Mamma-ångest en tisdagskväll

Hon sover nu, min lilla ängel. 

Jag har just smugit mig ut från hennes rum och satt mig i soffan för att göra ingenting ett tag.

Hon vill alltid att pappa ska sitta med henne den sista stunden, men han lirar med sitt band ikväll, så jag har fått rå om henne. Bara mamma och lilla E. Då vill hon alltid läsa samma två böcker. Sedan vill hon ha vatten. Sedan vill hon hålla mig i handen. Sedan vänder hon sig ett par gånger och sedan vill hon hålla min hand igen. Hennes hand är så liten, trots att hon känns så stor. Tre år har min lilla vän hunnit bli. Hon håller i min tumme och somnar.

Hon är tre år. Så stor, men fortfarande så liten. Hon lär sig något nytt varje dag och jag får vara med och upptäcka världen tillsammans med henne.

-Världen! Det finns så mycket att upptäcka. Både gott och ont. Jag får panik då jag tänker på hur mycket hon ännu inte vet om det onda. Det finns så mycket jag inte kommer att kunna skydda henne från, som hon kommer att tvingas upptäcka själv. Det får mig att bäva inför framtiden. Hennes lilla hand kommer att bli större och större, tills den är lika stor som min egen. Min lilla ängel kommer att växa upp.

Jag kommer inte att kunna hindra andra från att ge henne elaka kommentarer. Jag kommer inte att kunna hålla för hennes ögon varje gång hon ser något som gör henne illa till mods. Jag kommer inte att kunna undanhålla henne det faktum, att människor inte alltid är snälla. Jag kommer inte att kunna kontrollera vad som finns i hennes glas ute på krogen.

Hur ska man hantera en sådan sak; att man inte kommer att kunna skydda den lilla ängeln från allt? -Att de vita små vingarna kommer att färgas grå av världens smuts och damm?

Detta är det svåra med kärlek: Man kan inte förhindra att den man älskar någon gång ska ha ont.

Det enda jag kan göra, är att försöka ge henne verktyg för att kunna klara sig, samt finnas där då det gör ont. Detta är också en källa till existensiell ångest: Vetskapen om att jag inte kommer att finnas där för alltid, samt rädslan att jag inte ska kunna finnas där imorgon. Det får inte hända mig något ont heller. För jag är den enda mamman hon har och den enda kvinnan som kan älska henne exakt så mycket som jag gör.

Att få vara förälder är verkligen det mest fantastiska som kan hända en person, men det är samtidigt det mest skrämmande.

Just nu sover min lilla ängel.

Just nu är hon trygg. Exakt nu är hon skyddad från allt ont.

Jag antar att det är bäst att börja där:

Just nu.

Tandläkarbesök

Idag var lilla E hos tandläkaren för första gången. Det gick faktiskt över förväntan! Kanske beroende på att tandläkaren endast räknade hennes tänder och kontrollerade borstningen, som tydligen var exemplariskt skött... Var är mina hängslen? Jag behöver dem för att kunna sprätta lite med dem! (Note to self: Införskaffa hängslen asap!).

Innan tandräkningen skulle det förstås ställas sedvanliga frågor, som exempelvis huruvida telefonnumret stämmer och så (-Nej, ni har helt fel nummer. Vi kom hit efter att ha mottagit ett telepatiskt meddelande under frukosten). Under denna tid hann lilla E bli både supernyfiken och superless. Hon försökte kontrollbesikta en borr och provöppna ett par lådor, varefter hon klättrade upp i tandläkarstolen och åkte rutschkana nerför fotstödet ett par gånger. Sedan gick hon ut ur rummet. Två gånger fick vi hämta tillbaka henne och övertala henne att sätta sig igen.

Efter att hennes gaddar äntligen blivit inspekterade fick hon välja en leksak. Jag var av den starka åsikten att föräldrarna också skulle få välja en leksak, eftersom besöket uppenbarligen fick oss att svettas mer än barnet. Jag höll dock min tanke för mig själv och nöjde mig med att snegla lite avundsjukt på en miniödla i korgen. Lilla E valde en studsboll. Sedan ville hon stanna kvar och leka i väntrummet, trots att hon ifrågasatte valet att inte ha någon slags vagn till förfogande. Hon gillar verkligen vagnar.

Till sist fick vi med oss henne hem och målet som vi hade med besöket blev nått: Hon tycker att det är kul att vara hos tandläkaren!

Men nästa gång ska jag fan ha en miniödla!

Mys-stund

Hon sitter i min famn ett långt tag efter sin eftermiddagslur. Det händer inte så ofta nuförtiden, att jag får hålla om henne och stryka hennes hår. Mitt hjärta fylls av värme.

-Mamma älskar dig mest i världen! Visst vet du det? säger jag och lägger min kind mot hennes. 

-Mm, svarar hon med sin snuttekanins (dvs en av 15 snuttekaniners) öra i munnen.

-Du är bäst i hela världen, min underbara lilla E! Glöm aldrig det!

Jag kramar om henne och känner mig så tacksam över att få ha just den här stunden med min ängel. Hon borrar in huvudet mot min kropp, sedan lyfter hon sin blick så att vi ser in i varandras ögon.  Hon tar ut kaninens öra ur munnen för att säga någonting. Jag väntar med spänning på vad det kan vara. Ska hon säga att mamma är bäst, eller något annat mysigt?

-Jag kissar mammas knä.

Jaha, just det ja. Det är ju mysigt det med,  kan jag tänka mig... Tur att hon har blöja än.

Mamma-stress

Jag älskar verkligen min dotter och är glad för att jag har möjlighet att umgås med henne medan hon fortfarande är såhär liten. Hon växer för varje dag som går!

Hon är fantastisk.

Hon har ett energiöverskott som skulle kunna driva halva Sveriges elförsörjning.

Det är underbart att vara mamma till ett sådant kreativt och livligt barn som min lillsmula!

Jag är så tacksam...

...Men, härr-ä-minn! Så fantastiskt skönt det är att få komma till jobbet ibland och koppla av lite!

Ledig morgon

Då man vaknar klockan 06:30 på sin lediga dag av att lilla E skramlar med någonting och upptäcker att det är grejer från kökslådan, som hon lärt sig att öppna trots vårt försök till spärrning av dessa, så blir man lite överraskad... Då man sedan lägger märke till att sängen är full av saker som slängts fram ur våra sängbords-skåp, då tänker man att man måste ha sovit riktigt gott eftersom man inte har vaknat av detta tidigare. Man blir samtidigt lite skraj då man tänker på vad som kunde ha hänt, eftersom det finns både saxar och knivar i kökslådorna... När man sedan släpar iväg till köket för att fixa frulle och den lilla drar ner en tallrik i golvet så att den går sönder, så suckar man lite och drar fram dammsugaren. När man sedan får springa och jaga barnet för att dra på en blöja efter en rump-tvätt och hon skrattandes kryper under bordet, så känner man sig road samtidigt som man blir lite less...

Morgnarna blir så... intressanta nu för tiden! Tänk, så tråkigt man måste ha haft förut, då man typ... sov... och tog det lugnt då man hade en ledig dag!  Jättetråkigt måste det ju ha varit! Verkligen.

Egentid

C har åkt iväg till sardinburken... Jag menar julbalunsen på Statt och jag är hemma med en liten sjukling. Jag har för länge sedan valt att stanna hemma och har sett fram emot att få borra ner mig i soffan framför en film och vräka i mig en massa snarr. Mmm! Egentid!

Såå... Jag trycker igång en romantisk komedi, öser upp en skål med glass och börjar sleva...

"Mammaa..!"

Lilla E behöver ha mig bredvid sig tills hon kan somna igen. Resultat: Glasso smälto. Happ! Bara att ta fram nästa gosak:Lindt's chokladpraliner! Dregelpöl bildas medan påsen öppnas. Slurpi slurp, så gött det ska bli!

"Mammaaa!"

Lilla E har svårt att sova igen. Chokladen får vänta medan jag sitter på pallen vid lillsmulans säng igen. Så länge hon vänder och vrider! Stackars liten! Och det är synd om lillsmulan också, som har feber!

Äntligen! Hon somnar och jag smyger iväg för att sedan kasta mig över påsen och hälla i mig innehållet utan att knappt känna smaken. Måste hinna innan nästa uppvaknande!! ...Men... Nu glömde jag förstås att titta på filmen och det känns som... tomt, på något vis, efter att ha lastat i sig en massa lyxig choklad under stress... Så skulle det ju inte vara, ju! Jag skulle ju njuta!

Lilla E vänder sig i sängen så det prasslar lite i täcket.

...Men vad håller jag på med?? Här sitter jag och försöker få lite "egentid", då min lilla ängel vill ha mamma bredvid sig då hon är sjuk..!?! Min lilla, lilla underbara tjej som bara vill vara med pappa hela tiden annars! Nu har jag ju chansen att få lite egentid med henne!!!

"Mammaa!"

Just som jag tänkt dessa tankar, kommer hon tassandes från sitt rum med rufsigt hår och trötta ögon. Den grå snuttekaninen släpar efter i hennes lilla hand och dess öron är dyngsura (och luktar gammal skurtrasa) efter att ha fått fungera som något slags napp-substitut. Hon är så söt att mitt hjärta värker.

"Vänta i din säng ett tag", säger jag, "mamma ska bara borsta tänderna, sen ska du få sova i mammas säng! Vill du det?"

"Joo!" svarar den lilla sjuklingen ynkligt.

"Då kommer mamma alldeles strax!" förklarar jag och trippar, efter en puss på pannan, iväg till toaletten.

Klockan har inte hunnit bli tio (jag går inte ens och lägger mig den här tiden på veckodagarna), men med stor iver borstar jag tänderna medan jag längtar efter att få hålla om min lilla dotter och titta på henne tills jag somnar. Då hon vaknar ska jag säga "mamma är här" och stryka hennes hår, utan någon väntetid för att pausa filmen och svälja chokladen! Jag ska ha egentid! Egentid med min fantastiska lilla vän! Jag skyndar mig att slå en liten drill och hastar in på hennes rum, lyfter upp henne och bär henne till sovrummet.

"Nääe!! Inte lilla E sova mammas säng!!" protesterar min lilla vän, som hunnit somna under den korta stunden. "INTEE!!!"

Nähäpp! Det är bara att bära tillbaka den lilla och läsa en bok istället... Inte ett knyst hörs från lilla E:s rum. Hon sussar sött med sin kanin. Och jag känner mig lite lurad. Snuvad på egentiden två gånger i rad... Men vänta nu! Jag har ju faktiskt egentid nu med! Att läsa en bok i lugn och ro är ju inte fy skam det heller!

(... Och är det inte så, att all tid är egentid? Vems tid skulle det annars vara..?)

Kling klang

Igår var det min vän Rogers födelsedag och han hade önskat sig fika. Fika var vad han också fick. Massor av gofika. Tror inte att de behöver handla något med sockerinnehåll på en månad, faktiskt...

Senare på kvällen, då jag och C lade oss för att sova, kom lilla E i vanlig ordning och klättrade upp i vår säng för att inta sin plats mellan oss. Jag och C lade varsin hand på den lilla, och fattade dem sedan i ett varsamt grepp medan vi såg på varandra med ett litet leende. Någonting klang till inom mig. En liten påminnelse om att jag lever mitt liv just nu. Det finns ingen anledning att sörja det som inte är, kunde ha varit eller borde vara. Jag har all lycka som går att önska sig.

Ibland ser jag på lilla E då hon leker och pratar högt, halvt för sig själv och halvt till mig. Jag tänker på hur hon rörde sig i min mage då vi körde mot lasarettet och på min oro efter läkarens ord dagen innan, då ett planerat vändningsförsök var inbokat: "Hon har inte vuxit nog... Tror att det är bäst att vi plockar ut henne så snabbt som möjligt... Mår nog bättre på utsidan än på insidan... Vet inte hur hon har påverkats av det". Så orolig, så orolig var jag. "Möjlig näringsbrist"! "Kan bli så att hon måste tas hand om direkt efter förlossningen"! Det kändes som att världens väggar rasade in mot mig. Detta var inget jag hade kunnat planera och förutspå.

Sedan kom hon ut och i samma sekund: Ett skrik. Ett högt skrik. "Näää!" Hon ville förstås inte komma fram än. "Näää!" protesterade hon högljutt och då visste jag att det inte var något fel på henne. Och jag fick hålla henne. Hon behövde inte tas ifrån mig. Hon var bara liten. Så liten. 2535 gram. Liten, men perfekt och frisk.

Jag ser på henne ibland, då hon är på väg att klättra upp på bordet för att hämta något som jag just sagt att hon inte får röra. Jag ser framför mig hur hon låg i min famn och sov, så liten och bräcklig. Hon vägde nästan ingenting, men mitt hjärta vägde desto mer, då det fylldes av hela världens kärlek. Så lyckligt lottad jag är, tänker jag, som får vara med om detta mirakel varje dag! Och ibland säger jag inte nej. Ibland får hon ta med sig sitt pris ner från bordet och springa iväg för att titta på den spännande saken i fred. Ett litet tag.

Mindfullness

Det här med mindfullness är något som jag har tänkt träna på! Det ska ju funka bra för den som känner sig stressad och så... Det går ut på att vara här och nu utan att tänka på någonting annat än de intryck man får genom sina sinnen (dvs varken tänka bakåt eller framåt).

Jag brukar träna lite i duschen medan C tar hand om lilla E. Då försöker jag fokusera på det jag ser, känner och hör:

Jag tittar på hur vattnet strömmar ner från dusch-munstycket och hur det landar på huden för att sedan forsa vidare ner i avloppet. Det gör en liten rund rörelse på golvet... Skickade jag in den där ansökan jag skulle skicka in..? Sluta! Titta på avloppet! Det borde rensas... Visst far vattnet lite långsamt..? Stopp!! Här och nu ska vi vara.

Jag tittar på hur schampot löddrar mellan mina händer och känner hur det doftar. Mums! Känner hur det löddrar in sig i mitt hår... Hur hade vi det med schampo? Var detta sista flaskan? Måste komma ihåg att skriva upp det... Stopp! Här och nu skulle jag vara! Löddret, ja... Fint lödder!

Jag lyssnar till hur vattnet droppar och rinner... Lilla E:s skrik överröstar detta. Hon är arg. Det sker ju här och nu, men är inte så avkopplande... Hon gör något hon inte får göra och C stämmer in med hög röst: Nej! Du får inte vara på bordet! Mer skrik... Vattnet, ja... Hur var det med avloppet? När blev det rengjort senast? Stopp! Kom ihåg: Här och nu!

Lilla E kakka toan! Rösterna kommer närmare och toa-dörren öppnas. Lilla E behöver gå på toaletten. Mamma duscha! säger hon. Jepp! Jag duschar.  Lilla E vill öppna duschdörrarna, men hejdas av C. Hon skulle ju bajsa. Hon blir blöt om sockarna. Jag skyndar mig att duscha klart. Det är av någon anledning inte lika avkopplande att stå där medan lillsmulan sitter och ploppar bredvid, samtidigt som hon, med stort intresse, kommenterar allt jag gör... Men jag borde ju inte känna pressen bara för det. Det är det jag måste träna på.

Det här med mindfullness är inte så enkelt, men jag ska bli expert på det i framtiden!

Pino räddar

Lilla E har bara ett enda krav: Konstant action. Hon vill bli road hela tiden och jag ska stå för underhållningen.

Så enkelt! Bara att ordna då!

Fast... Jag då..? Får jag gå på toa, tro? Jaha, okej... Om hon får följa med och titta på och förnöjt konstatera att jag kissar. Det går ju bra... Men dricka kaffe då..? Nähä. Dit kan hon inte sträcka sig. En kopp, bara? Nähä. Inte det.

Jag har ett behov. Jag måste få inmundiga minst tre koppar kaffe på morgonen, särskilt om jag har blivit uppjagad klockan fem på morgonen av en liten vandal som är i full färd med att hälla gårdagens kaffe över diskbänken. Det finns en lösning som tillfredsställer bådas behov: Pino på svt-play!  Under 20 minuter kan lilla E sitta stilla och se på detta program (på finska, för att få höra mer av mammas språk). Under denna tid hinner jag dricka mitt kaffe och klarar sedan av att underhålla den lilla igen.

Tack, Pino! Du räddar min dag!

Katten får mjölk och mamma får kaffe. Win-win!

Omdefinitioner

Man märker ganska snart att saker och ting inte är vad de ser ut att vara då man har ett litet barn... Köksbordet, exempelvis, är ju inte en plats att ställa tallrikar och mat på; det är en utsiktsplats och ett allmänt lattjo ställe att vara på. Köks-stolarna är inte möbler som man sitter på; de är flyttbara nå-saker-man-inte-får-röra-hjälpmedel. Sängen är förvisso en plats att sova på, men all tid som man inte sover är den en studsmatta (eller en hoppa-matta, som det heter på lilla E-språk). Tvättmaskinen är ett ställe att förvara allehanda glasburkar och leksaker. Diskmaskinen är en klätterställning då luckan fälls ner. Skedar och gafflar är roliga flygplan då man har ätit klart. Spisvreden är magiska styrmojänger. Hundbajs är intressant geggamoja som känns kul mellan fingrarna... Listan på lilla E:s omdefinitioner kan göras oändlig. Ingenting är det man tror att det ska vara och det är fantastiskt att få uppleva världen på ett nytt sätt genom ett barns nyfikna ögon. Men puh! Vilket jobb det är att vakta så att hon inte råkar illa ut!

I förrgår, till exempel, tog vi en promenad ner till älven och min plan var att vi skulle kasta lite stenar i vattnet och plaska lite med händerna vid strandkanten... Det gick inte riktigt enligt planerna. Då vi kom ner till stranden hann jag inte ens blinka och tänka "Vänta nu..?" innan den lilla hade sprungit ut i vattnet, som nådde henne till mitten på vaderna innan jag hann få tag på henne (resultat: blöta skor, sockar och byxor för oss båda). Efter att ha lyft upp henne på säker mark igen och förklarat att man inte får springa ut i vattnet, föreslog jag att vi kunde plaska lite med händerna vid vattenbrynet istället; "Såhär" och så plaskade jag glatt med handen i vattnet. Lilla E visade att hon förstod galoppen genom att glatt springa ut i vattnet igen. Då gav jag upp och bar tillbaka en mycket besviken liten dam, som skrek tills vi hittade några hallonbuskar med -hör och häpna- hallon kvar! Lyckan var gjord. Det är det som är så bra då besvikelsen är framme: Det är relativt enkelt att distrahera den lilla sjöjungfrun, bara man hittar något som är ännu intressantare än det hon egentligen ville göra.


En säng..?

Nej, inte en säng; en hoppamatta!

Lock till en nappflaska?

Nej, inte ett lock: En napp till bebisen!

Rosa intentioner?

Jag är, som sagt, inte för det här med att tillskriva barn vissa egenskaper beroende på könstillhörighet. Tanken att klä min lilla Pippi Långstrump i rosa klänningar med volanger och ryschpysch är för mig inte lockande... Det är min intention att hon ska introduceras till alla möjliga färger (inklusive rosa) och sedan, när hon själv vill välja ut sina kläder, får hon ha precis vad hon vill (förutsatt att det funkar med de rådande väderförhållandena). Om hon då vill ha det nämnda skära ryschpyschet får hon såklart ha det, men jag vill inte få henne att tro att hon måste gilla något bara för att hon har två X-kromosomer...

Detta är min tanke, men vad händer..? Jo, jag färgar alla hennes vita grejer rosa. Hela tiden gör jag detta, men utan medvetna intentioner att göra så. Det råkar vara ett faktum att jag gillar rosa. Inte för att jag blivit upplärd till detta under uppväxten (på det glada 80-talet fick man ha precis vilka färger man ville utan att det analyserades djupare av omgivningen), utan för att det helt enkelt är en glad och trevlig färg. Så nu undrar jag ifall jag omedvetet låter något rött slinka ner i vit-tvätten för att sedan färga av sig på alla andra tygsaker och göra dem glada och trevliga..?

Den fina vita pyjjen: Inte så vit numer.

Några av lilla E:s handdukar. En gång i tiden var de alla skinande vita.



Lilla E:s vid inköpet vita lakan och kuddfodral.

...Eller är det helt enkelt så att jag är och förblir en tvätt-marodör?

Fest, dop och lite kaos.

Ännu en trevlig helg med en liten touch av kaos. Farmor och mina två fastrar är på besök från Finland och jag har hunnit träffa dem och till och med lyckats få lilla E att medverka vid fotografering av familjeporträtt (man måste ju passa på medan farmor är i stan,  menade farsan). Igår firades min vän Emmas intåg i vuxenvärlden då även hon fyllde den åtråvärda åldern 30, en angenäm tilldragelse! Idag var det dags för dop igen, denna gång för syrrans minsting.

C hade lite funderingar kring klädsel inför denna ceremoni. Han hade minsann inte tänkt ha kostym denna gång. "Visst kan jag ha det här?" ropar han och jag tar mig en titt på valet av utstyrsel:

 "Nämen, du..." säger jag. Visst kan du väl iallafall ha skjorta på dig..?" Han går muttrandes tillbaka till garderoben. "Sådär ja!"

"Okej... Det blir super!"

Dop... Det är som en klurig tillställning om ni frågar mig, mamma till en mycket livlig snart 2-åring. Jag och syrran kom därför överens om att det bästa alternativet skulle vara att låta henne springa omkring under ceremonin... På så vis, tänkte vi, skulle hon vara nöjd och störa mindre än ifall vi skulle försöka få henne att sitta stilla och vara tyst (vilket alltid resulterar i det omvända).

Det börjar lovande: Vi anländer till kyrkan just innan det hela ska ta sin början. Lilla E är lugn och stillsam, vilket hon tenderar att vara ett tag då hon är bland nya ansikten. "Perfekt!" tänker jag och mys-ler så förnöjt att jag får tre dubbelhakor. Då kommer beskedet som får alla småbarnsföräldrar att rysa till medan en liten ångestklump bildas i halsen: "Prästen är försenad. Vi vet inte när han kommer att vara här".

Oh no! Tjugo minuter senare råder total anarki i kyrkobyggnaden. Barnen kommer överens om att det är dags att liva upp festen med lite gammaldags mayhem. De springer skrikandes omkring och hoppar mellan bänkarna medan svettiga föräldrar springer efter dem samtidigt som de fortsätter att försöka föra ett samtal med en annan springande förälder. Inifrån kyrkan hörs en intressant pianokonsert då en liten lycklig plutt har lyckats lägga vantarna på pianot. Dop-barnet gråter av trötthet, men kan inte somna i vagnen (kanske för att storasyster och kusinen bråkar om vem som ska få vyssja det nämnda ekipaget).

25 minuter efter bokad tid anländer prällen och ceremonin tar sin början. Lilla E tar tillfället i akt och klättrar upp på knäböjar-bänkarna vid altaret. Jag låter henne hållas men försöker se till att hon inte förstör något. Hon smiter in i prästens rum bakom altartavlan. Jag börjar svettas men hämtar ner henne igen. Då springer hon in under altaret och ropar "lilla Eee?" med en önskan om att jag ska låtsas leta efter henne. Jag hämtar ner henne, varpå kusinen stämmer in i leken och drar bort mikrofonskyddet på en mic. På min väg att förhindra vidare sabotage är jag nära att välta ljushållaren. Lilla E har hittat en psalmbok... Jag tänker att det här går ju inte och prästen tänker samma sak. "Nu får ni ta och ordna upp det här", säger han med en irritation i rösten, varpå jag rodnande bär ut en förbittrad tjej som skrikandes vädjar till mommo om hjälp.

Jag erkänner mig besegrad. Den briljanta planen misslyckades totalt och medan vi klättrar på stenar utanför församlingslokalen gör vi en tyst överenskommelse om att vi inte ska delta i dylika tillställningar innan hon fyllt tre. Sedan fikar vi gott och hoppas att de andra föräldrarna inte tycker att jag är helt dum i huvudet som låter min lilla buse förstöra kusinens dop. Syrran är iallafall inte upprörd över situationen, vilket är huvudsaken. "Det var ju prästens fel som var försenad", säger hon. Det känns lite bättre och jag går med på att skylla allt på denna ämbetsman. Sedan tar jag lite mer tårta. Och lite fler kakor.

Nu har jag och C, efter att ha inmundigat en mycket god middag i trevligt sällskap (under hög ljudvolym) hos mamsen och papsen, landat i varsin sittgrop i soffan. Den lilla vandalen sussar gott i sin säng och vi har tänkt göra... Precis ingenting alls, faktiskt!

Farmor hade gjort en korg till mig: En six-pack-picknick-korg. Designad för att inrymma ett 6-pack med valfri dryck. Vilken gullig farmor! Nu behöver jag inte gå törstig till picknicken iallafall!

Puh!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Att vara småbarnsmamma borde räknas som en merit vid jobbansökan (faktum är att jag har med det som en punkt på mitt CV).

Ikväll har jag exempelvis under en timmes tid dammsugit, städat ihop lilla E:s prylar, ordnat upp skorna i hallen, tömt och fyllt diskmaskinen, torkat bord samt diskbänk, dammat smulorna från duken, kokat gröt åt lilla E, gjort henne i ordning för sängen, sjungit en gonattvisa och pussat gonatt... Det är ju rätt så effektivt, kan man tycka, men det som verkligen innebär en guldstjärna i meritlistan är att allt har utförts med lilla E som en nöjd och delaktig aktör. Det, mina vänner, är verkligen en utmaning! Om ni inte tror mig får ni gärna komma och testa själva!

...Va..? Tror ni att jag försöker få tag på gratis arbetskraft genom denna utmaning? Nää! Det skulle jag aldrig..! Okej, ni har genomskådat mig. Men det är faktiskt inte en enkel uppgift!
 

Nu förtjänar jag att ta mig en bit av grannfruns nybakade äppelkaka gjord på deras egna äpplen (ja, vi har världens bästa grannar)! Mums!

Varm, nybakt äppelkaka gjord på nyplockade äpplen... Tack, grannfrun!

Det ultimata preventivmedlet

Hon liknar en liten ängel, en sån där som fanns på bokmärken som man samlade på då jag var liten: Blå ögon med långa ögonfransar, runda kinder och en blond kalufs med stora runda lockar. Hon ser ut som en glittrande bokmärkesängel och i mina ögon är hon det vackraste som någonsin skapats. En förälder är aldrig opartisk och det egna barnet är alltid lite mer fantastiskt än alla andra barn. Därför ser jag hos min lilla ängel, förutom skönhet av en annan värld, en ovanligt intelligent läggning samt en särdeles trevlig och lustig humor. Hon är helt enkelt den mest underbara varelsen som universum någonsin skådat, såsom de flesta barn tenderar att vara ifall föräldrarna får vara med i den avgörande juryn...

Därför kan det uppfattas som en aning märkligt att jag ibland benämner henne som det ultimata preventivmedlet... Men faktum är att hon har ett mycket effektivare förfaringssätt än många andra metoder som kan användas för att förhindra att oväntade syskon plötsligt uppenbarar sig i det hus som den lilla bokmärkesängeln har som habitat. Genom att se till att de vuxna personerna i residenset under dygnets alla timmar aldrig får tid över till annat än sådant som har den lilla guldlocken i fokus, försäkrar hon sin framtid som enda arvtagerska. Det hon inte har tagit med i sin beräkning (förutom det faktum att hon inte kommer att ärva några miljonbelopp sin plan till trots), är att detta förfarande kan sätta hennes nuvarande habitat i risk.

Då små bokmärkesänglar smider planer kan de ibland missa viktiga detaljer. En sådan detalj är att de vuxna i hushållet kan behöva lite tid över för varandra samt för sig själva för att orka fortsätta att bo tillsammans. Nu råkar dock de två vuxna individer som den lilla bor tillsammans med vara så lyckligt lottade att de har andra (ännu mer vuxna) personer i närheten som de kan konspirera med. Dessa kan ibland ta hand om den lilla vackra varelsen så att de vuxna i hennes hushåll kan göra annat än guldlocks-relaterade saker.

Som den ena av dessa två vuxna individer tackar jag den lilla bokmärkesängelns mor- och farföräldrar för att de ställer upp som de gör, samt gratulerar mig själv och C (den andra vuxenpersonen i hushållet) för att vi valt att bo i samma stad som dem!

Alla lika, alla olika..?

Då man råkar tvätta båda strumporna i ett strump-par i fel tvätt så att de båda färgas är ju lyckosamt... Förutsatt att det är samma tvätt som de hamnar i.

Jag lyckas förstås alltid tvätta endast den ena av strumporna med en annan färg, så att alla ljusa strump-par blir Pippi Långstrump-matchningar. Då brukar jag tvätta den andra med samma färg i ett försök att få den att färgas på samma sätt. Men tror ni att det funkar? Nä-e! Dåå färgar ju inga kläder av sig! Inte då man vill att de ska det!

Nu upptäckte jag att jag råkat färga en av lilla E:s vitrandiga strumpor rosa och den andra blå... Det var som lite av en bedrift, tycker jag.

Nu kan de åka ut i skolor och föreläsa, de här strumporna, och prata om hur de föddes lika för att sedan färgas av omständigheterna.  "Så, ni förstår...", kan de avsluta, "Vi är alla lika trots att vi är olika".

Jag, däremot, funderar på att minska på mångfalden genom att enbart handla svarta strumps i framtiden.

Måndag

Man kan lätt känna sig en smula bitter då den lilla sömn-marodören efter en 12-timmarsnatt hos mormor och morfar återigen vaknar klockan tre här hemma...

Men det blir en tidig start på jobbet iallafall! Och solen skiner...

Och jag hällde fil i mitt kaffe igen...

Och en kamikaze-fågel flög just in i köksfönstret...

Och den lilla bajsade i blöjan (trots att hon gått på pottan i ett år nu)...

Och hon börjar bli trött och grinig ( hon har ju trots allt varit uppe och härjat i 3 timmar nu).

Ja... Välkommen, måndag!

Den stackars fågeln hade nog ändå den sämsta starten på veckan...

Fru och man-tid

Ibland kommer man till en punkt då man måste erkänna för sig själv att man inte är stålmannen/kvinnan som orkar vad som helst utan att ens säga "attans, så tungt!" (För stålis svär inte så han skulle aldrig säga "fan, va tungt" som de flesta andra... Men eftersom att han inte tycker att något är tungt så är detta helt irrelevant).

Jag och C har kommit till denna punkt. Vi har nu erkänt för oss själva och varandra att vi behöver hjälp ibland. Annars kommer vårt äktenskap att så småningom krackelera som ett kex mellan mina tänder. Sömnbrist och begränsade möjligheter att göra saker tillsammans kan ställa till det lite, ifall någon inte visste det.

Så ikväll har vi lämnat lilla E hos hennes farmor och käkat 3-rätters middag på restaurang 6:e våningen. Vi funderade på bio efter detta men bestämde oss för att istället svänga förbi Hemmakväll för att köpa karra och en film. Det finns trots allt mer möjligheter att vara social då man ser film hemma. Nu ska vi sova en natt utan avbrott och sedan vakna av oss själva imorgon.

*Snyft!* Det var rörande vackra ord i den där sista meningen!

An offer we couldn't refuse.

Stöttade mina landsmän och köpte denna film.

Blue friday

"I feel blue today", skulle lilla E ha sagt om hon hade kunnat snacka engelska. Än så länge behärskar hon inte något språk alls, om man bortser från hennes egenkomponerade ordlista (där exempelvis "fashla be foole" kan användas för att beskriva någon vardaglig företeelse, till vilken det än så länge inte finns någon fullständig översättning). Hur som helst så kände hon sig blå idag. Iallafall så tuggade hon ivrigt på en bit blå krita hos mommo (moffa är i Afrika) idag. Jag vet inte hur mycket hon hann få i sig innan vi förstod att det inte var riskaka hon var så nöjd över att få inmundiga, men de är iallafall inte giftiga, de där kritorna, som tur är... "Blue poo..." kan vi sjunga istället för "blue moon" vid nästa pott-besök.

Något vi (eller jag) kan fira idag är att lillsmulan var superpeppad på dammsugning! Hon har haft en period då hon tyckt att det går att sätta likhetstecken mellan dammsugare och monster i garderoben, med den lilla skillnaden att dammsugaren inte stannar i sitt skåp. Nu verkar det som att den eran är förbi. Skönt! Blir som enklare då!

Goda vänner och anarki-möten

Min vän Emma kom tillsammans med sina två småttingar och hälsade på mig och lilla E igår: Två mammor, en liten bebis och två småtjejer som bråkar om leksaker, springer till olika rum och försöker skapa total anarki (och då de inte får som de vill blir det gråt-protester). Jag vet inte om jag behöver förklara att det inte blir så mycket vuxenprat... Hur som helst så blir det ju inte det. Man hinner börja prata om en grej, sen tappar man tråden som sedan slängs i soporna tillsammans med en pappersbit med lite snor på.

Något som är härligt är, att mitt i allt kaos (för det blir ett smärre kaos) så känner man att det inte gör något. Det är trevligt att bara få ses ett tag, att få tappa några trådar tillsammans. Jag antar att det är så med goda vänner, att det inte gör något att det blir några irrande ord i luften och några "hehe... Ett ögonblick... Öh... Vad var det vi pratade om..?", för det kommer ju fler tillfällen!

En annan sak som var trevligt med det hela, var att lilla E blev superkramig efter detta möte. Hon ville vara i famnen och mysa mycket mer än vanligt. Mamman passade förstås på att gosa extra mycket (fick ju alla kramar för mig själv, dessutom, för C var i studion hela kvällen).

Valborgs...

Valborgs, ja... Det är ju den där helgen då man ska supa skallen av sig för att man är ledig en extra dag... Eller den helgen då man ska trotsa kylan och regnet för att ta sig till någon slags brasa där ungar springer omkring och inte riktigt vet vad de skulle ha hittat på nu då man inte får smälla bomber längre (täänk juu!). Någon firar av en raket (som blir till en optisk besvikelse eftersom det är ljust fram till tio), någon springer lite väl nära elden (och föräldrarna reagerar lite väl segt, kan man tycka) och någon har med sig en sjuttibumsare för att värma sig lite medan någon (jag) känner sig lite obekväm med att det dricks sprit inför små barn...

Eller så gör man ingenting särskilt alls, utan njuter av en extra ledig dag med familjen och äter chips framför en film på kvällen (för min man lyckades övertyga mig om att vi kan se det som att vi gör detta istället för att dricka alkohol, vilket vi nog hade gjort om vi inte hade barn. Därmed blir kaloriintaget plus minus noll, rent teoretiskt, eftersom vi hur som helst hade gjort något onyttigt. Jag köper argumentet, trots att mitt samvete säger att det bara varit en måndag mellan helg och helg och att jag därmed varken borde dricka bärs eller äta snarr om jag ska tänka hälsosamt).

Så ser det ut: Vi som förut var på fest varje helg och skrek "Wiihoo!" med drinkar i båda händerna väljer nu oftast att "mysa" istället. Nedsjunkna i varsin sittgrop i soffan trycker vi karra och chirre. Då och då ger vi varandra en kram eller håller händer (ibland blir det någon puss också). Vi har blivit småbarnsföräldrar, med mjukisbyxor som standard-outfit och 23:00 som sista möjliga läggdags. Att festa innebär två dagars bakishet from hell och att vara uppe sent känns jobbigt med tanke på att den lilla kommendören meddelar om uppstigning senast kl.07:30. Det kanske låter tråkigt i en del öron, men det är helt okej! Jag trivs med att vara en trött mamma som träffar polarna över en fika dagtid istället för ett glas vin kvällstid... Och vi hade faktiskt kikat förbi bya-brasan om det inte var för att den tändes efter lillans sovtid.

Regnbåge efter en rejäl hagelskur.

Testar vårutstyrseln (för att mamman tycker att skorna och jackan är så tuffa och söta).