Återvinning

Igår var vi på C:s firmafest som tog plats på Verandan. Julbord och show var det och vi hade riktigt trevligt. Sedan sov vi 8,5 timmar. Aah! Vi hade nog kunnat sova hela dagen, men eftersom vi ville hinna med att ha lite tid för att göra sånt som vi inte hinner annars, så ställde vi faktiskt en väckare.

 

Vi har hunnit ta det lugnt och slappa, ägnat lite tid åt varandra och gjort lite egna saker. C passade på att byta strängar på guran och jag passade på att göra en tavla (alltså, inte på ett negativt sätt, som "Vilken tavla jag gjorde där, då jag trampade i hästbajs och kletade det på min vante som jag sedan hälsade på kungen med", utan en tavla... Som i en tavla). Jag är pro det här med återvinning, så jag känner mig rätt nöjd med mitt senaste konstverk som är gjort av överblivet vävlim och tidningsbitar:

 

Finklädd

Lilla E vill vara fin torsdagen till ära, så hon envisas med att göra bodyn till en frack.

Perfekt för joggingtur?

Hmm... Någonting kändes inte riktigt hundra då jag hade gjort mig i ordning för en joggingtur. Inte så konstigt, kanske,  för jag hade ju glömt braxorna! Nog för att mina långkalsonger är sexy nanting, men det känns bättre att ha på sig byxor också. Jag hann iallafall inte längre än till att öppna dörren innan jag kom på vad som var tokigt.

Kling klang

Igår var det min vän Rogers födelsedag och han hade önskat sig fika. Fika var vad han också fick. Massor av gofika. Tror inte att de behöver handla något med sockerinnehåll på en månad, faktiskt...

Senare på kvällen, då jag och C lade oss för att sova, kom lilla E i vanlig ordning och klättrade upp i vår säng för att inta sin plats mellan oss. Jag och C lade varsin hand på den lilla, och fattade dem sedan i ett varsamt grepp medan vi såg på varandra med ett litet leende. Någonting klang till inom mig. En liten påminnelse om att jag lever mitt liv just nu. Det finns ingen anledning att sörja det som inte är, kunde ha varit eller borde vara. Jag har all lycka som går att önska sig.

Ibland ser jag på lilla E då hon leker och pratar högt, halvt för sig själv och halvt till mig. Jag tänker på hur hon rörde sig i min mage då vi körde mot lasarettet och på min oro efter läkarens ord dagen innan, då ett planerat vändningsförsök var inbokat: "Hon har inte vuxit nog... Tror att det är bäst att vi plockar ut henne så snabbt som möjligt... Mår nog bättre på utsidan än på insidan... Vet inte hur hon har påverkats av det". Så orolig, så orolig var jag. "Möjlig näringsbrist"! "Kan bli så att hon måste tas hand om direkt efter förlossningen"! Det kändes som att världens väggar rasade in mot mig. Detta var inget jag hade kunnat planera och förutspå.

Sedan kom hon ut och i samma sekund: Ett skrik. Ett högt skrik. "Näää!" Hon ville förstås inte komma fram än. "Näää!" protesterade hon högljutt och då visste jag att det inte var något fel på henne. Och jag fick hålla henne. Hon behövde inte tas ifrån mig. Hon var bara liten. Så liten. 2535 gram. Liten, men perfekt och frisk.

Jag ser på henne ibland, då hon är på väg att klättra upp på bordet för att hämta något som jag just sagt att hon inte får röra. Jag ser framför mig hur hon låg i min famn och sov, så liten och bräcklig. Hon vägde nästan ingenting, men mitt hjärta vägde desto mer, då det fylldes av hela världens kärlek. Så lyckligt lottad jag är, tänker jag, som får vara med om detta mirakel varje dag! Och ibland säger jag inte nej. Ibland får hon ta med sig sitt pris ner från bordet och springa iväg för att titta på den spännande saken i fred. Ett litet tag.

Två låtar, kaksi laulua

Arbetslösheten sätter fart på kreativiteten, vilket är trevligt fastän en aning frustrerande då det inte finns så mycket tid för att få utflöde för allt som gror inuti. Jag försöker lära mig att spela gitarr och med de ackord jag hittills har lärt mig att kratta fram på guran, har jag komponerat några låtar. Jag har spelat in ett par av dem på mobiltelefonen och C har hjälpt mig att sätta lite reverb på dem så att det liter lite mindre burkigt.

Ni kan lyssna på dem via länkarna nedan, om ni är nyfikna.

En handlar om det vakuum jag ofta känner att jag hamnat i med arbetslösheten:

http://youtu.be/aUQgh1mMP7M

Det finns förstås ändå mening och ljus i mörkret och jag har fortfarande mycket att vara tacksam för. Den andra andra låten handlar om kärleken till lilla E, som är en känsla som inte kan beskrivas med ord:

 http://youtu.be/twXuPFXtgag


Som sagt: Jag är medveten om att mitt gitarrspel är under all kritik, men då man skapat något vill man ofta dela med sig av det... Som då man var liten och hade ritat en teckning och ville visa upp den... För trots att andra som kommit längre i sin utveckling kan rita finare, så är man lite stolt över att man lärt sig göra en huvudfoting :)


Suomeksi:
Olen änittänyt kaksi kirjoittamaani laulua puhelimellani. En viellä ole mikään haka kitaransoittaja, mutta tahdon kuitenkin näyttää mitä olen tehnyt... Vähän niinkuin lapsi joka on just oppinut piirtämään ja tahtoo näyttää pirrustuksensa muille. Ensimmäinen laulu kertoo työttömyyden tyhjyyden tunteesta ja toinen kertoo rakkaudestani lapseeni, jota ei voi sanoin kuvailla.

Vinterverk

Jag var nog inte ensam om att dra en besvikelses suck då november-regnet föll över de snötäckta vidderna och lämnade efter sig en karg och isig mark. Med ens blev det mörkare igen och svårt (för att inte säga omöjligt) att ta en joggingtur på den halkiga skogsvägen utan att bryta minst ett ben...

Men det går att finna näring för själen även i den tristaste tillvaron, som naturens egna konstverk i de frusna pölarna på vår bakgård (här nedan har jag förevigat ett exempel med mobilkameran, i brist på en bättre fotograferingsmaskin).

Pizzatime!

Förra söndagen fick vi smaka på riktigt goda pizzor hos syrran och J. Den sistnämnda hade fått en pizza-sten i farsdagspresent och det blev smarr nanting! De hade gjort en kalljäst pizzadeg och jag testade att baka en sån denna helg. Trots att jag inte har någon pizza-sten, så blev det riktigt gott här hemma också! Degen smakar inte jäst eftersom man använder väldigt lite av den varan. Sen blir den mycket enklare att baka ut, då den blir seg och smidig. Receptet fick jag av syrran och trots att jag redan postat ett pizza-recept så vill jag lägga upp detta, för det är mycket bättre!

Recept, kalljäst pizzadeg för tre stora pizzor:

7-10 dl mjöl

2,8 dl vatten

2 msk olja

1,5 tsk salt

12,5 g (ca 0,75 tsk) vanlig jäst

Rör ut jästen i vattnet (som kan värmas till ca 30 grader). Rör ner resten och knåda ett tag. Ställ in i kylen, övertäckt med plastfolie, ett dygn. Baka pizzorna i 275 grader tills de blir gyllene i kanterna (Ställ gärna in en plåt längst ner i ugnen och för över pizzan på den varma plåten, så blir det krispigare botten). Jag använde bakplåtspapper för att minimera kladd, men bäst blir det säkert utan.

Kalljäst pizzadeg, redo att bakas ut.

 Då du bakar ut: Stretcha degen på knogarna (inga fingertoppar, då förstörs den lätt). Jag kan ha råkat hälla i lite mycket vatten, för jag tappade räkningen mitt i allt, men min deg var iallafall superenkel att dra ut för hand.

Pizza-pålägg. Jag steker champinjonerna med pressad vitlök först. Smarro!

Det är ju viktigt att ta en bild på ingredienserna. Visst ser det prydligt ut? Precis så städat ser det ut då man bakar pizza... Nästan... Och så två bilder på de färdiga pizzorna:

Cowabunga! Lets eat!

Till efterrätt blev det äppelpaj med punsch-pannacotta. För det behövs ju lite mer kolhydrater efter en pizza, eller hur?

Äppelpaj med punsch-pannacotta: Enkelt och inte tonvis med socker, men inte så nyttigt för det... Men nyttigare än kladdkaka iallafall!

För två portioner äppelpaj hackar jag upp äpplen och rör ihop dem med kanel. Dessa tjoffas ner i formar. Sen smälter jag ca 50 g smör, rör ner en msk socker, ca 0,5 dl cocosflingor, 0,5 dl mjöl, 0,75 dl havregryn och lite valnötsbitar (det är inte så noga med måtten, man kan köra på känsla, så länge det är lite saftigt) och strör geggan över äpplena. In ugnen i 175 grader ett tag, tills det blir lite gyllene färg.

Punsch-pannacottan fixar man med 2,5 dl vispgrädde, 0,5 dl socker, lite vaniljsocker och arraksessens/punsch efter smak. Värms upp i kastrull (inte koka) och sedan lägger man ner ett ark gelatin (som legat 5 min i kallt vatten först). Rör om, låt svalna och häll upp. Ställ in i kylen i några timmar.

Jo, som sagt: Det blir så fint i köket då man bakar pizza... I alla fall om man har varit förutseende och sett till att diskmaskinen är tom... Det hade förstås inte jag...

Typiskt! C fick äran att fixa det, eftersom jag hade varit så duktig och ordnat föda. Tur man är två!

Frustration

"Vi söker dig som har erfarenhet av att jobba med..."

"Du bör ha minst två års erfarenhet av..."

Ååh! Jag blir så frustrerad!!! Hur fasen ska man få erfarenhet ifall ingen ger en chansen att få det?!?!!
Jag skulle kunna tänka mig att jobba gratis i en månad, bara för att få chansen att visa vad jag går för!

Tisdag

Snart, alldeles strax, ska jag vara såå duktig! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men effektiv ska jag vara! Det finns inga nya jobb att söka och städningen har jag tänkt spara till imorgon... Förkylningen säger att jag inte bör springa just nu och jag har inte nog med tid för att påbörja något projekt här hemma... Men jag ska vara effektiv på något sätt, det ska jag!

Eftersom jag har planer på att vara så effektiv, måste jag förstås ladda batterierna lite först! Chick-litt och en kanelbulle passar utmärkt för detta ändamål!

Oh no!

Ojsan! Jag hade glömt bort att jag hade lilla E:s sommartofflor av plast i bilen (hade lagt dem på golvet och ni vet: Out of sight, out of mind). Den ena hade visst gjort sig lite väl bekant med kupévärmaren... Det hela påminde om den gången jag i min ungdom värmde fötterna vid lägerelden och mina supersnygga (tyckte jag iallafall) platåskor av plastigt material smälte. Besvikelsen var stor.

Den här gången hade jag nog ändå tur. Det hade ju kunnat bli en värre förödelse i bilen än en förkrympt sandal (för detta var resultatet av den nämnda bekantskapen).

Sandal+kupévärmare=ny storlek