Helgen som varit

Det har varit en trivsam helg. Jag och lilla E har bland annat varit i skogen och gjort trevliga upptäckter.

Vad gör du, lilla E..?

Jahaa! Nu förstår jag!

Blåbär! Det är grejer, det! De smakar fortfarande gott, trots att vi är långt inne i september månad. Höstskogen med sina mustiga dofter och eldiga färger är något väldigt speciellt (dessa kulörer syns dock inte på bilderna ovan, som togs i all hast med mobilkameran). Med lila händer och ansikten har vi strosat omkring mumsandes på bär och känt oss rika som få.

Rika kände vi oss även i lördags, då familjerna samlades för att fira den lilla blåbärsplockarens andra födelsedag. Ett tag satt jag mitt i sorlet medan två mammor tröstade sina smått upprörda bebisar (varav den ena sedan somnade och den andra fick mat och blev nöjd så in i norden), lilla E och kusin H bråkade om vem som skulle få hålla i moffas telefon och resten av de närvarande förde fem olika samtal på samma gång. Då myste jag inombords och tänkte att jag är lyckligt lottad som har en sådan familj! Det kändes bra att få bjuda dem på det fika som jag med livet som insats gjort i ordning; jag råkade nämligen slå mig själv på läppen med kaveln då jag skulle ta ner den från ett skåp (note to self: hitta ett lägre beläget förvaringsställe för detta farliga verktyg!).

Bullbaks-fläskläpp: Bättre än en lårkaka?

Det visade sig dock att jag hade haft lite väl optimistiska tankar om magarnas bottenlöshet, för det blev över en hel del fika (men de åt faktiskt upp halva tårtorna; en vanlig tårta med hallon och marsankräm samt en morotskaka med citronkrämsfyllning. Det var rätt bra jobbat, trots allt). Våra grannar fick ta emot resten av fikat (det känns som bra att överföra sina problem på andra på detta sätt).

Fika för ett kompani... Eller för familj och grannar. Pappa hade dessutom bakat ost-gifflar (i korgen med duk). Vilken duktig pappa man har!

Idag har vi tagit en liten sovmorgon, så det blir en kort dagis-dag för lilla E... Men jag är superglad över att hon har rätt att vara där i 15 timmar trots att jag är arbetssökande! Hon skulle klättra uppåt väggarna annars. Det känns riktigt kul att lämna av en nöjd liten krabat som med glada utrop springer in till de andra barnen och inom loppet av ett par sekunder är i full färd med att leka.

"...Hej då, lilla E..!" ropar jag efter henne och hon vänder sig om, ler och ger mig en slängkyss. Mammahjärtat myser. Tack, Sverige, för att vi får ha den barnomsorg som vi har!