Sista dagen

Människor möts, gör sina avtryck i sanden och fortsätter att vandra längs livets strand.

Igår var min sista dag på boendet och jag känner mig otroligt tacksam för allt jag har lärt mig av både ungdomar och personal. Samtidigt har jag insett hur mycket jag har kvar att lära.

På måndag börjar jag på det nya jobbet och ser fram emot att se vad det kommer att innefatta! Nya möten, nya avtryck och nya erfarenheter. Spännande!

Jobbtelefoner. Del två.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, så har jag en tendens att förtränga jobbtelefoners existens. Igår var inget undantag.

Jag sätter oftast fast den bärbara telefonen i byxlinningen bak, så att den hänger med dit jag går utan att jag märker av den... Förutom då den ringer och jag funderar var ljudet kommer ifrån, tills jag hör att det kommer från min rumpa och förstår att det är dags att svara, istället för att titta frågande på alla runt omkring.

Där var den igår kväll med, telefonstackaren. Den satt i byxlinningen även då jag skulle sätta mig på toaletten.

"Fluntsch!" lät det.

Jag förstod först ingenting. Vad var det som lät "fluntsch!"??

Ganska länge stirrade jag ner i toalettstolen innan jag till sist förstod vad det var för silver-svart pryl som, surmulet och högst ofrivilligt, badade där nere.

Nämnde jag att det bara för ett par veckor sedan inhandlades en sprillans ny telefon? Jepp! Det gjordes det! Och det är inget billigt skräp vi snackar om heller! Nepp, det är det inte. Men vattentät är den inte, luren. Inte det minsta.

Jag gillar inte jobbtelefoner. Det krävs en person med övernaturligt bra minne för att kunna hantera dem. Super-elit-minne och fullständig närvaro varje nanosekund av arbetsdagen. Jag är duktig, men så  duktig är jag inte!

(Jag har en känsla av att arbetstelefoner inte gillar mig så mycket heller).

Jobbiga jobbtelefoner

Jobbtelefoner.

De är som besvärliga prylar.

Alltså, de är förstås mycket fiffiga grejer att ha då man behöver ringa eller vara anträffbar... Och anträffbar behöver man ju i regel vara då man arbetar. Iallafall i den bransch jag är verksam inom. Men de mobila enheterna tenderar att ställa till besvär för mig i en allt för stor omfattning för att jag ska kunna bortse från det faktum att de, trots sin praktiska funktion, är mycket opraktiska. Opraktiskheten har mycket att göra med deras mobilitet, vilket är en bra egenskap hos en telefon då man inte har möjlighet att befinna sig på ett och samma ställe hela tiden. Samtidigt är det i vissa situationer en ytterst opassande egenskap hos en telefon.

Med "vissa situationer" menar jag de fall då de är under mitt ansvar. Det är nämligen så att jag av någon anledning har ofantligt lätt för att förtränga telefoners existens från mitt medvetande. Det, i sin tur, medför att jag ofta får köra extra mycket bil: Antingen för att köra tillbaka och hämta telefonen, eller för att köra tillbaka och lämna telefonen.

För att få bukt med dessa onödiga bilturer, har jag bestämt mig för att få en ändring i mitt beteende! Hädanefter kommer jag alltså att ha en liten lapp fast-tejpad på insidan av glasögonen. På denna ska det stå "Glöm inte telefon-jäveln!". Det måste ju funka lika bra som att ha en "Du släckte väl ljusen?"-skylt på dörren..?

Då gäller det bara att inte glömma glasögonen! Fast det märker jag i och för sig rätt snabbt, eftersom att jag inte ser så mycket utan dem (okej, en gång trodde jag att det var pissdåligt väder och fattade inte att det var jag som hade pissdålig syn. Det var inte alls någon dimma ute, när allt kom omkring, men jag tror att jag lärde mig något av den gången).

Nybörjar-morgon

Som nybörjare på en arbetsplats är det inte helt ovanligt att man beter sig som en nybörjare. Jag är inget undantagsfall.

Imorse låste jag exempelvis in mina nycklar i det rum jag hade sovit i. Detta kan beskrivas som en aningen problematisk situation, då dörröppnarmanickerna behövs för att kunna komma in i rum där arbetet ska utföras... Som tur var, hade jag öppnat fönstret för att vädra lite, så det var ett enkelt problem att lösa! Jag undrar bara en aning vad grannarna kan ha tänkt då de sett en kvinna klättra in genom fönstret på det närliggande huset klockan 7:15 på morgonen... Kan hända att de tänkte att den där, hon har nog glömt nycklarna i det där rummet... Kan hända att de funderade på att ringa 112 och anmäla ett inbrott, alternativt begära en påhälsning av psykjouren... Det kan också vara så att de noterade tilltagelsen i en sömnig vrå i hjärnan, tog en klunk kaffe och bläddrade ett blad i sin morgontidning.

När min kollega sedan kom, förstod jag att jag hade missat att göra en hel del grejer som jag borde ha förstått att jag borde ha förstått... Att jag skulle ha gjort... Även i dessa fall hade jag turen på min sida, för allting ordnade sig ändå!

Det som är så bra med att vara nybörjare, är att man inte kan förväntas vara fulländad och att man lär sig av misstagen så att man inte gör samma fel nästa gång!

Ob-tider (och ärtsoppa)

Jag förstår varför obekväm arbetstid kallas för obekväm arbetstid... Det är helt enkelt inte det bekvämaste alternativet för en gift småbarnsförälder... Men det är säkert en vanesak (?).

...Som ärtsoppa... Jag har hört talas om att man kan vänja sig vid ärtsoppa så att det till slut  börjar smaka gott... Fast själv vill jag förstås inte vänja mig vid att äta ärtsoppa, för det finns ju så mycket annat som faktiskt är gott. Varför ska man vänja sig vid något om det finns andra alternativ?

Jag blev tvingad att äta lite ärtsoppa en gång då jag var liten. De som fick mig att svälja den där suspekta födan ångrade i efterhand sitt trugande då det hela resulterade i att en förvånansvärt likasinnad sörja spreds över bordet då min mage gjorde uppror mot det oönskade intaget av denna maträtt. Ärtsoppa påminde, enligt mig, innan detta tillfälle om magsjuke-relaterad munfontän och efter denna incident blev det inte bättre... Så jag har svårt att förstå varför jag av fri vilja skulle välja att vänja mig vid att inmundiga just denna födotyp... Kanske om all annan mat tog slut i landet och jag därför inte hade något val... Ja, alltså: Kanske... Fast jag hade nog först och främst ätit ärtorna i deras ursprungliga form. Ärtor är goda, så jag hade nog inte riktigt sett någon anledning till att göra en soppa av dem.

Nu sitter säkerligen de som är vana ärtsoppe-ätare och tar sig för pannan medan de suckar att jag förstås har haft för lite senap i min ärtsoppa. Andra kan protestera mot det faktum att det inte serverades fläsk till härligheten. Senap och fläsk, det är lösningen på ärtsoppeproblemet! Helt klart! Detta har jag förstått. Problemet är bara att... (håll någon hårt i handen nu, ärtsoppe-fantaster, för det kommer inte att bli en trevlig överraskning). Problemet är att jag inte tycker om varken senap eller fläsk. Det är urkigt! Jätteblä!

Ärtsoppe-fantaster klarar oftast inte av att höra sådana kommentarer utan att bli gränslöst upprörda över min ignorans och okunskap gällande svensk husmanskost. Det har hänt att jag vid sådana tillfällen känt mig lite skyldig och försökt rädda situationen genom att uppge att jag faktiskt äter surströmming. Detta brukar minska den obehagliga stämningen som uppstår. För det är ett relativt välkänt faktum att ärtsoppe-fantaster oftast älskar surströmming... Och palt (att jag inte klarar av att äta palt är något jag försöker hålla för mig själv vid dylika situationer).

Hur som helst... Var var vi... Jo... Obekväm arbetstid... Ja, som sagt: Det är säkert en vanesak och nu, när jag äntligen har fått möjligheten att jobba, så ska jag se till att vänja mig! För möjligheten att få arbeta är, till skillnad från ärtsoppa, en väldigt viktig sak i mitt liv. Och jag kommer inte att behöva vara timanställd på tid och otid ett bra tag framöver (fram till augusti, som det ser ut nu)! Jag kommer att ha ett schema och möjlighet att planera min tillvaro därefter. Det är bättre än senap och fläsk, det!

Flexibel SOPJOBA av rang

Jag lägger upp scheman för 3 personer, samordnar barnomsorg, håller koll på fem olika arbetsplatsers arbetsrutiner under två olika avdelningar, tar emot bokningar under dygnets alla timmar och skriver fem tidrapporter varje månad. Däremellan arbetar jag dagtid, kvällstid, nattetid och helger. I veckan ska jag arbeta 32 timmar i sträck på ett ställe (och fler pass; 9, 14 och 22 timmar, på olika ställen, efter det). Jag är ständigt förberedd på förändringar i min tillvaro. All min lediga tid har jag jour och kan bli utringd när som helst under dygnet.

Resten av tiden försöker jag vara en bra mamma och fru, planera veckohandling, tvätta och städa (eller, okej: Städningen har blivit lite eftersatt... Det blir ändå stökigt direkt, eftersom det där med att vara mamma i mitt fall innefattar att ha en liten tvåbent tornado som virvlar runt i huset varje dag).

Detta är jag: En multitasking supermaschine som fixar vad som helst (nästan, iallafall), men på mitt CV står det "timvikarie".

Hur ska arbetsgivare som annonserar om heltidstjänster förstå att jag är en supermaskin om det bara står "timvikarie"? Jag funderar på att skriva att jag för tillfället arbetar som "flexibel samordningsplanerarjourhavandebehandlingsassistent av rang" istället. Undrar om de förstår vad jag menar då..?

H*lvetes j*vla bilj*vel!

Jag har haft nattinskolning på ett av mina jobb inatt. Av tidigare erfarenheter vet jag att det gäller att ha motorvärme ikopplat ett tag innan avfärd,  för annars behagar Saabrina inte att starta. "Brrr!", säger hon då, inte "brrumm!", som hon annars glatt brukar utropa. "Njaa...", fortsätter hon sedan och avslutar med ett "näenäe... Nä".

Så jag har gjort mig stor möda med att skaffa en dygnsbiljett och frågat fyra personer om vart min kräsna bil ska få lov att stå, tills jag slutligen kommer till klarhet om saken (de andra har gångavstånd till jobbet). Jag ställer en timer och går för säkerhets skull ut i morgonkylan för att säkerställa att den har gått igång (det har den inte,  så jag startar den).

Då jag ska åka hem är Saabrina på gott humör till en början, men ångrar sig tvärt: "Brrumm! Nä. Näenäenä". Jag provar några gånger, men hon vägrar. Så det blir till att traska in till chefen och be om starthjälp. Han är mycket behjälplig och det tar bara ett par sekunder innan han står på plats med en bil. Saabrina har dock lagt sig riktigt på tvären och vägrar öppna motorhuven.

Jag letar efter något att bända upp den fastfrusna huven och hittar en lång isskrapa. Efter stora ansträngningar och inre svordomar lyckas jag få upp den. Yes!  Min chef går med raska steg mot sin bil... och halkar på en elak isfläck. Han flyger upp i luften och landar hårt -allt inom bråkdelen av en sekund. Nejnejnej!, tänker jag, jag vill inte vara orsaken till några chefskador! Men det verkar som att det gått bra (eller så är han helt enkelt en hårding). Tack!

Jag går för att ta fram startkablarna ur bagaget... Vars lucka har frusit, även den. Men, kom IGEN!!!"  Luckan vill inte komma igen. Den vill vara igen -igenstängd. Som tur är så finns det kablar i den andra bilen och vi kopplar dem: "Näenäenäe..." envisas Saabrina. Gång på gång gör hon detta läte och jag börjar planera bärgning och känner en ilande smärta i plånboks-området då jag funderar över vad det ska kosta. Då startar hon äntligen! Jaaa!!! Jag gör en inre segerdans (kan hända att det blev en yttre sådan också) och tackar min snälla chef för hjälpen.

Sedan kör jag hemåt (45 minuter senare än planerat) och på vägen tänker jag att det är tur att Saabrina är en sån som reagerar då det börjar handla om att lägga pengar på annat än henne (hon är nog sugen på lite service, misstänker jag).

Vem vare som ryckte??

Jag har jobbat från 7 till 11 idag och ska tillbaka kl 21 för att jobba till 08. Så en behöver förstås snarka lite i mellantiden för att inte somna ståendes klockan 2, spillande den hundrade kaffekoppen över mig själv och eventuellt en annan stackare som råkar befinna sig i närheten.

Jag kände mig, som tidigare nämnt, mycket upprymd och så vidare då jag kom hem, så det tog lite tid för mig att äta choklad och glo på TV... Jag menar somna. "Hem till gården" gjorde susen som sömnpiller, så till sist slumrade jag gott och hade just förberett ett litet sömn-dregel, precis i lagom omfattning för att göra en liten blöt fläck på soffkudden, när jag hörde hur en bil körde in på infarten. Den rullade in i rätt hastig takt och fick mig att kisa lite med ena ögat,  trots att det inte var till så stor nytta då jag inte kan se vare sig infarten eller ytterdörren från soffan. Sedan hörde jag hur någon klampade upp på bron, knackade en gång på dörren och ryckte i handtaget. Nu kisade jag med båda ögonen, fortfarande med samma effekt som tidigare, det vill säga ingen, men det känns som att man är med, på något sätt, då man öppnar ögonen. Iallafall, så hann jag inte röra mig förrän bilen körde ut igen.

Nyvaken och nyfiken släpade jag mig upp från soffan. Jag kände mig relativt övertygad om att dörrknackaren var någon vi känner som hade lämnat någon rolig present på dörrhandtaget, men inte hade haft tid för konversation. Jag såg framför mig hur det hängde en påse med lite smått och gott, kanske för att knapra på inatt på jobbet, och raskade på mina steg.

Ivrigt öppnade jag dörren för att se om något hängde på handtaget: Nope! Ingenting där. Fortfarande hoppfull lät jag min blick svepa över bron i förväntan att upptäcka ett litet paket där: Nope! Inget paket. Besvikelsen var stor. Ingen som helst förklaring till händelsen har jag nu alltså.

Så nu undrar jag förstås:

Vem vare som ryckte??!

Jag kunde förstås inte somna om då jag låg och lyssnade efter fler tecken från denna mystiska gäst, så jag vill omformulera min fråga:

Vem vare som ryckte och väckte mig så att jag inte kunde sova den planerade sömnen??!

...Jo, och eftersom det inte fanns något paket eller påse med godsaker, vill jag förtydliga mig ytterligare:

Vem vare som ryckte, väckte mig, höll mig vaken och inte ens lämnade ett paket eller påse med gosaker för besväret??!