Bergsbestigning och vuxenhet

Bestämmer mig för att bestiga berget och se vad som finns längst uppe. Kanske man hittar ett par fjolårskalsonger med hjärtan på? Det skulle väl vara nåt? Mitt klättringsförsök sätter till min stora förskräckelse igång en lavin.

-Hjääälp!!

I sista sekunden hinner jag slänga mig bakom tvättmaskinen och undkommer på så vis att bli begravd under en hög av smutsiga strumpor, T-shirts och (framförallt) en massa solkiga barnkläder. Det är dags att stirra tjuren i brunögat och börja nöta ner det oöverstigliga tvättberget. Egentligen är det inte själva tvättningen som är problemet, utan torkningen. Vi har helt enkelt för lite tork-utrymme (Va? Hålla efter bättre? Nej nej! Det handlar om tork-utrymme! Så är det!). Kanske blir enklare på sommaren, då vi kan ha någon anordning ute (fast på sommaren tar tvätten hälften så lite plats).

...Ja, vi får se! Hur det än är så tänkte jag helt osmidigt slinka in på nästa ämne: Vänskap! Jag träffade två av mina barndomsvänner över en fika igår kväll. De är såna där vänner som man kan skatta sig lycklig över att ha! Den ena träffar jag oftare än den andra, men oavsett hur lång tid som går mellan gångerna så plockar vi upp tråden där vi lämnade den.

Plötsligt, då vi sitter där och sörplar på våra varma drycker, inser jag att vi alla har blivit vuxna! Vi sitter där, som att inga år har gått, men alla har nu barn (två är tvåbarnsmammor). Två är gifta, den tredje förlovad. Två har sommarstugor, den tredje ska så gräsmatta i vår. Två bor i hus och den tredje planerar att köpa ett. En är förskolelärare, den andra är snart färdig lärare och den tredje snart färdig socionom... När skedde allt detta?! Någonstans mellan 7 och 29, antar jag (för ingen av oss är 30 riktigt än).

Vi pratar om semestrar, jobb, studier och våra barn. Då jag går mot bilen för att köra hem känner jag mig fylld av värme. Det är kanske inte så farligt att bli vuxen ändå, ifall man har vänner som blir vuxna tillsammans med en!