H*lvetes j*vla bilj*vel!

Jag har haft nattinskolning på ett av mina jobb inatt. Av tidigare erfarenheter vet jag att det gäller att ha motorvärme ikopplat ett tag innan avfärd,  för annars behagar Saabrina inte att starta. "Brrr!", säger hon då, inte "brrumm!", som hon annars glatt brukar utropa. "Njaa...", fortsätter hon sedan och avslutar med ett "näenäe... Nä".

Så jag har gjort mig stor möda med att skaffa en dygnsbiljett och frågat fyra personer om vart min kräsna bil ska få lov att stå, tills jag slutligen kommer till klarhet om saken (de andra har gångavstånd till jobbet). Jag ställer en timer och går för säkerhets skull ut i morgonkylan för att säkerställa att den har gått igång (det har den inte,  så jag startar den).

Då jag ska åka hem är Saabrina på gott humör till en början, men ångrar sig tvärt: "Brrumm! Nä. Näenäenä". Jag provar några gånger, men hon vägrar. Så det blir till att traska in till chefen och be om starthjälp. Han är mycket behjälplig och det tar bara ett par sekunder innan han står på plats med en bil. Saabrina har dock lagt sig riktigt på tvären och vägrar öppna motorhuven.

Jag letar efter något att bända upp den fastfrusna huven och hittar en lång isskrapa. Efter stora ansträngningar och inre svordomar lyckas jag få upp den. Yes!  Min chef går med raska steg mot sin bil... och halkar på en elak isfläck. Han flyger upp i luften och landar hårt -allt inom bråkdelen av en sekund. Nejnejnej!, tänker jag, jag vill inte vara orsaken till några chefskador! Men det verkar som att det gått bra (eller så är han helt enkelt en hårding). Tack!

Jag går för att ta fram startkablarna ur bagaget... Vars lucka har frusit, även den. Men, kom IGEN!!!"  Luckan vill inte komma igen. Den vill vara igen -igenstängd. Som tur är så finns det kablar i den andra bilen och vi kopplar dem: "Näenäenäe..." envisas Saabrina. Gång på gång gör hon detta läte och jag börjar planera bärgning och känner en ilande smärta i plånboks-området då jag funderar över vad det ska kosta. Då startar hon äntligen! Jaaa!!! Jag gör en inre segerdans (kan hända att det blev en yttre sådan också) och tackar min snälla chef för hjälpen.

Sedan kör jag hemåt (45 minuter senare än planerat) och på vägen tänker jag att det är tur att Saabrina är en sån som reagerar då det börjar handla om att lägga pengar på annat än henne (hon är nog sugen på lite service, misstänker jag).

Bilstrul

Saabrina, min bil (en Saab, som ni säkert förstår av namnvalet), har sedan någon vecka tillbaka trilskats en hel del. Hon behagar inte alltid starta, vilket gör henne till en dålig bil. Fy på dig, Saabrina! Fy! Varje gång detta händer citerar jag automatiskt pappa Rudolf i Sunes jul:

Det kan ju inte sägas på ett bättre sätt. När fordonet inte funkar som det ska blir man stressad och ledsen i ögat. Lilla E:s dagis är beläget 5 km från vårt hem (det fanns inga platser i byn). Det finns ingen cykelväg dit och bilarna kör fort (det är 70 en stor del av vägen), så att cykla känns inte som ett alternativ... Att åka buss är inte heller en möjlighet... Eller tror ni att chauffören skulle säga "Jajjemensan, inga probs!" ifall jag skulle säga "Åh! Kan du vänta här en kvart eller så..? Jag ska bara lämna av lillstumpan på dagis..."? Ifall han mot förmodan skulle säga det, tror ni att de andra passagerarna då skulle säga "Jippii! Vi väntar så gärna!"? Nä, jag tror inte heller det...

Nu är det dock så förträffligt att jag, trots viss otur, även har väldigt tur! Jag är nämligen så lyckosam att jag har världens bästa svärmor! Denna vecka får jag låna hennes bil, så att jag kan felsöka min egen i lugn och ro! Kan ni tänka er så bra det känns! Så himla gullig hon är, alltså! Nu hoppas jag bara att det inte är något stort och kostsamt fel som Saabrina har... Usch! Varför är det så att alla utgifter alltid kommer då man har minst kosing? Är det för att det svarta hålet i plånkan suger åt sig räkningar på något mystiskt sätt..?

Nä! Nu ska jag tänka på något trevligare! Som exempelvis dessa fina skålar och pajform, som jag fick av mamma igår:

Vi blev ju bjudna på middag hos mina päron, vilket gjorde att jag och C hann klart allt vi hade tänkt med målningen. Nu är vi alltså färdiga för i år! Vi måste på med ett varv till, men det får bli nästa år det!

Nog om detta! Nu ska jag ut på en liten joggingtur, för efter allt bilstrul är det vad jag hinner med idag innan det är dags att hämta upp lilla E igen... Jag kör såklart med det senaste modet då jag är ute och motionerar: Urtvättade ful-sladdriga mjukisbrallor med en massa målarfärg på! Det ni!

Nu blev ni allt avis, va?