Jobbtelefoner. Del två.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, så har jag en tendens att förtränga jobbtelefoners existens. Igår var inget undantag.

Jag sätter oftast fast den bärbara telefonen i byxlinningen bak, så att den hänger med dit jag går utan att jag märker av den... Förutom då den ringer och jag funderar var ljudet kommer ifrån, tills jag hör att det kommer från min rumpa och förstår att det är dags att svara, istället för att titta frågande på alla runt omkring.

Där var den igår kväll med, telefonstackaren. Den satt i byxlinningen även då jag skulle sätta mig på toaletten.

"Fluntsch!" lät det.

Jag förstod först ingenting. Vad var det som lät "fluntsch!"??

Ganska länge stirrade jag ner i toalettstolen innan jag till sist förstod vad det var för silver-svart pryl som, surmulet och högst ofrivilligt, badade där nere.

Nämnde jag att det bara för ett par veckor sedan inhandlades en sprillans ny telefon? Jepp! Det gjordes det! Och det är inget billigt skräp vi snackar om heller! Nepp, det är det inte. Men vattentät är den inte, luren. Inte det minsta.

Jag gillar inte jobbtelefoner. Det krävs en person med övernaturligt bra minne för att kunna hantera dem. Super-elit-minne och fullständig närvaro varje nanosekund av arbetsdagen. Jag är duktig, men så  duktig är jag inte!

(Jag har en känsla av att arbetstelefoner inte gillar mig så mycket heller).