Upp...

Jag är på upptäcktsfärd i arbetslivet och är snart inskolad på tre arbetsplatser! Det känns kul och intressant som bara den! Att få ta del av nya verksamheter som jag inte har någon tidigare erfarenhet av är en fantastisk möjlighet, oavsett vart vinden kommer att föra mig senare!

Just nu känner jag mig upprymd, upptäckande och, framförallt, uppskattad! Både på jobben och hemma har jag fått beröm så att jag kan fylla plånkan i hjärtat och känna mig rik: Rik på känslan att jag duger och är bra. Stolthet över att vara jag (självklart med stor ödmjukhet och en strävan att visa att jag förtjänar det). Det är en härlig känsla, att kunna uppge en massa ord som börjar på "Upp" då man ska beskriva hur man känner sig!

Att vara timvikarie på detta sätt, på flera ställen, är en ny erfarenhet och det är upplyftande och upplysande!

Just nu är allt bara upp!

(Förutom det faktum att lilla E har börjat poopa i blöjan igen, fastän hon har gått på pottan/toan sedan hon var 9 månader. Det känns inte som "upp", men det ska alltid finnas något att störa sig på, förstås... Annars vore det ju oroväckande lustfyllt, allting).

ÄNTLIGEN!!!

Äntligen har jag fått dagar bokade för inskolning som timvikarie! Det har varit en lång väntan och många desperata stunder, men till veckan blir det inskolning och därmed har jag iallafall en fot inne i kommunen! Sen får vi se vilket behov som finns... Men det spelar ingen roll, bara jag vet att det finns en möjlighet att bli inkallad någon gång då och då!

Jag har haft en riktigt bra dag idag! Två möten,  varav det ena bar frukt direkt och det andra låter lovande (men det blir efter jul om det blir). Dessutom bjöd min kära mor på lunch (sprang förstås direkt till henne och berättade om mitt glädjebesked).

Nu kommer vinden att vända! Det är jag övertygad om! Allt kommer att lösa sig till sist! På ett eller annat sätt gör det ju trots allt det. Nu är jag tacksam för att jag återfått hoppet och framtidstron! Hurraa för fredag den 13:e!!!

Två låtar, kaksi laulua

Arbetslösheten sätter fart på kreativiteten, vilket är trevligt fastän en aning frustrerande då det inte finns så mycket tid för att få utflöde för allt som gror inuti. Jag försöker lära mig att spela gitarr och med de ackord jag hittills har lärt mig att kratta fram på guran, har jag komponerat några låtar. Jag har spelat in ett par av dem på mobiltelefonen och C har hjälpt mig att sätta lite reverb på dem så att det liter lite mindre burkigt.

Ni kan lyssna på dem via länkarna nedan, om ni är nyfikna.

En handlar om det vakuum jag ofta känner att jag hamnat i med arbetslösheten:

http://youtu.be/aUQgh1mMP7M

Det finns förstås ändå mening och ljus i mörkret och jag har fortfarande mycket att vara tacksam för. Den andra andra låten handlar om kärleken till lilla E, som är en känsla som inte kan beskrivas med ord:

 http://youtu.be/twXuPFXtgag


Som sagt: Jag är medveten om att mitt gitarrspel är under all kritik, men då man skapat något vill man ofta dela med sig av det... Som då man var liten och hade ritat en teckning och ville visa upp den... För trots att andra som kommit längre i sin utveckling kan rita finare, så är man lite stolt över att man lärt sig göra en huvudfoting :)


Suomeksi:
Olen änittänyt kaksi kirjoittamaani laulua puhelimellani. En viellä ole mikään haka kitaransoittaja, mutta tahdon kuitenkin näyttää mitä olen tehnyt... Vähän niinkuin lapsi joka on just oppinut piirtämään ja tahtoo näyttää pirrustuksensa muille. Ensimmäinen laulu kertoo työttömyyden tyhjyyden tunteesta ja toinen kertoo rakkaudestani lapseeni, jota ei voi sanoin kuvailla.

Frustration

"Vi söker dig som har erfarenhet av att jobba med..."

"Du bör ha minst två års erfarenhet av..."

Ååh! Jag blir så frustrerad!!! Hur fasen ska man få erfarenhet ifall ingen ger en chansen att få det?!?!!
Jag skulle kunna tänka mig att jobba gratis i en månad, bara för att få chansen att visa vad jag går för!

Long time, no see.

Hej, kära vänner!

Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera bloggen på senaste... Har inte heller varit inne på Facebook... Har inte heller varit super-kontaktsökande över huvud taget... Jag ber om ursäkt för detta!

Det är bara det att jag fortfarande är en arbetssökande småbarnsförälder, vilket innebär att jag i princip inte har någon fritid... Eller jo: På helgerna har jag ju det... När inte C är borta... Vilket han har varit mycket den senaste tiden... Men denna helg fixade vi i alla fall barnvakt och umgicks med trevliga människor och lite vin (fast inte för C, han fick köra... Och nej: Han är inte gravid). Vi kände oss så unga, må ni tro! Unga, men vuxna.

Hur som helst: Då man jobbar har man raster. Raster är på tok för underskattade, om ni frågar mig! Som arbetssökande har man inga raster. De dagar som lilla E är på dagis har jag fullt upp med att trixa ihop ansökningar, ringa och jaga chefer, fixa med arbetsförmedlingens uppgifter och gå på intervjuer (det sistnämnda gör jag alldeles för sällan, om ni frågar mig. Jag är ju awesome! Jag borde bli kallad till varje intervju!). Sen är det full rulle från morgon till kväll då jag och lillsmulan försöker hitta på saker att sysselsätta oss med och göra en massa bus/avleda en massa bus. På kvällen är jag helt slut i skall-knoppen och vill bara glo på dumburken innan jag släpar iväg till sängen (för att vakna upp kl. 05:00, då C drar iväg till jobbet och lilla E studsar upp som en fjäder och börjar riva stället (hennes favoritsysselsättning. Alla måste ju ha en hobby).

Igår hade jag ingen aning om hur jag skulle gå till väga för att söka jobb, för jag kunde inte komma att tänka på någon att kontakta och det fanns inga jobb ute på ams. Så jag tog en day off och provade måla lite, något jag inte gjort på snart ett år! Jag testade att kladda lite med flytande tusch, vilket är supersvårt för en som är van att använda sig av de fantastiskt omedelbart övermålningsbara akrylfärgerna. Jag råkade nöta lite på papperet på något ställe, då jag försökte "sudda" det jag målat, men i övrigt så var det trevligt. Det blev en liten flykt från verkligheten, med två fantasifigurer:

Monster

Sjöjungfru

Monstret blev finast, tycker jag. Det bästa med att rita fantasifigurer, är att ingen (förutom jag) kan säga om de liknar det som de ska likna eller inte. Nä! Nu ska jag ta och vara arbetssökande igen. Vi hörs!

Arbetsintervju

Efter en natt med tre timmars sömn (läste min bok lite för länge och blev väckt på tok för tidigt) är man verkligen i sitt esse -vad gäller tröghet på morgonkvisten, iallafall.

Efter att ha tagit just under fem år på mig att göra mig och lillsmulan redo för avfärd bar det av till dagis och arbetsintervju (ni får gissa vem som for vart, men det hade kanske varit taktiskt med omvänd ordning, med tanke på att lilla E hade smartare utlägg än jag vid frukosten).

På vägen till intervjun handlade jag en Loka och hade fullt sjå med att öppna den. Det blev nämligen förvånansvärt få händer över för ett sådant uppdrag då jag hade CV:t i ena kardan och väskan i den andra (varför jag inte hade det förstnämnda i den sistnämnda kan man ju fundera över, men tanken var väl att inte skrynkla papprena). Ja... Så jag tryckte förstås fast den lätt omskakade flaskan mellan knäna och skruvade loss korken med väsk-handen. Det kolsyrade vattnet sprutade lyckligt upp ur sin fångenskap och över mina byxor, på båda sidor för jämställdhetens skull. "Ååh nejj!" utbrast jag högt och oroade på så vis ett förbipasserande äldre par som tittade på mig som om de funderade på bästa flyktväg från denna galning med blöta brallor.

Jag borde naturligtvis ha packat ner ett par reservbyxor, såsom jag har för vana att göra med strumpbyxor (det fanns faktiskt ett par i min väska även denna gång, trots att jag inte hade kjol på mig. De hade bland annat sällskap av ett paraply, trots molnfri himmel, och en blöja, trots att lilla E inte skulle med)... Som notorisk klant borde jag vid det här laget vara mer rutinerad... Men det är ju svårt att kunna förutspå precis varenda klanteri man kan råka ut för, så jag fick gå med mina surbyxor till mötesplatsen. Jag hade förstås kunnat byta till de där nylonstrumporna... De hade varit torra, men samtidigt en aning kalla och eventuellt en smula stötande.

Hur det än bar sig så torkade brallorna lagom till intervjun, så jag slapp använda mig av den lustiga förklaringen som jag i mitt huvud hade gjort i ordning för att de (de var två intervjuare) inte skulle tänka att jag kissat ner mig av nervositet eller så. Förvånande nog klarade jag mig utan alldeles för mycket svammel genom den drygt två timmar långa intervjun (fast jag måste ha svamlat lite ändå, för den skulle bara vara i 1, 5 timmar).

Nu är jag helt slut i kålen för ikväll var det föräldramöte på dagis, varefter mamma tränade lite MI på mig (hon går en kurs gällande motiverande arbetssätt och ska öva på någon som vill få till en förändring). Jag vill få bukt på mitt kolhydratsbegär, så det var ett ypperligt tillfälle att få lite nya tankar kring det... Men nu har hjärnan satt upp "stör ej"-skylten så det är bäst att låta den vara i fred. Ifall man besvärar den då denna skylt är uppsatt så blir det livat värre och jag vill försöka ha en bra relation med den... Så gonatt! Nu ska jag göra en tidig kväll för en gångs skull!

Lego-Transformers

Jobbsvammel

Men alltså! Vad är det med mig och min hjärna?! Blev uppringd angående en tjänst som jag sökt för ett tag sedan. De ville informera om löneläget och kolla ifall jag fortfarande var intresserad efter denna information... Jag är såklart intresserad, men nu är frågan: Är de fortfarande det efter detta samtal? Jag gjorde nog alla slags klavertramp som tänkas kan och fick det att låta som att jag var en förvirrad fjortis med noll koll på vad jag har sökt för slags tjänst... Så det blir nog inte aktuellt med en intervju, tyvärr... Jag skyller på kaffebristen (hade ännu inte hunnit få i mig dagens första köpp).

Trots att jag är smått irriterad på min hjärna som inte lyckades hålla sig i framkant under telefonsamtalet, så känner jag mig upplyft på grund av följande: Jag var intressant nog att komma ett steg vidare i rekryteringsprocessen, trots att jag tycker att det är superklurigt att skriva personliga brev! Detta ger mig hopp och tillförsikt inför framtiden! Det vore ju hemskt tråkigt ifall jag sökte 100 jobb och aldrig fick indikationer om att mina ansökningar ens blivit lästa. Så nu är jag peppad till max! Av 6 möjliga jobbansökningar har jag (till en början) varit intressant  för ett och ska skola in mig som timvikarie för ett annat! För att ha varit arbetssökande i drygt en månad, med väldigt få tjänster ute på marknaden, tycker jag att det går rätt bra ändå! Så nu firar jag här hemma med en liten segerdans! Tänk att man kan bli så glad över att ha sumpat en jobbchans!

Pengar och lycka

Den som säger att pengar inte gör en lycklig måste vara en väldigt rik person. Själv skulle jag iallafall bli oerhört lycklig om jag håvade in storkovan på Lotto (note to self: Börja spela på Lotto)! Nu menar jag inte att pengar i sig gör en lycklig, men att pengar, förutsatt att man är lycklig i övrigt, gör det möjligt att ägna sig mer åt det som gör livet fantastiskt. Pengar är med andra ord inte allt, men ett mycket bra medel att ha tillgång till.

För nog är det sant att det bästa i livet är gratis: Villkorslös kärlek, ett barns glada skratt, äkta vänskap, en ljuv sommarvind som blåser genom håret... Osv osv... Men ifall jag hade en massa pengar skulle jag ju ha en grej mindre att oroa mig för; "one less thing", som Forrest Gump skulle ha sagt. Jag skulle även ha mer tid att ägna mig åt det där som är gratis och underbart, då någon annan skulle få privilegiet att göra klart huset och gården samt tvätta och städa och andra saker som känns som en pain i rumpestumpen.

Fast då kommer förstås en rad med frågeställningar: Skulle jag vara nöjd då, eller skulle jag vilja ha mer..? Skulle jag leva över mina tillgångar och tycka att jag hade för lite pengar ändå? Det är förstås svårt att säga, likafullt som det är enkelt att säga att jag skulle vara nöjd ifall det oväntat regnade stålar över mig då jag inte har någon inkomst. I min ficka finns endast fyra hål, precis som den där rått-rackarn hade, hen som valt att bosätta sig i någons hatt... Förresten: Hur kan man inte märka att det bor en gnagare med fru, gammelfarsa och 72 ungar i ens huvudbonad..? Personen i fråga måste onekligen ha haft en mycket stor hatt: "Var bor du, lilla råtta..? Jaså, i min hatt? Kan du kolla om du hittar min cykel där nånstans? Den har varit borta sedan 2009."

Hur som helst... Jag kommer troligtvis inte att vinna på Lotto, särskilt svårt blir det ifall jag glömmer bort att börja spela... Så jag får nog ta mina fyra hål och njuta så mycket jag kan av det som är gratis, som att samla ihop en massa löv i en stor hög för att sedan kasta upp dem i luften och se hur de virvlar ner som ett gyllene regn. Det gör mig barnsligt upprymd och nu är det ännu roligare, för lilla E uppskattar också detta förfaringssätt. Delad glädje är dubbel glädje, som ju alla vet. Jag är glad att jag har underbara människor att dela min glädje med... Fast jag ska nog börja spela på Lotto ändå, för säkerhets skull.

I lööve löv!

Dörrvaktsbebisen

Jag letade och letade, men hittade ingen fin docka i leksaksaffären... Så jag tog den som var minst grotesk. Den visade sig vara en dörrvakts-bebis...

Oj oj! Bäst att passa sig. Den kanske är grinig på grund av komplex för sina man-boobs... Vi duger precis som vi är, dörrvaktsbebis. Glöm aldrig det!

Fields of gold

Det här med att vara arbetssökande är ju, som sagt, en lite jobbig grej på många sätt... Men jag måste medge att det även finns fördelar med det hela. En sådan fördel är att lilla E numer inte säger "Nä-e, mamma!" eller "Inte mamma. Pappa!" medan hon viftar med handen då jag försöker snåla till mig en kram. Det har gjort lite ont i mammahjärtat då hon har betett sig så när jag kommit hem från jobbet. Nu är det helt andra tongångar och mammahjärtat myser då vi får tid att leka och trivas.

I helgen har vi haft det riktigt trevligt. På lördagen var det dop och fastän att det för en del är oförståeligt varför man ska sitta stilla och lyssna då en man i klänning pratar och tvättar håret på bebisen, så gick det förvånansvärt smärtfritt. Jag och C framförde en låt (Mitt lilla barn) och jag glömde endast bort en textrad. Framgångsrikt, med andra ord.

Igår hade jag och lilla E en mamma-dotterdag och vi tog en lång promenad (för att en av oss skulle få sova och den andra skulle få njuta av en stunds stillhet och ro). Fälten har börjat gulna och då man går där i solskenet, bland gyllene åkrar, kan man ju inte låta bli att bli lite nostalgisk och börja nynna på låten Fields of gold. Hösten innebär inte bara att landskapet förändras. Den bär även med sig min lilla ängels andra födelsedag. Snart blir hon alltså två år, den lilla krabaten. Tänk vad tiden går! Jag är glad att vi får tid att umgås, bara jag och hon!

Fields of gold.

Mamma-och dottertid.