Till mitt försvar har jag haft förkylning efter förkylning och sedan jobbat en massa under en månads tid... Okej, jag kunde kanske ha varit lite mer aktiv... Och jag kunde ha tränat istället för att äta en chokladkaka i soffan vissa kvällar... Men... Alltså... Halkan... Jättehalkigt har det ju varit, skrämmande halt... Och mörkt... Det är ju farligt att springa i mörkret... Kan ju bli överkörd... För att... Va? Jo, jag har en reflexväst, men bilarna kan ju tro att jag är en plogpinne..? Inte troligt? Nä, kanske inte... Men... Okej, inga fler "men"!
Nu ska denna soffpotatis förvandlas till en hurtbulle igen!
Och jag gick in starkt i förrgår! Ett tag där försökte jag slinka undan: 24 minus! Hurvens! Det är ju kallt, ju! Det är nog helt okej att vänta med joggningen tills det har blivit mindre än 20 minus, det tycker jag! Det är heeelt okej!
Sedan blev det 19 minus: Meen... 19 är ju inte så jättevarmt det heller... Och jag måste kolla om det finns några nya jobb ute. Det är trots allt prio ett...
Ja, okej. Det är ju faktiskt prio ett då man är arbetssökande. Så jag kollade i schtaan. Gick igenom alla kategorier och sedan kollade jag Piteå... Och Umeå. Det fanns inga nya jobb. Typiskt! Då jag inte längre kunde komma på något mer att rättfärdiga mig själv och min lathet med, insåg jag mig besegrad och begav mig ut på en tur. Så fantastiskt skönt det kändes! Särskilt trevligt var det att komma hem igen och vara stolt över att ha övervunnit mig själv än en gång!
Det är det som är grejen: Om man drivs av en önskan att visa sig själv att man klarar något, så har man en personlig tränare som inte tar vilken bullshit som helst. Man kan helt enkelt inte låtsas, för till sist blir man genomskådad, hur mycket man än försöker luras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar