Jag är (oftast) rätt bra på att socialisera. Jag kan stoltsera med en väl utvecklad förmåga att kunna ta första steget till konversation (-Hej hej!) och en outsinlig källa till samtalsämnen (-Vilket väder vi har, alltså! Har ni mycket snö hos er, eller? Vi har inte alls mycket snö där vi bor.. Men det är inte så mycket i stan, heller...).
Jag är (oftast) mycket social. Men sedan kommer jag alltid till den där punkten, den där då jag tar samtalsämnena till nästa nivå (-Ja och du vet, då jag sover kan jag ju dregla ibland och då jag var liten var jag sängvätare, jo det var jag. Fram till 6-årsåldern. Det var ju som jobbigt, särskilt om man skulle sova över hos en kompis...). Den nästa nivån kommer ofta lite väl tätt inpå den första, dvs presentationsfasen, då de flesta andra ter sig lite avvaktande och håller sig till ytliga samtalsämnen.
Grejen är den, att jag har svårt att hejda mig själv i tid. Tanken om att sätta stopp för utläggen kommer då mundiarrèn redan satt igång. Sedan får jag ge mig själv ett förberående ögonkast i spegeln i efterhand (då det inte längre går att göra någonting åt saken) medan jag samtidigt får ge mig själv en urskuldande blick (det här momentet blir alltid lite klurigt, men jag har ju tränat länge). Sedan måste jag ta en brottningsmatch med Egot. Måste golva den skurken för att den försöker hävda att jag borde skämmas och ångra mig. Egot blir alltid omotiverat påverkat av sådant, som att jag skämmer ut oss båda genom att låta impulsiviteten få mycket större utrymme i våra liv än reflektiviteten.
Oftast vinner jag matchen och Egot får dra sig tillbaka med slokande öron och sätta kylpåsar på sina skadade delar. Men sedan kommer det stunder då Egot vinner och jag måste erkänna att jag gjort oss en stor orätt. Sådana gånger är det bara den förberående blicken som syns i spegeln. Som då jag berättat för den nya kollegan att jag har funderat på att tatuera in lilla E:s födelsedatum, för att sitt namn kan hon ju ändra, varefter jag fått veta att kollegan har tatuerat in sina barns namn... Ja... Alltså... Det är klart... Det är ju ändå det namn de har fått... Som man har gett dem...
Nu undrar jag ifall det finns något sätt att få bukt med det hela. Kanske elektriska stötar kan vara något..? Ja, alltså, för att radera minnet på de som tvingats lyssna... Eller kanske det finns något enklare sätt..? Som en tidsmaskin, som jag kan släpa med mig överallt och använda för att åka bakåt i tiden och hindra mig själv från att sväva ut i samtalsvakuumet. Där har vi det: En tidsmaskin! Måste ta och konstruera en sådan asap!
Eller, så får jag lära mig att hantera min impulsivitet... Nä. Det blir så krångligt! En tidsmaskin får det bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar