika samtal på samma gång. Då myste jag inombords och tänkte att jag är lyckligt lottad som har en sådan familj! Det kändes bra att få bjuda dem på det fika som jag med livet som insats gjort i ordning; jag råkade nämligen slå mig själv på läppen med kaveln då jag skulle ta ner den från ett skåp (note to self: hitta ett lägre beläget förvaringsställe för detta farliga verktyg!).

Bullbaks-fläskläpp: Bättre än en lårkaka?

Det visade sig dock att jag hade haft lite väl optimistiska tankar om magarnas bottenlöshet, för det blev över en hel del fika (men de åt faktiskt upp halva tårtorna; en vanlig tårta med hallon och marsankräm samt en morotskaka med citronkrämsfyllning. Det var rätt bra jobbat, trots allt). Våra grannar fick ta emot resten av fikat (det känns som bra att överföra sina problem på andra på detta sätt).

Fika för ett kompani... Eller för familj och grannar. Pappa hade dessutom bakat ost-gifflar (i korgen med duk). Vilken duktig pappa man har!

Idag har vi tagit en liten sovmorgon, så det blir en kort dagis-dag för lilla E... Men jag är superglad över att hon har rätt att vara där i 15 timmar trots att jag är arbetssökande! Hon skulle klättra uppåt väggarna annars. Det känns riktigt kul att lämna av en nöjd liten krabat som med glada utrop springer in till de andra barnen och inom loppet av ett par sekunder är i full färd med att leka.

"...Hej då, lilla E..!" ropar jag efter henne och hon vänder sig om, ler och ger mig en slängkyss. Mammahjärtat myser. Tack, Sverige, för att vi får ha den barnomsorg som vi har!

Jobbsvammel

Men alltså! Vad är det med mig och min hjärna?! Blev uppringd angående en tjänst som jag sökt för ett tag sedan. De ville informera om löneläget och kolla ifall jag fortfarande var intresserad efter denna information... Jag är såklart intresserad, men nu är frågan: Är de fortfarande det efter detta samtal? Jag gjorde nog alla slags klavertramp som tänkas kan och fick det att låta som att jag var en förvirrad fjortis med noll koll på vad jag har sökt för slags tjänst... Så det blir nog inte aktuellt med en intervju, tyvärr... Jag skyller på kaffebristen (hade ännu inte hunnit få i mig dagens första köpp).

Trots att jag är smått irriterad på min hjärna som inte lyckades hålla sig i framkant under telefonsamtalet, så känner jag mig upplyft på grund av följande: Jag var intressant nog att komma ett steg vidare i rekryteringsprocessen, trots att jag tycker att det är superklurigt att skriva personliga brev! Detta ger mig hopp och tillförsikt inför framtiden! Det vore ju hemskt tråkigt ifall jag sökte 100 jobb och aldrig fick indikationer om att mina ansökningar ens blivit lästa. Så nu är jag peppad till max! Av 6 möjliga jobbansökningar har jag (till en början) varit intressant  för ett och ska skola in mig som timvikarie för ett annat! För att ha varit arbetssökande i drygt en månad, med väldigt få tjänster ute på marknaden, tycker jag att det går rätt bra ändå! Så nu firar jag här hemma med en liten segerdans! Tänk att man kan bli så glad över att ha sumpat en jobbchans!

Pengar och lycka

Den som säger att pengar inte gör en lycklig måste vara en väldigt rik person. Själv skulle jag iallafall bli oerhört lycklig om jag håvade in storkovan på Lotto (note to self: Börja spela på Lotto)! Nu menar jag inte att pengar i sig gör en lycklig, men att pengar, förutsatt att man är lycklig i övrigt, gör det möjligt att ägna sig mer åt det som gör livet fantastiskt. Pengar är med andra ord inte allt, men ett mycket bra medel att ha tillgång till.

För nog är det sant att det bästa i livet är gratis: Villkorslös kärlek, ett barns glada skratt, äkta vänskap, en ljuv sommarvind som blåser genom håret... Osv osv... Men ifall jag hade en massa pengar skulle jag ju ha en grej mindre att oroa mig för; "one less thing", som Forrest Gump skulle ha sagt. Jag skulle även ha mer tid att ägna mig åt det där som är gratis och underbart, då någon annan skulle få privilegiet att göra klart huset och gården samt tvätta och städa och andra saker som känns som en pain i rumpestumpen.

Fast då kommer förstås en rad med frågeställningar: Skulle jag vara nöjd då, eller skulle jag vilja ha mer..? Skulle jag leva över mina tillgångar och tycka att jag hade för lite pengar ändå? Det är förstås svårt att säga, likafullt som det är enkelt att säga att jag skulle vara nöjd ifall det oväntat regnade stålar över mig då jag inte har någon inkomst. I min ficka finns endast fyra hål, precis som den där rått-rackarn hade, hen som valt att bosätta sig i någons hatt... Förresten: Hur kan man inte märka att det bor en gnagare med fru, gammelfarsa och 72 ungar i ens huvudbonad..? Personen i fråga måste onekligen ha haft en mycket stor hatt: "Var bor du, lilla råtta..? Jaså, i min hatt? Kan du kolla om du hittar min cykel där nånstans? Den har varit borta sedan 2009."

Hur som helst... Jag kommer troligtvis inte att vinna på Lotto, särskilt svårt blir det ifall jag glömmer bort att börja spela... Så jag får nog ta mina fyra hål och njuta så mycket jag kan av det som är gratis, som att samla ihop en massa löv i en stor hög för att sedan kasta upp dem i luften och se hur de virvlar ner som ett gyllene regn. Det gör mig barnsligt upprymd och nu är det ännu roligare, för lilla E uppskattar också detta förfaringssätt. Delad glädje är dubbel glädje, som ju alla vet. Jag är glad att jag har underbara människor att dela min glädje med... Fast jag ska nog börja spela på Lotto ändå, för säkerhets skull.

I lööve löv!

Dumlekakor

Seriöst! Dumlekakor! De är så slurpiga att man inte kan låta bli att dra upp mungiporna i ett fånigt flin… De får en helt enkelt att dum-le! Kanske är det därför de har fått detta namn..?

Jag passade på att baka sådana igår, för lilla E fyller snart år, så man måste ju ha något smarrigt att bjurra på. Eftersom jag idag kom överens med mig själv om att det inte var någon bra idé att endast baka en sats, då detta enbart kommer att resultera i en dregelpöl vid frysen när jag står och drömmer om dem dagarna i ända, så fixade jag lite fler denna fredag. Så trots att jag redan gjort ett inlägg idag, så måste ni ju förstås få en chans att förgylla er helg med dessa mumsbitar.

Receptet fick jag av syrran och det är såhär enkelt:

Dumlekakor, 24 stycken

Ugn:200 grader

200 gram smör
1 dl socker
3 dl mjöl
1 tsk bakpulver

12 stycken Dumle-kolor
12 stycken Noblesse chokladbitar (jag använde apelsincrisp-varianten)

Gegga ihop smör, socker, mjöl och bakpulver till en deg och låt stå kallt i 30 minuter.
Gör 24 bollar och lägg ner i formar.
Tryck ner 1/2 Dumle i varje och grädda i 10-12 minuter.
Lägg på en Noblesse på varje kaka just efter du tagit ut plåten ur ugnen och låt svalna.
Ställ kallt så de stelnar.

Redo att slukas!

Dumlekakor: Slurpigt värre!

Ja... Just det ja... Ifall ni råkar ha en livlig liten (snart) 2-åring som behöver sysselsättas medan ni bakar så kan ni, som jag, slänga ihop en trolldeg till den lilla innan. Då kan alla baka samtidigt!

Trolldeg:

Gegga ihop:

1 dl salt

1 dl vatten

1 msk olja

2 dl mjöl

(om man vill: en lillskvätt med karrafärg)

Lilla E tyckte att jag var snål med degen i mina formar och visade hur det skulle se ut.

Omdefinitioner

Man märker ganska snart att saker och ting inte är vad de ser ut att vara då man har ett litet barn... Köksbordet, exempelvis, är ju inte en plats att ställa tallrikar och mat på; det är en utsiktsplats och ett allmänt lattjo ställe att vara på. Köks-stolarna är inte möbler som man sitter på; de är flyttbara nå-saker-man-inte-får-röra-hjälpmedel. Sängen är förvisso en plats att sova på, men all tid som man inte sover är den en studsmatta (eller en hoppa-matta, som det heter på lilla E-språk). Tvättmaskinen är ett ställe att förvara allehanda glasburkar och leksaker. Diskmaskinen är en klätterställning då luckan fälls ner. Skedar och gafflar är roliga flygplan då man har ätit klart. Spisvreden är magiska styrmojänger. Hundbajs är intressant geggamoja som känns kul mellan fingrarna... Listan på lilla E:s omdefinitioner kan göras oändlig. Ingenting är det man tror att det ska vara och det är fantastiskt att få uppleva världen på ett nytt sätt genom ett barns nyfikna ögon. Men puh! Vilket jobb det är att vakta så att hon inte råkar illa ut!

I förrgår, till exempel, tog vi en promenad ner till älven och min plan var att vi skulle kasta lite stenar i vattnet och plaska lite med händerna vid strandkanten... Det gick inte riktigt enligt planerna. Då vi kom ner till stranden hann jag inte ens blinka och tänka "Vänta nu..?" innan den lilla hade sprungit ut i vattnet, som nådde henne till mitten på vaderna innan jag hann få tag på henne (resultat: blöta skor, sockar och byxor för oss båda). Efter att ha lyft upp henne på säker mark igen och förklarat att man inte får springa ut i vattnet, föreslog jag att vi kunde plaska lite med händerna vid vattenbrynet istället; "Såhär" och så plaskade jag glatt med handen i vattnet. Lilla E visade att hon förstod galoppen genom att glatt springa ut i vattnet igen. Då gav jag upp och bar tillbaka en mycket besviken liten dam, som skrek tills vi hittade några hallonbuskar med -hör och häpna- hallon kvar! Lyckan var gjord. Det är det som är så bra då besvikelsen är framme: Det är relativt enkelt att distrahera den lilla sjöjungfrun, bara man hittar något som är ännu intressantare än det hon egentligen ville göra.


En säng..?

Nej, inte en säng; en hoppamatta!

Lock till en nappflaska?

Nej, inte ett lock: En napp till bebisen!

Rosa intentioner?

Jag är, som sagt, inte för det här med att tillskriva barn vissa egenskaper beroende på könstillhörighet. Tanken att klä min lilla Pippi Långstrump i rosa klänningar med volanger och ryschpysch är för mig inte lockande... Det är min intention att hon ska introduceras till alla möjliga färger (inklusive rosa) och sedan, när hon själv vill välja ut sina kläder, får hon ha precis vad hon vill (förutsatt att det funkar med de rådande väderförhållandena). Om hon då vill ha det nämnda skära ryschpyschet får hon såklart ha det, men jag vill inte få henne att tro att hon måste gilla något bara för att hon har två X-kromosomer...

Detta är min tanke, men vad händer..? Jo, jag färgar alla hennes vita grejer rosa. Hela tiden gör jag detta, men utan medvetna intentioner att göra så. Det råkar vara ett faktum att jag gillar rosa. Inte för att jag blivit upplärd till detta under uppväxten (på det glada 80-talet fick man ha precis vilka färger man ville utan att det analyserades djupare av omgivningen), utan för att det helt enkelt är en glad och trevlig färg. Så nu undrar jag ifall jag omedvetet låter något rött slinka ner i vit-tvätten för att sedan färga av sig på alla andra tygsaker och göra dem glada och trevliga..?

Den fina vita pyjjen: Inte så vit numer.

Några av lilla E:s handdukar. En gång i tiden var de alla skinande vita.



Lilla E:s vid inköpet vita lakan och kuddfodral.

...Eller är det helt enkelt så att jag är och förblir en tvätt-marodör?

Bilstrul

Saabrina, min bil (en Saab, som ni säkert förstår av namnvalet), har sedan någon vecka tillbaka trilskats en hel del. Hon behagar inte alltid starta, vilket gör henne till en dålig bil. Fy på dig, Saabrina! Fy! Varje gång detta händer citerar jag automatiskt pappa Rudolf i Sunes jul:

Det kan ju inte sägas på ett bättre sätt. När fordonet inte funkar som det ska blir man stressad och ledsen i ögat. Lilla E:s dagis är beläget 5 km från vårt hem (det fanns inga platser i byn). Det finns ingen cykelväg dit och bilarna kör fort (det är 70 en stor del av vägen), så att cykla känns inte som ett alternativ... Att åka buss är inte heller en möjlighet... Eller tror ni att chauffören skulle säga "Jajjemensan, inga probs!" ifall jag skulle säga "Åh! Kan du vänta här en kvart eller så..? Jag ska bara lämna av lillstumpan på dagis..."? Ifall han mot förmodan skulle säga det, tror ni att de andra passagerarna då skulle säga "Jippii! Vi väntar så gärna!"? Nä, jag tror inte heller det...

Nu är det dock så förträffligt att jag, trots viss otur, även har väldigt tur! Jag är nämligen så lyckosam att jag har världens bästa svärmor! Denna vecka får jag låna hennes bil, så att jag kan felsöka min egen i lugn och ro! Kan ni tänka er så bra det känns! Så himla gullig hon är, alltså! Nu hoppas jag bara att det inte är något stort och kostsamt fel som Saabrina har... Usch! Varför är det så att alla utgifter alltid kommer då man har minst kosing? Är det för att det svarta hålet i plånkan suger åt sig räkningar på något mystiskt sätt..?

Nä! Nu ska jag tänka på något trevligare! Som exempelvis dessa fina skålar och pajform, som jag fick av mamma igår:

Vi blev ju bjudna på middag hos mina päron, vilket gjorde att jag och C hann klart allt vi hade tänkt med målningen. Nu är vi alltså färdiga för i år! Vi måste på med ett varv till, men det får bli nästa år det!

Nog om detta! Nu ska jag ut på en liten joggingtur, för efter allt bilstrul är det vad jag hinner med idag innan det är dags att hämta upp lilla E igen... Jag kör såklart med det senaste modet då jag är ute och motionerar: Urtvättade ful-sladdriga mjukisbrallor med en massa målarfärg på! Det ni!

Nu blev ni allt avis, va?

 

Målning

Idag har jag och C varit mycket produktiva! Vi har målat lite här och var, närmare bestämt på garaget och panelen till inglasningen (och på marken, stegen samt på oss själva). Jag har som vanligt engagerat mig ordentligt och målat så att jag nästan själv inte hängde med, vilket resulterade i att den första penseln i all hast råkade falla ner i sanden...

...Vad sa vi nu då..? Skulle det vara sandfärgad panel, eller..?

Efter detta höll jag hårt i mitt målarverktyg och målade med sådan kraft att den andra penseln gick av...

...Jaha, det var färgen som skulle vara bruten..? Inte penseln, alltså..?

Det gick ju att måla rätt bra med bara borst-delen,men det blev till slut en tredje och sista pensel. C var lite orolig för att jag skulle ställa till med något värre. "Gör nu inte en Piritta och trampa ner i färghinken!", sa han och pekade på den nämnda behållaren nedanför stegen, "för nu har vi inte råd att köpa mer, vettu!". Jag kan inte förstå vad han kan ha menat med det! Som att jag skulle..? Aha, just det ja... Han tänkte på tapetklister-incidenten...

Den gången satt jag allt i klistret! (Jag var inte riktigt uppmärksam då jag klev ner från trappstegen vid tapetseringen).

...Eller var det kanske väggmålnings-incidenten han hade i åtanke..?

Det blev ljusare tider för mina sockar den gången (Halkade på locket med färg vid målning av en vägg).

Det blev iallafall inget nedtramp denna gång utan det hela flöt på rätt bra i det härliga vädret. Grannen kom över ett tag och hade lite konstruktiva synpunkter. "Så långsamt det går", föreslog han hjälpsamt, och eftersom att han trots allt är en trevlig prick så erbjöd jag honom att visa hur det skulle gå till... Men kan ni tänka er: Då drog han sig till minnes att han skulle äta pizza i stan just den tiden! Vilken tur att jag kunde hjälpa honom att komma ihåg det så att han inte behövde gå hungrig! Han har inget bra närminne, den här grannen, så det är bra att kunna vara till hjälp! Jag kan dock hålla med honom om hans inlägg, för det har tagit sin tid och vi är inte färdiga än. Det blir till att fortsätta imorgon, helt enkelt! Hur som helst är det kul att se att det sker en förändring!

Kaffedags

Naaw! Så himla snällt av lilla E att hälla upp lite kaffe åt mamsen just innan Linda och barnen kom på besök idag! Hon förstod att jag inte riktigt hade tid att göra det själv, eftersom jag hade fullt upp med andra förberedelser...

Fiskmås och livscoach

Det finns stunder då jag tänker att C inte alls förstår mig. Det finns tillfällen då jag tänker "Eeh..?" och tittar på honom som att han var en fiskmås, särskilt då han drar något dåligt farfars-skämt, som han sedan skrattar åt i två timmar trots att det var pinsamt dåligt...

*Fiskmås-farfars-skämt*

Ibland tänker jag att våra hjärnor är på olika våglängder, helt enkelt. Det här är okej att säga, för jag vet att han, med all rätt, tänker likadant om mig ibland. Vissa dagar går vår kommunikation åt skogen, där den sedan stannar för att plocka blommor eller svamp eller kissa på ett träd... Ja, vad vet jag egentligen om vad den gör där, men åt skogen går den iallafall.

Sedan finns det stunder då C förstår mig bättre än vad jag själv förstår mig. Igår, till exempel, var han min livscoach. Jag har lite kasst självförtroende för tillfället och har lite svårt att se positivt på mig själv. Det känns som att jag är korkad och att jag bara gör en massa tokigheter hela tiden... För att säga sanningen så känner jag mig som en fiskmås: Tomma stirrande ögon bakom vilka den enda verksamhet som sker kretsar kring choklad (ja, jag är en klyscha: choklad blir det då jag är lite nere). Igår kväll lade jag mig alltså på (terapi-) soffan och berättade för C hur det känns just nu och han sa så många kloka saker och coachade mig så bra att jag nästan trodde att han skulle skicka en räkning efteråt (få inga idéer nu, C! Det blir ju du som får betala den).

Det är det som gör att jag älskar denne karl så mycket: Han överraskar mig ständigt! Trots att jag vid detta laget borde förvänta mig att han ska komma med klokheter ibland, så blir jag alltid fascinerad då han säger precis rätt saker och låter som att han har gjort en doktorsavhandling i Piritta-förståelse. Så idag känns det lite bättre, faktiskt! Och vet ni vad: Jag har lite jobb på gång snart! Det är ju hur fantastiskt som helst! Något måste jag alltså ha gjort rätt också... Ja, förutom att gifta mig med den nämnda coachen och skapat en liten ängel tillsammans med honom, förstås! Det är ju det smartaste draget jag någonsin gjort!

Kattmat

Grannens katt är överlycklig! Det har öppnat en ny snabbmatsrestaurang i byn: Vår (snart färdiga) inglasade altan. För tredje gången i rad har ett fjäderfä flugit in i inglasningen och då är ju middagen serverad... Ifall du är en katt, vill säga. Det är bara det att den omtalade kissemissen inte har så bra bordsskick, utan lämnar efter sig en riktig röra...

Blev det flygande Jakob till middag för kissen igår, tro?

Hon tänker väl att det bör ingå i servicen att någon städar undan efter henne. Men hittills har jag inte sett henne lämna minsta lilla dricks efter sig, så jag tycker att det är lite mycket begärt... Igår sneglade hon dessutom bara åt mitt och lilla E:s håll då vi skulle glädja henne med lite glada skrik och klumpiga klappningar. Sedan gick hon vidare med svansen i vädret utan att ens säga "hej". Det är inte likt denna dam, vilket får mig att undra om hon har blivit lite högdragen. Kanske är hon förnärmad över att det inte serveras något drickbart på vår krog... Undrar vad hon vill ha..? Gato Negro, kanske... Jag ska se vad jag har här hemma...

Skål på dig, katten!

Ingen Gato Negro, tyvärr... Men en skål att skåla i kanske kan förgylla måltiden ändå..? Eller kanske hon är mer för det här med mjölkdrinkar..? Åh, så svårt! När man frågar henne säger hon ju bara "mjaa-o" till allt! Sedan blänger hon på en i smyg för att man inte fattar vad hon egentligen menar.

Fest, dop och lite kaos.

Ännu en trevlig helg med en liten touch av kaos. Farmor och mina två fastrar är på besök från Finland och jag har hunnit träffa dem och till och med lyckats få lilla E att medverka vid fotografering av familjeporträtt (man måste ju passa på medan farmor är i stan,  menade farsan). Igår firades min vän Emmas intåg i vuxenvärlden då även hon fyllde den åtråvärda åldern 30, en angenäm tilldragelse! Idag var det dags för dop igen, denna gång för syrrans minsting.

C hade lite funderingar kring klädsel inför denna ceremoni. Han hade minsann inte tänkt ha kostym denna gång. "Visst kan jag ha det här?" ropar han och jag tar mig en titt på valet av utstyrsel:

 "Nämen, du..." säger jag. Visst kan du väl iallafall ha skjorta på dig..?" Han går muttrandes tillbaka till garderoben. "Sådär ja!"

"Okej... Det blir super!"

Dop... Det är som en klurig tillställning om ni frågar mig, mamma till en mycket livlig snart 2-åring. Jag och syrran kom därför överens om att det bästa alternativet skulle vara att låta henne springa omkring under ceremonin... På så vis, tänkte vi, skulle hon vara nöjd och störa mindre än ifall vi skulle försöka få henne att sitta stilla och vara tyst (vilket alltid resulterar i det omvända).

Det börjar lovande: Vi anländer till kyrkan just innan det hela ska ta sin början. Lilla E är lugn och stillsam, vilket hon tenderar att vara ett tag då hon är bland nya ansikten. "Perfekt!" tänker jag och mys-ler så förnöjt att jag får tre dubbelhakor. Då kommer beskedet som får alla småbarnsföräldrar att rysa till medan en liten ångestklump bildas i halsen: "Prästen är försenad. Vi vet inte när han kommer att vara här".

Oh no! Tjugo minuter senare råder total anarki i kyrkobyggnaden. Barnen kommer överens om att det är dags att liva upp festen med lite gammaldags mayhem. De springer skrikandes omkring och hoppar mellan bänkarna medan svettiga föräldrar springer efter dem samtidigt som de fortsätter att försöka föra ett samtal med en annan springande förälder. Inifrån kyrkan hörs en intressant pianokonsert då en liten lycklig plutt har lyckats lägga vantarna på pianot. Dop-barnet gråter av trötthet, men kan inte somna i vagnen (kanske för att storasyster och kusinen bråkar om vem som ska få vyssja det nämnda ekipaget).

25 minuter efter bokad tid anländer prällen och ceremonin tar sin början. Lilla E tar tillfället i akt och klättrar upp på knäböjar-bänkarna vid altaret. Jag låter henne hållas men försöker se till att hon inte förstör något. Hon smiter in i prästens rum bakom altartavlan. Jag börjar svettas men hämtar ner henne igen. Då springer hon in under altaret och ropar "lilla Eee?" med en önskan om att jag ska låtsas leta efter henne. Jag hämtar ner henne, varpå kusinen stämmer in i leken och drar bort mikrofonskyddet på en mic. På min väg att förhindra vidare sabotage är jag nära att välta ljushållaren. Lilla E har hittat en psalmbok... Jag tänker att det här går ju inte och prästen tänker samma sak. "Nu får ni ta och ordna upp det här", säger han med en irritation i rösten, varpå jag rodnande bär ut en förbittrad tjej som skrikandes vädjar till mommo om hjälp.

Jag erkänner mig besegrad. Den briljanta planen misslyckades totalt och medan vi klättrar på stenar utanför församlingslokalen gör vi en tyst överenskommelse om att vi inte ska delta i dylika tillställningar innan hon fyllt tre. Sedan fikar vi gott och hoppas att de andra föräldrarna inte tycker att jag är helt dum i huvudet som låter min lilla buse förstöra kusinens dop. Syrran är iallafall inte upprörd över situationen, vilket är huvudsaken. "Det var ju prästens fel som var försenad", säger hon. Det känns lite bättre och jag går med på att skylla allt på denna ämbetsman. Sedan tar jag lite mer tårta. Och lite fler kakor.

Nu har jag och C, efter att ha inmundigat en mycket god middag i trevligt sällskap (under hög ljudvolym) hos mamsen och papsen, landat i varsin sittgrop i soffan. Den lilla vandalen sussar gott i sin säng och vi har tänkt göra... Precis ingenting alls, faktiskt!

Farmor hade gjort en korg till mig: En six-pack-picknick-korg. Designad för att inrymma ett 6-pack med valfri dryck. Vilken gullig farmor! Nu behöver jag inte gå törstig till picknicken iallafall!