Jobbiga jobbtelefoner

Jobbtelefoner.

De är som besvärliga prylar.

Alltså, de är förstås mycket fiffiga grejer att ha då man behöver ringa eller vara anträffbar... Och anträffbar behöver man ju i regel vara då man arbetar. Iallafall i den bransch jag är verksam inom. Men de mobila enheterna tenderar att ställa till besvär för mig i en allt för stor omfattning för att jag ska kunna bortse från det faktum att de, trots sin praktiska funktion, är mycket opraktiska. Opraktiskheten har mycket att göra med deras mobilitet, vilket är en bra egenskap hos en telefon då man inte har möjlighet att befinna sig på ett och samma ställe hela tiden. Samtidigt är det i vissa situationer en ytterst opassande egenskap hos en telefon.

Med "vissa situationer" menar jag de fall då de är under mitt ansvar. Det är nämligen så att jag av någon anledning har ofantligt lätt för att förtränga telefoners existens från mitt medvetande. Det, i sin tur, medför att jag ofta får köra extra mycket bil: Antingen för att köra tillbaka och hämta telefonen, eller för att köra tillbaka och lämna telefonen.

För att få bukt med dessa onödiga bilturer, har jag bestämt mig för att få en ändring i mitt beteende! Hädanefter kommer jag alltså att ha en liten lapp fast-tejpad på insidan av glasögonen. På denna ska det stå "Glöm inte telefon-jäveln!". Det måste ju funka lika bra som att ha en "Du släckte väl ljusen?"-skylt på dörren..?

Då gäller det bara att inte glömma glasögonen! Fast det märker jag i och för sig rätt snabbt, eftersom att jag inte ser så mycket utan dem (okej, en gång trodde jag att det var pissdåligt väder och fattade inte att det var jag som hade pissdålig syn. Det var inte alls någon dimma ute, när allt kom omkring, men jag tror att jag lärde mig något av den gången).

Vår-beskärning

Lånade en sekatör av grannen och tänkte att jag skulle beskära äppelträdet lite... Har jag nämnt att jag inte har någon koll alls på det här med växter och trädgård..? Min meritlista innehåller såväl uttorkade kaktusar som ruttna garderobsblommor (när folk säger "den här kan inte ens du råka ha ihjäl!", så förstår de inte hur fantastiskt bra jag är på att vara kass på att sköta om blommor. Jag har försökt, men det blir bara allmänt dåligt resultat. Det har kommit till den punkt att blommorna väljer att självdö direkt, för att slippa lida. C fick exempelvis en blomma av sin farmor i födelsedagspresent. Dagen efter var den vissen. Jag vattnade två dagar i rad,  men den hade redan åkt till andra sidan).

Så jag är inte så mycket till trädgårdstomte. Men jag vill vara en, så jag kollade på nätet och tyckte att det här med att beskära måste ju vara en enkel grej. Det stod på nätet att det var en enkel grej. Bara att knipsa här och där.

Det är inte en enkel grej.

Jag blev lite för ivrig och knipsade bort lite för mycket här och där... Så nu har äppelträdet inga grenar kvar. Typ.

Jag gillar inte när Google säger att något är enkelt och så är det skitsvårt! Det är inte okej! Jag ska kräva Google på pengar för ett nytt träd! Sen ska jag säga "google this!" och så ska jag göra en obscen gest som antyder om att en näve ska riktas upp någonstans.

För det är helt klart Googles fel att jag inte får några äpplen i sommar. Jag har inget att göra med det, förutom att jag höll i sekatören. Men det var Google som klippte, kan man säga.

Jag tycker faktiskt att man kan säga det.

Vårdag

Dagar som denna är det inte alls så dumt att börja jobba klockan 18:00! Jag och lillsmulan har varit ute och kikat på havremoppar, sprungit över ängar och hoppat på stubbar i skogen. Jag älskar våren!

Bättre fortsättning

Vänner är bra att ha. Det är ingen bullshit!

Dagen som började med att jag funderade på hur jag ska lyckas räkna till tio utan att slita av mig håret vid "Ett... Aargh!", fortsatte hos Linda med familj och blev mycket trivsam! Lilla E höll sig så lugn och snäll och jag fick faktiskt sitta ner och prata samt fika medan hon höll sig sysselsatt tillsammans med de andra barnen.

Vänner är bra att ha.

Vänner med små barn är ett måste att ha då man är en småbarnsmamma med semestrande tålamod!

Tack för en trevlig dag och för att jag fick ha kvar mitt hår en dag till, Linda!

Icke beviljad semester

Mitt tålamod har åkt på semester tillsammans med mitt minne och mitt goda humör. Jag misstänker att de för tillfället befinner sig vid en nattklubb någonstans i ett varmare land. Tålamodet har säkerligen tagit en shot för mycket och blivit utslängd från stället på grund av olämpligt beteende. Minnet har troligtvis gått vilse på toaletten och virat in sig i toapapper för att hålla sig varm där den sitter snyftandes i ett hörn med ett anteckningsblock fullt av frågetecken. Mitt goda humör sitter förmodligen i baren och berättar sitt livs historia för bartendern, som serverar drinkar ända tills den upptäcker att mitt goda humör tror att kramar är ett fullgott betalningsmedel.

Jag hoppas de lär sig att det här med oannonserad semester inte alltid är en god idé och att de återvänder snart med slokande öron och dåligt samvete, beredda att arbeta extra bra för att gottgöra sina synder.

Till dess är det bara att försöka bita ihop och göra det bästa av situationen.

Det är inte så enkelt och lilla E gör sitt bästa för att inte hjälpa till. Hon gör allt hon kan för att visa att hon ger fan i auktoriteter och förespråkar total anarki. Hon är för det här med att demonstrera genom handling, istället för att stå med plakat på torget. Hennes sätt är mycket effektivare, måste jag erkänna. Poängen blir så tydlig.

Kanske borde tipsa vissa fackförbund om henne inför kommande förhandlingar..?

Sömnbrist

Vår lilla 2,5-åring väcker oss minst en gång per natt med 10 minuters sömnskrik (går inte att väcka) varje natt och vaknar sedan 4:30 varje morgon (ibland tidigare). Jag jobbar kvällar samt journätter och sover, sedan en lång tid tillbaka, mellan 3,5-4,5 timmar per natt (ibland kan det bli 5, men oftast inte). Mitt sömnbehov ligger på 7-8 timmar/natt för kunna fungera normalt.

Nu fungerar jag ungefär som en 189-årig zombie med alzheimers som har fastnat i ett hamsterhjul och inte förstår hur man får stopp på ett sådant ineffektivt färdmedel, men samtidigt inte minns vad det var som egentligen skulle göras och därför inte heller försöker få stopp på det. Ungefär så bra fungerar jag, med undantag för att jag inte har glömt vart jag lagt mina löständer (något som hör till den omnämnda typen av zombies vanor). Jag har inga löständer. Annars skulle jag förmodligen ha glömt vart jag har lagt dem.

Sömnbrist kan leda till vissa egendomliga vanor.

Exempelvis finner jag mig ofta letandes efter något som jag, efter att ha gått bärsärk i hela huset, upptäcker att jag hållt i min hand under hela tiden. Det är inte ovanligt att jag försöker att skylla på någon annan innan jag upptäcker min miss, så det är lite jobbigt. Jag gillar inte att komma med perfekta skylla-på-någon-annan-utlägg helt i onödan. De bör sparas till väl väl utvalda tillfällen.

Det händer även att jag, då jag kör bil, plötsligt upptäcker att jag kör på fel väg och måste vända om (laglig U-sväng, förstås), för att sedan upptäcka att jag var på helt rätt väg från början (laglig U-sväng igen). Det är en aning ineffektivt och jag gillar inte att vara ineffektiv, så det är också lite jobbigt.

Stundtals kan jag prata på autopilot. Då kan hjärnan komma på munnen med att tala om saker som hjärnan inte har någon aning om att den hade tänkt tala om. Medan hjärnan försöker leta reda på fullmakten som munnen verkar ha fått tag på, hinner munnen komma med helskumma utlägg och när hjärnan till sist kommer till slutsatsen att munnen inte har fått någon fullmakt, utan handlar helt på eget bevåg och därmed bör hindras snarast möjligt, så är det för sent: Munnen har redan hunnit framställa både mig och min hjärna som idioter. Då blir hjärnan arg på munnen, men munnen verkar inte bry sig om något så länge den får snus och fika, vilket den får eftersom jag inte orkar med att sluta med laster just nu.

Hjärnan har blivit allmänt kass på att leta fram olika dokument. Ibland hittar den inte ens ursprungsdokument, som sådana som innehåller ord för vardagliga företeelser och ting. Ett ord som "penna" kan därför bli ett mycket komplicerat föremål att beskriva: "En sån där grej som man kan skriva eller rita med... Nej, inte en dator! Det manuella verktyget". Detta kan möjligtvis förstärka idiot-intrycket en aning.

Sedan har vi förstås det här med tålamodet. Det är inte alls något att skryta med... Och jag vill gärna kunna skryta om saker. Men tålamodet är inte bra. Det går inte att säga annat. Eller man skulle kunna säga att tålamodet är kasst, men det är ungefär samma sak som "inte bra", så det känns onödigt att tillägga det.

Onödiga tillägg är också en konsekvens av trötthet. Förklaringar kan bli lååånga, utan att för den sakens skull bli mer lättförståeliga (oftast mindre lättförståeliga, faktiskt). Återigen: Idioto grande? -Eh... Si.

Nu har jag bestämt att det är bäst för såväl mig själv som min omgivning ifall jag får sova ordentligt ibland. Så jag har pratat med mamsen och papsen om saken och kommit överens med dem om att jag då och då ska sova ett par-tre nätter hos dem. Det blir trist att inte sova med C och lilla E, men det funkar inte att ha det såhär. Sömnbrist leder till dåliga grejer (förutom ovannämnda är jag på grund av den kroniska tröttheten lättirriterad, stressad, har hjärtklappning, kraftig puls, ont i huvudet mm), så det måste åtgärdas på ett eller annat sätt.

... Såå... Nästa gång ni suckar över att barnen vaknar 06:00 på lördagsmorgonen, kan ni tänka på denna lösning, känna er lite nöjdare och njuta lite extra av morgonkaffet. Nu är det fredag kväll, klockan har slagit nio och jag ska med längtansfulla zombie-steg klampa mot sängen och hoppas på att få sova iallafall 5 timmar i sträck denna natt!

Madrass-lösning

Jag har tidigare beklagat mig över hur jobbigt det känns då lilla E smyger till köket klockan 04:30 på morgonen och öppnar kylskåpet.

Jag tar tillbaka det. Halv fem är inte så tidigt. 02:30  är tidigt. Okej, hon somnade om efter ett tag... Efter att ha blivit hämtad från trappstolen då hon just var i färd med att med högst förnöjsam min inventera kylskåpsinnehållet, vilket naturligtvis ledde till stor besvikelse och försök till att övertyga oss om att det var fel på våra klockor och att det faktiskt var hög tid att påbörja dagen (en dryg timme hade hon lagt upp som en rimlig tidsplan för att få oss att erkänna hennes uppfattning som den korrekta, men då vi inte visade några tecken på godkännande av hennes önskemål, somnade hon slutligen om). Sedan vaknade hon klockan 05:50... Klockan 05:50 kändes plötsligt som ett mycket tidigare klockslag än 04:30.

Det jag funderar över nu, är förstås på att införskaffa ett kylskåpslås... Och på att madrassera hela huset så att hon kan springa omkring hur mycket hon vill medan jag sover i lugn och ro i den trygga vetskapen om att hon inte kan göra sig illa då hon klättrar uppför väggar och tak (spiderkid, spiderkid, does whatever a spiderkid does...).

Ett helmadrasserat hus har andra fördelar också. Exempelvis blir det här med sovplatser för gäster inget problem: "Välkomna! En av er kan sova vid den madrasserade spisen och en kan sova vid den madrasserade skohyllan i den madrasserade hallen... Ja, och en kan sova vid den madrasserade tvättmaskinen..."

En madrasserad spis kan i och för sig innebära en viss liten risk då det kommer till brandsäkerhet... Men vi kommer förstås att ha en madrasserad brandsläckare och en brandfilt (denna behöver nödvändigtvis inte vara madrasserad), så det finns egentligen bara fördelar med denna lösning.

Nu gäller det bara att fråga närmsta brottnings-klubb om inköpsställe för stora madrasser (inte begagnade, tack!).

Nybörjar-morgon

Som nybörjare på en arbetsplats är det inte helt ovanligt att man beter sig som en nybörjare. Jag är inget undantagsfall.

Imorse låste jag exempelvis in mina nycklar i det rum jag hade sovit i. Detta kan beskrivas som en aningen problematisk situation, då dörröppnarmanickerna behövs för att kunna komma in i rum där arbetet ska utföras... Som tur var, hade jag öppnat fönstret för att vädra lite, så det var ett enkelt problem att lösa! Jag undrar bara en aning vad grannarna kan ha tänkt då de sett en kvinna klättra in genom fönstret på det närliggande huset klockan 7:15 på morgonen... Kan hända att de tänkte att den där, hon har nog glömt nycklarna i det där rummet... Kan hända att de funderade på att ringa 112 och anmäla ett inbrott, alternativt begära en påhälsning av psykjouren... Det kan också vara så att de noterade tilltagelsen i en sömnig vrå i hjärnan, tog en klunk kaffe och bläddrade ett blad i sin morgontidning.

När min kollega sedan kom, förstod jag att jag hade missat att göra en hel del grejer som jag borde ha förstått att jag borde ha förstått... Att jag skulle ha gjort... Även i dessa fall hade jag turen på min sida, för allting ordnade sig ändå!

Det som är så bra med att vara nybörjare, är att man inte kan förväntas vara fulländad och att man lär sig av misstagen så att man inte gör samma fel nästa gång!

Efterrätts-glupskarn

Det är något fel på min mage. Oavsett hur mycket jag har ätit och oavsett hur proppmätt jag är,  så ryms det lik förbannat ungefär fem liter efterrätt i tunnan.

Det är även något som är knas med min självbehärskning då det kommer till sötsaker... Igår, till exempel, käkade vi middag hos mamsen och papsen. Det bjöds på en söt och mastig (dvs perfekt i min smak) efterrätt i stora portioner. Efter att ha käkat min egen, åt jag upp lilla E:s (hon ville hellre ha kex) och sedan funderade jag på att äta min systerdotters (hon ville också hellre ha kex). Ifall gränsen till glupskhet inte går vid att slafsa i sig sitt barns rester, så går den definitivt vid att äta upp någon annans barns rester... Och jag gick över båda dessa gränser, för efter att ha funderat på saken en stund så åt jag även upp lilla H:s portion (men ingen annan orkade ju mer! Och det är ju synd att det ska gå till spillo..?).

Nu undrar jag ifall det är dags att söka hjälp, alternativt be någon slänga bort överblivna efterrätter innan jag hinner fundera mer på saken...

...Söka hjälp, kanske..?

Sömntortyr och förhörsmetoder

Sömntortyr hör till extrema förhörsmetoder. Metoden ska bland annat ha använts av CIA vid förhör av misstänkta terrorister under Bush-regimen.

Tekniken går ut på att beröva folk på deras sömn flera nätter i rad, vilket tydligen ska vara ett effektivt sätt att bryta ner folk psykiskt så att de börjar snacka.

Det är en mycket tvivelaktig förhörsmetod ur humanistisk synpunkt och är i dagsläget på de flesta håll ansedd som ett brott mot mänskliga rättigheter.

Lilla E är dock en liten normbrytare. Hon struntar i allmänna rekommendationer och kör stenhårt på att försöka knäcka mig genom att beröva mig på sömn. Det sker metodiskt och utan tecken på att avta på längre sikt... Frågan är bara vad hon vill ha svar på. Hon har förstås ställt en massa frågor den senaste tiden och upprepar sina frågeställningar flera gånger, som om hon förväntar sig att jag ska försäga mig och helt plötsligt uppge alternativa svar. Igår, exempelvis,  förhörde hon mig en lång stund om ett skräps existentiella möjligheter.

"Vad är det här?", frågade hon medan hon höll upp något som såg ut som ett pappersskräp framför mina ögon.
"En bit papper", svarade jag.
"Vad är det här?" fortsatte hon då och jag kände att ett förtydligande kanske var på sin plats: "Ett skräp". Strike one.
Med ens insåg hon att jag inte hade en konsekvent förklaring till fenomenet och fortsatte envist med sitt förhör. Jag bestämde mig för att hålla mig till mina båda förklaringar: "Ett pappers-skräp". Strike two.
Misstänksam över mina ombytliga påståenden såg hon det som sin plikt att komma till botten med saken. Efter att ha fått samma svar fyra gånger i rad, bestämde hon sig för att godta min sanning och övergick till att förhöra mig om en telefonladdare. "Vad är det här?". Med en gäspning svarade jag "en telefonladdare". Vad är det här?", envisades hon. Jag förtydligade mig: "En laddare, till telefonen". Strike three, and you're out!

Hon är grymt duktig på det hon gör!