Tunga grejer

Jag och lilla E begravde idag en fågel som flugit in i en ruta på inglasningen. Mamma och pappa kom på besök och fick höra om händelsen:

Mamma: "Jaså..? Vad var det för sorts fågel då?"

Lilla E: "En död fågel".

Sedan fick lilla E frågan om vad som händer på söndag (hon fyller år).

Lilla E: "Då ska jag bajsa!!"

I enkla ordalag förklarar hon alltså att döden är definitiv på det viset, att en varelse inte längre kan kategoriseras genom att jämföra den med levande ting. Det vi var under vårt liv, upphör att existera då vi dör och därmed kan vi endast kategoriseras enligt det vi är då vi inte längre är något, dvs. döda. Sedan fortsätter hon med ett utlägg om att det som kan anses som en trivialitet, jämfört med något mer sällsynt, ändå kan vara något centralt för att allting annat ska fungera. Vi får, med andra ord, inte glömma bort vikten av det vardagliga, i vår entusiasm över det mindre frekvent förekommande.

Tunga grejer, lilla E.

Tunga grejer.

Tandläkarbesök

Idag var lilla E hos tandläkaren för första gången. Det gick faktiskt över förväntan! Kanske beroende på att tandläkaren endast räknade hennes tänder och kontrollerade borstningen, som tydligen var exemplariskt skött... Var är mina hängslen? Jag behöver dem för att kunna sprätta lite med dem! (Note to self: Införskaffa hängslen asap!).

Innan tandräkningen skulle det förstås ställas sedvanliga frågor, som exempelvis huruvida telefonnumret stämmer och så (-Nej, ni har helt fel nummer. Vi kom hit efter att ha mottagit ett telepatiskt meddelande under frukosten). Under denna tid hann lilla E bli både supernyfiken och superless. Hon försökte kontrollbesikta en borr och provöppna ett par lådor, varefter hon klättrade upp i tandläkarstolen och åkte rutschkana nerför fotstödet ett par gånger. Sedan gick hon ut ur rummet. Två gånger fick vi hämta tillbaka henne och övertala henne att sätta sig igen.

Efter att hennes gaddar äntligen blivit inspekterade fick hon välja en leksak. Jag var av den starka åsikten att föräldrarna också skulle få välja en leksak, eftersom besöket uppenbarligen fick oss att svettas mer än barnet. Jag höll dock min tanke för mig själv och nöjde mig med att snegla lite avundsjukt på en miniödla i korgen. Lilla E valde en studsboll. Sedan ville hon stanna kvar och leka i väntrummet, trots att hon ifrågasatte valet att inte ha någon slags vagn till förfogande. Hon gillar verkligen vagnar.

Till sist fick vi med oss henne hem och målet som vi hade med besöket blev nått: Hon tycker att det är kul att vara hos tandläkaren!

Men nästa gång ska jag fan ha en miniödla!

Problemlösare

Jag gillar personer som ser lösningar istället för problem! Det är även eftersträvansvärt att kunna hitta egna sätt och, som man säger i England: "think outside the box".

Med stolthet kan jag säga att min dotter är en sådan människa som tänker utanför lådan. Titta här, till exempel, på hur hon byggde ihop Barbapappa-pusslet! De överflödiga bitarna var helt onödiga, så de stoppades tillbaka i lådan. Klarrtt!

Bebisen

Lilla E tar så väl hand om sin bebis. Den får mat och vatten (äntligen får vi användning av nappflaskan som hon själv inte förstod sig på som liten: "Kom igen nu! Det är bara att göra likadant som då du ammar! Jag lovar att det inte är farligt!". "Wää! Vad gör du??! Ta bort den där helvetesmanicken med suspekt innehåll och ge mig maat!!" (Försöket att trappa ner på amningen fick skjutas upp tills hon kunde äta gröt).

Bebisen vyschas och tröstas (efter att ha slängts ner i golvet: "Ooj! Bebisen ledsen!". Inte redo för att vara barnvakt riktigt än). Den får åka i vagnen och blöjbyten sker med täta mellanrum. Hon är så duktig på att ta hand om den... Men det är någonting som gör att jag har svårt att ta bebisen på allvar... Alla har vi våra fördomar och jag antar att min bild av en bebis inte stämmer överens med hennes... Det kan vara leopardslipsen som gör det...

Törstig bebis

"Kolla mamma! Bebisen ville ha vatten!"
Då man ska göra sig i ordning för att åka någonstans (som till jobbet) händer det alltid något överraskande. Denna gång var det bara vatten som hälldes ut över tygdockan och sängen, så det var ju tur! Då är det ju bara att hänga överkast och täcke på tork... Men det är så skumt, för sist jag kollade så satt bebisen i stolen i köket och blev matad... Hon är snabb, den lilla!

Pappersbruk

"Sitt kvar på toan. Mamma ska bara hämta en blöja!"

Ja... Vad ska man säga..? Hon satt ju snällt kvar på toan... Och var så duktig att hon började torka lite själv...

Underbart!

Inatt har lilla E kört med sömntortyr. Hon föreslog att det skulle vara morgon klockan 03:00, eftersom hon ändå inte kunde sova utan att väcka oss med sparkar och skrik. Då hennes förslag inte togs emot med de förtjusta applåder hon förväntat sig,  så såg hon det som ett lämpligt straff att bråka och göra uppror i en halvtimme. Sedan somnade hon om för att kunna vakna klockan 05:45. Underbart!

För denna typ av natt krävs ett stort antal kaffekoppar. Jag tog med mig en sådan till hennes rum då vi skulle leka lite efter frukosten. Sedan blev jag kissnödig (en naturlig följd av alla koppar). Jag ställde kaffekoppen på en relativt hög möbel i hennes rum och sprang iväg. Under denna lilla stund hade hon förstås hunnit hälla (det ljumna) kaffet i sängen,  på mattan och över sig själv. Underbart!

Jo... Det for förstås igenom till påslakan och täcke... Nämnde jag att jag bytte sängkläder igår..? Underbart!

Det som imponerade mig mest var att hon hade lyckats ställa tillbaka koppen efteråt.

Iallafall, så var det tur i oturen att kaffet inte var varmt! Jag har lärt mig att jag ska ta med mig koppen hädanefter!

Finklädd

Lilla E vill vara fin torsdagen till ära, så hon envisas med att göra bodyn till en frack.

Kling klang

Igår var det min vän Rogers födelsedag och han hade önskat sig fika. Fika var vad han också fick. Massor av gofika. Tror inte att de behöver handla något med sockerinnehåll på en månad, faktiskt...

Senare på kvällen, då jag och C lade oss för att sova, kom lilla E i vanlig ordning och klättrade upp i vår säng för att inta sin plats mellan oss. Jag och C lade varsin hand på den lilla, och fattade dem sedan i ett varsamt grepp medan vi såg på varandra med ett litet leende. Någonting klang till inom mig. En liten påminnelse om att jag lever mitt liv just nu. Det finns ingen anledning att sörja det som inte är, kunde ha varit eller borde vara. Jag har all lycka som går att önska sig.

Ibland ser jag på lilla E då hon leker och pratar högt, halvt för sig själv och halvt till mig. Jag tänker på hur hon rörde sig i min mage då vi körde mot lasarettet och på min oro efter läkarens ord dagen innan, då ett planerat vändningsförsök var inbokat: "Hon har inte vuxit nog... Tror att det är bäst att vi plockar ut henne så snabbt som möjligt... Mår nog bättre på utsidan än på insidan... Vet inte hur hon har påverkats av det". Så orolig, så orolig var jag. "Möjlig näringsbrist"! "Kan bli så att hon måste tas hand om direkt efter förlossningen"! Det kändes som att världens väggar rasade in mot mig. Detta var inget jag hade kunnat planera och förutspå.

Sedan kom hon ut och i samma sekund: Ett skrik. Ett högt skrik. "Näää!" Hon ville förstås inte komma fram än. "Näää!" protesterade hon högljutt och då visste jag att det inte var något fel på henne. Och jag fick hålla henne. Hon behövde inte tas ifrån mig. Hon var bara liten. Så liten. 2535 gram. Liten, men perfekt och frisk.

Jag ser på henne ibland, då hon är på väg att klättra upp på bordet för att hämta något som jag just sagt att hon inte får röra. Jag ser framför mig hur hon låg i min famn och sov, så liten och bräcklig. Hon vägde nästan ingenting, men mitt hjärta vägde desto mer, då det fylldes av hela världens kärlek. Så lyckligt lottad jag är, tänker jag, som får vara med om detta mirakel varje dag! Och ibland säger jag inte nej. Ibland får hon ta med sig sitt pris ner från bordet och springa iväg för att titta på den spännande saken i fred. Ett litet tag.

Konstkritiker

Jag och lilla E ritar. Hon blir inte så imponerad av varken min katt eller min kanin...

Däremot är hon fortfarande  mycket imponerad av C:s konstverk som skapades igår.  "Pappa lita dubbe!" säger hon med andaktig ton och pekar på den fantastiska teckningen.

Helgen som varit

Det har varit en trivsam helg. Jag och lilla E har bland annat varit i skogen och gjort trevliga upptäckter.

Vad gör du, lilla E..?

Jahaa! Nu förstår jag!

Blåbär! Det är grejer, det! De smakar fortfarande gott, trots att vi är långt inne i september månad. Höstskogen med sina mustiga dofter och eldiga färger är något väldigt speciellt (dessa kulörer syns dock inte på bilderna ovan, som togs i all hast med mobilkameran). Med lila händer och ansikten har vi strosat omkring mumsandes på bär och känt oss rika som få.

Rika kände vi oss även i lördags, då familjerna samlades för att fira den lilla blåbärsplockarens andra födelsedag. Ett tag satt jag mitt i sorlet medan två mammor tröstade sina smått upprörda bebisar (varav den ena sedan somnade och den andra fick mat och blev nöjd så in i norden), lilla E och kusin H bråkade om vem som skulle få hålla i moffas telefon och resten av de närvarande förde fem olika samtal på samma gång. Då myste jag inombords och tänkte att jag är lyckligt lottad som har en sådan familj! Det kändes bra att få bjuda dem på det fika som jag med livet som insats gjort i ordning; jag råkade nämligen slå mig själv på läppen med kaveln då jag skulle ta ner den från ett skåp (note to self: hitta ett lägre beläget förvaringsställe för detta farliga verktyg!).

Bullbaks-fläskläpp: Bättre än en lårkaka?

Det visade sig dock att jag hade haft lite väl optimistiska tankar om magarnas bottenlöshet, för det blev över en hel del fika (men de åt faktiskt upp halva tårtorna; en vanlig tårta med hallon och marsankräm samt en morotskaka med citronkrämsfyllning. Det var rätt bra jobbat, trots allt). Våra grannar fick ta emot resten av fikat (det känns som bra att överföra sina problem på andra på detta sätt).

Fika för ett kompani... Eller för familj och grannar. Pappa hade dessutom bakat ost-gifflar (i korgen med duk). Vilken duktig pappa man har!

Idag har vi tagit en liten sovmorgon, så det blir en kort dagis-dag för lilla E... Men jag är superglad över att hon har rätt att vara där i 15 timmar trots att jag är arbetssökande! Hon skulle klättra uppåt väggarna annars. Det känns riktigt kul att lämna av en nöjd liten krabat som med glada utrop springer in till de andra barnen och inom loppet av ett par sekunder är i full färd med att leka.

"...Hej då, lilla E..!" ropar jag efter henne och hon vänder sig om, ler och ger mig en slängkyss. Mammahjärtat myser. Tack, Sverige, för att vi får ha den barnomsorg som vi har!

Omdefinitioner

Man märker ganska snart att saker och ting inte är vad de ser ut att vara då man har ett litet barn... Köksbordet, exempelvis, är ju inte en plats att ställa tallrikar och mat på; det är en utsiktsplats och ett allmänt lattjo ställe att vara på. Köks-stolarna är inte möbler som man sitter på; de är flyttbara nå-saker-man-inte-får-röra-hjälpmedel. Sängen är förvisso en plats att sova på, men all tid som man inte sover är den en studsmatta (eller en hoppa-matta, som det heter på lilla E-språk). Tvättmaskinen är ett ställe att förvara allehanda glasburkar och leksaker. Diskmaskinen är en klätterställning då luckan fälls ner. Skedar och gafflar är roliga flygplan då man har ätit klart. Spisvreden är magiska styrmojänger. Hundbajs är intressant geggamoja som känns kul mellan fingrarna... Listan på lilla E:s omdefinitioner kan göras oändlig. Ingenting är det man tror att det ska vara och det är fantastiskt att få uppleva världen på ett nytt sätt genom ett barns nyfikna ögon. Men puh! Vilket jobb det är att vakta så att hon inte råkar illa ut!

I förrgår, till exempel, tog vi en promenad ner till älven och min plan var att vi skulle kasta lite stenar i vattnet och plaska lite med händerna vid strandkanten... Det gick inte riktigt enligt planerna. Då vi kom ner till stranden hann jag inte ens blinka och tänka "Vänta nu..?" innan den lilla hade sprungit ut i vattnet, som nådde henne till mitten på vaderna innan jag hann få tag på henne (resultat: blöta skor, sockar och byxor för oss båda). Efter att ha lyft upp henne på säker mark igen och förklarat att man inte får springa ut i vattnet, föreslog jag att vi kunde plaska lite med händerna vid vattenbrynet istället; "Såhär" och så plaskade jag glatt med handen i vattnet. Lilla E visade att hon förstod galoppen genom att glatt springa ut i vattnet igen. Då gav jag upp och bar tillbaka en mycket besviken liten dam, som skrek tills vi hittade några hallonbuskar med -hör och häpna- hallon kvar! Lyckan var gjord. Det är det som är så bra då besvikelsen är framme: Det är relativt enkelt att distrahera den lilla sjöjungfrun, bara man hittar något som är ännu intressantare än det hon egentligen ville göra.


En säng..?

Nej, inte en säng; en hoppamatta!

Lock till en nappflaska?

Nej, inte ett lock: En napp till bebisen!

Kaffedags

Naaw! Så himla snällt av lilla E att hälla upp lite kaffe åt mamsen just innan Linda och barnen kom på besök idag! Hon förstod att jag inte riktigt hade tid att göra det själv, eftersom jag hade fullt upp med andra förberedelser...

Fest, dop och lite kaos.

Ännu en trevlig helg med en liten touch av kaos. Farmor och mina två fastrar är på besök från Finland och jag har hunnit träffa dem och till och med lyckats få lilla E att medverka vid fotografering av familjeporträtt (man måste ju passa på medan farmor är i stan,  menade farsan). Igår firades min vän Emmas intåg i vuxenvärlden då även hon fyllde den åtråvärda åldern 30, en angenäm tilldragelse! Idag var det dags för dop igen, denna gång för syrrans minsting.

C hade lite funderingar kring klädsel inför denna ceremoni. Han hade minsann inte tänkt ha kostym denna gång. "Visst kan jag ha det här?" ropar han och jag tar mig en titt på valet av utstyrsel:

 "Nämen, du..." säger jag. Visst kan du väl iallafall ha skjorta på dig..?" Han går muttrandes tillbaka till garderoben. "Sådär ja!"

"Okej... Det blir super!"

Dop... Det är som en klurig tillställning om ni frågar mig, mamma till en mycket livlig snart 2-åring. Jag och syrran kom därför överens om att det bästa alternativet skulle vara att låta henne springa omkring under ceremonin... På så vis, tänkte vi, skulle hon vara nöjd och störa mindre än ifall vi skulle försöka få henne att sitta stilla och vara tyst (vilket alltid resulterar i det omvända).

Det börjar lovande: Vi anländer till kyrkan just innan det hela ska ta sin början. Lilla E är lugn och stillsam, vilket hon tenderar att vara ett tag då hon är bland nya ansikten. "Perfekt!" tänker jag och mys-ler så förnöjt att jag får tre dubbelhakor. Då kommer beskedet som får alla småbarnsföräldrar att rysa till medan en liten ångestklump bildas i halsen: "Prästen är försenad. Vi vet inte när han kommer att vara här".

Oh no! Tjugo minuter senare råder total anarki i kyrkobyggnaden. Barnen kommer överens om att det är dags att liva upp festen med lite gammaldags mayhem. De springer skrikandes omkring och hoppar mellan bänkarna medan svettiga föräldrar springer efter dem samtidigt som de fortsätter att försöka föra ett samtal med en annan springande förälder. Inifrån kyrkan hörs en intressant pianokonsert då en liten lycklig plutt har lyckats lägga vantarna på pianot. Dop-barnet gråter av trötthet, men kan inte somna i vagnen (kanske för att storasyster och kusinen bråkar om vem som ska få vyssja det nämnda ekipaget).

25 minuter efter bokad tid anländer prällen och ceremonin tar sin början. Lilla E tar tillfället i akt och klättrar upp på knäböjar-bänkarna vid altaret. Jag låter henne hållas men försöker se till att hon inte förstör något. Hon smiter in i prästens rum bakom altartavlan. Jag börjar svettas men hämtar ner henne igen. Då springer hon in under altaret och ropar "lilla Eee?" med en önskan om att jag ska låtsas leta efter henne. Jag hämtar ner henne, varpå kusinen stämmer in i leken och drar bort mikrofonskyddet på en mic. På min väg att förhindra vidare sabotage är jag nära att välta ljushållaren. Lilla E har hittat en psalmbok... Jag tänker att det här går ju inte och prästen tänker samma sak. "Nu får ni ta och ordna upp det här", säger han med en irritation i rösten, varpå jag rodnande bär ut en förbittrad tjej som skrikandes vädjar till mommo om hjälp.

Jag erkänner mig besegrad. Den briljanta planen misslyckades totalt och medan vi klättrar på stenar utanför församlingslokalen gör vi en tyst överenskommelse om att vi inte ska delta i dylika tillställningar innan hon fyllt tre. Sedan fikar vi gott och hoppas att de andra föräldrarna inte tycker att jag är helt dum i huvudet som låter min lilla buse förstöra kusinens dop. Syrran är iallafall inte upprörd över situationen, vilket är huvudsaken. "Det var ju prästens fel som var försenad", säger hon. Det känns lite bättre och jag går med på att skylla allt på denna ämbetsman. Sedan tar jag lite mer tårta. Och lite fler kakor.

Nu har jag och C, efter att ha inmundigat en mycket god middag i trevligt sällskap (under hög ljudvolym) hos mamsen och papsen, landat i varsin sittgrop i soffan. Den lilla vandalen sussar gott i sin säng och vi har tänkt göra... Precis ingenting alls, faktiskt!

Farmor hade gjort en korg till mig: En six-pack-picknick-korg. Designad för att inrymma ett 6-pack med valfri dryck. Vilken gullig farmor! Nu behöver jag inte gå törstig till picknicken iallafall!

Livet: En musikal?

"Det är som skönt att lilla E:s liv verkar vara en musikal", säger svägerskan då vi strosar på stan... Och nog är det sant som det var sagt! Under den tid vi har fikat och gjort ärenden har hon sjungit flera egenpåhittade sånger, spontandansat med tjusiga snurr mitt i den fredagsstressade folkmassan, dansat och sjungit samtidigt medan svägerskan stannat för att prata med en kollega... Ja, det verkar helt enkelt som att hon har musik i öronen hela tiden och det är ju fantastiskt inspirerande! Jag blir sugen på att själv börja sjunga om allt jag är med om...

"Nuu skaa ja-aag börja med maateen! Den skaa serveras uppå faateen..."

Åh! Så trevligt allt blev helt plötsligt! Visst är det en regnbåge på himlen där borta..? (Jaha, okej, det var bara ett flottigt handavtryck på fönstret).

Jag måste börja spontandansa lite oftare (jag brukar begränsa mina fuldanser till speciella situationer, som när jag får riktigt goda nyheter eller om jag vill få C att tycka att jag är en fjant, för det är av någon anledning kul då han tycker det). Varför gör jag inte det för? Exakt när blev jag för gammal för att snurra runt i en dans till musik som bara jag hör mitt i rusningstrafiken? "Inte riktigt alla får i hagen" kanske en del skulle tänka, men vem bryr sig om det egentligen? Det är väl bättre att vara lite tokig och höra musik som ingen annan hör, än att gå med strömmen och stressa på som alla andra..?

Nä! Nästa gång ska jag joina den lilla musikalartisten, och visa henne att man inte behöver bli tråkig bara för att man blir vuxen!

En vagn kommer lastad

Hmm... Jag börjar misstänka att det kommer att bli intressant att åka iväg på semester då lilla E själv får bestämma vad hon ska ha med sig... Såhär ser hennes leksaksvagn ut då hon får välja vem/vad som ska få åka med i den:

En vagn kommer lastad (med vaddå?) Med allt!

Än så länge slipper vi införskaffa en semester-lastbil iallafall, för än så länge är det mamsen och papsen som bestämmer packningens innehåll... Fast jag ska inte skryta allt för mycket över mina packnings-skills, för jag brukar ta med mig halva huset och sedan använda en bråkdel av detta... Ånej! Två som tar med sig halva huset! Det blir ju hela huset som ska med sen, alltså! Vi får nog skaffa oss en husbil att bo i, så blir det enklare att få med sig allt då man ska iväg. Då kan man bara checka av en punkt i listan då man ska åka: Huset? Check! Bra, då far vi!

Det ultimata preventivmedlet

Hon liknar en liten ängel, en sån där som fanns på bokmärken som man samlade på då jag var liten: Blå ögon med långa ögonfransar, runda kinder och en blond kalufs med stora runda lockar. Hon ser ut som en glittrande bokmärkesängel och i mina ögon är hon det vackraste som någonsin skapats. En förälder är aldrig opartisk och det egna barnet är alltid lite mer fantastiskt än alla andra barn. Därför ser jag hos min lilla ängel, förutom skönhet av en annan värld, en ovanligt intelligent läggning samt en särdeles trevlig och lustig humor. Hon är helt enkelt den mest underbara varelsen som universum någonsin skådat, såsom de flesta barn tenderar att vara ifall föräldrarna får vara med i den avgörande juryn...

Därför kan det uppfattas som en aning märkligt att jag ibland benämner henne som det ultimata preventivmedlet... Men faktum är att hon har ett mycket effektivare förfaringssätt än många andra metoder som kan användas för att förhindra att oväntade syskon plötsligt uppenbarar sig i det hus som den lilla bokmärkesängeln har som habitat. Genom att se till att de vuxna personerna i residenset under dygnets alla timmar aldrig får tid över till annat än sådant som har den lilla guldlocken i fokus, försäkrar hon sin framtid som enda arvtagerska. Det hon inte har tagit med i sin beräkning (förutom det faktum att hon inte kommer att ärva några miljonbelopp sin plan till trots), är att detta förfarande kan sätta hennes nuvarande habitat i risk.

Då små bokmärkesänglar smider planer kan de ibland missa viktiga detaljer. En sådan detalj är att de vuxna i hushållet kan behöva lite tid över för varandra samt för sig själva för att orka fortsätta att bo tillsammans. Nu råkar dock de två vuxna individer som den lilla bor tillsammans med vara så lyckligt lottade att de har andra (ännu mer vuxna) personer i närheten som de kan konspirera med. Dessa kan ibland ta hand om den lilla vackra varelsen så att de vuxna i hennes hushåll kan göra annat än guldlocks-relaterade saker.

Som den ena av dessa två vuxna individer tackar jag den lilla bokmärkesängelns mor- och farföräldrar för att de ställer upp som de gör, samt gratulerar mig själv och C (den andra vuxenpersonen i hushållet) för att vi valt att bo i samma stad som dem!

Tisdag

Sedan jag slutade snusa har jag skaffat mig lite extra vaddering runt kroppen. Det kan ju vara bra att ha då det är vinter och kallt och man missat att ta på sig täckbyxor fast man borde ha förstått bättre... Men det är ju inte vinter nu, så jag har inget behov av mina extrakilon för tillfället. Så nu ska jag säga NEJ till godis, glass och kakor! Iallafall om det inte är lördag (för min mamma har sagt att man får äta godis på lördagar och hon vet typ allt i hela världen, så det måste vara sant att man får det!)

På tal om att det inte är vinter nu: Vilken härlig sommarhelg det har varit! Jag älskar verkligen denna årstid! Och lilla E har varit på sådant fantastiskt humör hela helgen! Idag var hon dock inte alls nöjd med mig då jag kom hem. "Nä-ä, mamma!" utropade hon och gjorde"talk to the hand-gesten" då jag försökte snåla till mig en kram eller puss. Troligtvis ville hon ge mig fan för att jag varit borta hela dagen... Suck! Det är inte lätt att vara mamma alla gånger. Längtar till nästa helg!

Sommar, sommar, sommar!

Va sa mamma just..? Eller..?

Nä, hon är ju faktiskt inte uppe på bordet och jo, luften är fri...

Konstigt väder men ändå bra

Konstigt väder idag. Ena stunden grå himmel, nästa stund strålande sol. Ungefär som mitt humör kan vara ibland...

Mestadels har det dock varit fint väder och jag har tillsammans med lilla E varit ute och njutit av det. Vi har matat hästarna med samma gräs som växer i deras hage och de har artigt tagit emot det och sagt "namm!". Sen har vi gått en långpromenad... Eller: jag har gått,  hon har sovit gott (lägg här märke till ordvitsen som kan gå obemärkt förbi då orden ej stavas lika... lägger in en paus för att ni ska kunna höja på ögonbrynen och tycka att jag är tråkig, alternativt säga "aah!" [...paus...]).

Jag älskar att promenera i detta landskap!

Sen har lillsmulan fått åka traktor med sin pappa. Det bästa med det är att få trycka på tutan. Även då hon kör med sin spark-bil låter det "tut tut!" om något är i vägen. Sen blir de grejer som står/ligger kvar överkörda. De fick ju en varning, liksom.

En trivsam dag, med andra ord! Nu drog C iväg för att partaja på en båt (?) och jag har planer på att äta choklad,  glass och melon till Tangled. Så mysigt jag ska ha! Ska samtidigt hålla utkik på Facebook och se om det dyker upp någon "I'm on a boat"-bild som jag kan fnissa lite åt.

Frusna kulor och schyssta meloner.