Kling klang

Igår var det min vän Rogers födelsedag och han hade önskat sig fika. Fika var vad han också fick. Massor av gofika. Tror inte att de behöver handla något med sockerinnehåll på en månad, faktiskt...

Senare på kvällen, då jag och C lade oss för att sova, kom lilla E i vanlig ordning och klättrade upp i vår säng för att inta sin plats mellan oss. Jag och C lade varsin hand på den lilla, och fattade dem sedan i ett varsamt grepp medan vi såg på varandra med ett litet leende. Någonting klang till inom mig. En liten påminnelse om att jag lever mitt liv just nu. Det finns ingen anledning att sörja det som inte är, kunde ha varit eller borde vara. Jag har all lycka som går att önska sig.

Ibland ser jag på lilla E då hon leker och pratar högt, halvt för sig själv och halvt till mig. Jag tänker på hur hon rörde sig i min mage då vi körde mot lasarettet och på min oro efter läkarens ord dagen innan, då ett planerat vändningsförsök var inbokat: "Hon har inte vuxit nog... Tror att det är bäst att vi plockar ut henne så snabbt som möjligt... Mår nog bättre på utsidan än på insidan... Vet inte hur hon har påverkats av det". Så orolig, så orolig var jag. "Möjlig näringsbrist"! "Kan bli så att hon måste tas hand om direkt efter förlossningen"! Det kändes som att världens väggar rasade in mot mig. Detta var inget jag hade kunnat planera och förutspå.

Sedan kom hon ut och i samma sekund: Ett skrik. Ett högt skrik. "Näää!" Hon ville förstås inte komma fram än. "Näää!" protesterade hon högljutt och då visste jag att det inte var något fel på henne. Och jag fick hålla henne. Hon behövde inte tas ifrån mig. Hon var bara liten. Så liten. 2535 gram. Liten, men perfekt och frisk.

Jag ser på henne ibland, då hon är på väg att klättra upp på bordet för att hämta något som jag just sagt att hon inte får röra. Jag ser framför mig hur hon låg i min famn och sov, så liten och bräcklig. Hon vägde nästan ingenting, men mitt hjärta vägde desto mer, då det fylldes av hela världens kärlek. Så lyckligt lottad jag är, tänker jag, som får vara med om detta mirakel varje dag! Och ibland säger jag inte nej. Ibland får hon ta med sig sitt pris ner från bordet och springa iväg för att titta på den spännande saken i fred. Ett litet tag.